Serier speglar samhället

I sin avhandling i konstvetenskap visar Kristina Arnerud Mejhammar hur tecknade serier dokumenterar sin samtid i bild och text. Genom närstudier av fyra svenska serietecknare analyseras deras relation till klassisk självbiografi och autofiktion. Dessutom tecknar avhandlingen en övergripande svensk seriehistoria av åren 1965–2015.

1| Varför har du undersökt serieskapares självsyn och världsbild?

– Serier har intresserat mig väldigt länge. Jag har skrivit både c-uppsats och licentiatavhandling om serier. Jag noterade hur populära självbiografiska serier började bli, och då tänkte jag att det här är något jag kan skriva om eftersom jag sett dem växa fram.

2| I din avhandling går du igenom seriernas ställning i Sverige under åren 1965– 2015. Vad är det viktigaste som sker under denna tid?

– Serierna speglar hur samhället i övrigt förändras. Serier har en fantastisk förmåga att fånga ögonblick och därigenom sin samtid. De speglar situationer, stämningslägen. Interiörer och kläder kan berätta mycket, liksom olika idiom – alltså hur språket används. Serier är en komprimerad konstform kan man säga – inget är där av en slump. Om man jämför med fotografi där allt kommer med, handlar serier om att välja ut och låta dessa element vara betydelsebärande. Sen handlar det om att konsten förändras. Modernismen och postmodernismen krockar, vilket har stort inflytande över seriemediet. Fler och fler kvinnor börjar rita och skriva sina livsberättelser. Ju längre fram vi kommer i denna seriehistorik, desto fler personer är det som börjar läsa serier – och det gör att intresset ökar. Detta går i sin tur hand i hand med globaliseringen, som gör det lättare att få tag i serier. I dag finns exempelvis svensk manga – det hade vi inte för tjugo år sedan. Jag har valt att spegla alla dessa förändringar inom ramarna för de fyra konstnärskap som jag har valt ut och analyserat.

3 | Du skriver i din avhandling att serier i dag har blivit kultur. På vilket sätt märks det?

– Serier är inte så ifrågasatta som de tidigare varit. I dag kan man låna många olika slags serier på biblioteket. De recenseras i tidningarna och forskningen kring serier har ökat. I takt med att antalet läsare har ökat har serierna blivit ett accepterat kulturuttryck bland många andra. 4| Du skriver att mottagaren till serier kanske borde beskrivas som ”betraktare” snarare än det vanligare ”läsare”. Varför?

– Jag har inget emot etablerade begrepp som läsare. Men jag vill ändå poängtera att mycket forskning som gjorts kring serier kommer från ett litteraturvenskapligt eller språkvetenskapligt håll. Det är utmärkt. Men som konstvetare vill jag förstås också påminna om bildens oerhörda betydelse och att den ibland kräver andra tolkningsredskap än texten. Seriernas styrka är ju hur de integrerar bild och text. Det är viktigt att komma ihåg det.

5| Du har valt att närstudera serieskaparna Cecilia Torudd, Ulf Lundkvist, Gunna Grähs och Joakim Pirinen. Vad förenar dem?

– De har förstås helt egna stilar, uttryckssätt, ämnesområden och de berättar utifrån sina individuella erfarenheter. Men de kom alla fram som vuxenserieskapare under en tid då vuxenserierna blev stora. De var exempelvis alla fyra med i Dagens Nyheters stora satsning Gästserien. Jag valde dem utifrån en rad kriterier: De skulle ha skrivit traditionellt självbiografiskt, autofiktivt men också rent fiktivt, där de bara antydningsvis tog avstamp i sin egen livsberättelse. Detta gäller för dem alla.