ATT ÄTA ELLER ÄTAS
Däggdjur förbereder sig inför sin vinterdvala genom att lagra stora mängder fett på kroppen. Fåglar gör samma sak inför sin flyttning, men förhållandevis sällan när de gör sig klara för vintern. Ett anmärkningsvärt undantag är svalbardripan, som lever hela året på den högarktiska ögruppen Svalbard. Det gör den till världens nordligaste, ickeflyttande, landfågel. Svalbardripan utnyttjar verkligen de arktiska sötebrödsdagarna på sensommaren och hösten, så när polarnatten sänker sig över Svalbard i början av november har den nära nog fördubblat sin kroppsvikt. Den kommer fortfarande att äta under vintern, men inte särskilt mycket. De stora fettreserverna tillsammans med en enastående varm fjäderdräkt och en generell neddragning av alla energikrävande aktiviteter hjälper svalbardripan att lugnt vänta ut vinter. När dagsljuset återvänder i mitten av februari har den nästan ingenting kvar av sina fettreserver. Det gör inte så mycket, för då blir det ljusare i rask takt och därför mycket lättare att hitta mat.
En sådan här överdriven fettpålagring är ovanlig hos småfåglar, troligtvis mycket för att det skulle göra dem till långsamma och klumpiga flygare. Då är det svårt att fly när sparvhöken eller sparvugglan kommer. I stället ser småfåglar till att lägga på sig den för stunden ”rätta” mängden fett för att klara natten – mer om det finns färre rovfåglar i området och mindre om de lever i högriskområden. Av samma anledning har småfåglar dessutom en daglig cykel i fettpålagring, där de vaknar ganska magra och går och lägger sig ganska feta. När det är riktigt kallt kan fåglar som till exempel talgoxar faktiskt lägga på sig uppemot 10 procent av sin egen kroppsvikt i fett under dagen, bara som bränsle för natten. Det är en häpnadsväckande bedrift att äta så mycket under en kort vinterdag. Om medelsvensken skulle göra något motsvarande måste hen äta omkring 8 kilo smör varje dag – och sedan förbruka alltihop under natten.