Abdulrazak Gurnah punkterar idén om en identitet

Kolonialismens arv är ett tema som återkommer hos årets mottagare av Nobelpriset i litteratur.

– Abdulrazak Gurnah är en ytterst värdig pristagare. Han har under en lång tid byggt ett imponerande författarskap, säger Stefan Helgesson som är professor i engelska vid Stockholms universitet där han forskar om postkolonial litteratur, som problematiserar den västerländska kunskapstraditionen och globala makthierarkier.

Stefan Helgesson lyfter särskilt fram Abdulrazak Gurnahs försiktigt tålmodiga sätt att hantera teman som migrantens erfarenhet och postkolonialismens komplikationer.

– Både som person och författare är han lågmäld och eftertänksam. Vissa av hans romaner förstår man sig inte riktigt på förrän man läst dem till slut. Jag ser det som ett motmedel i en tid som är så präglad av de sociala mediernas snabbhet. Vi sprattlar ju alla i tech-jättarnas garn och reagerar ständigt på saker. Då är det en ynnest att läsa en författare som inte försöker vinna billiga poänger. Abdulrazak Gurnah tar alla sina personer på största allvar och låter berättelserna ta tid.

Abdulrazak Gurnah föddes 1948 och debuterade som skönlitterär författare med romanen Memory of departure 1987. Sedan dess har han publicerat ytterligare nio romaner och ett antal noveller. Han kommer ursprungligen från Zanzibar, men flydde i sin ungdom till Storbritannien. Där studerade han litteratur och blev så småningom forskare i engelsk och postkolonial litteratur. Före sin pensionering var han professor vid universitetet i Kent.

I hans romaner märks det att Abdulrazak Gurnah är litteraturvetare och har ägnat sig åt postkolonial teori.

– Han är tveklöst en beläst författare som rör sig fritt mellan litteraturerna. I romanerna märks det att han skrivit om afrikanska och postkoloniala författare, men där möts också andra textvärldar, signerade Friedrich Schiller, Anton Tjechov och Charles Dickens. Bara för att nämna några, säger Stefan Helgesson.

Litteraturvetaren Erik Falk räknas som Sveriges främsta Gurnah-specialist. Han disputerade med avhandlingen Subject and history in selected works by Abdulrazak Gurnah, Yvonne Vera, and David Dabydeen år 2007. Erik Falk instämmer i att det märks att Abdulrazak Gurnah är litteraturvetare när man läser honom:

– För det första vimlar det av annan litteratur i romanerna. Det finns referenser till Shakespearepjäser, historier av Herman Melville, Koranen och Tusen och en natt. Ibland kan det verka marginellt som att någon av hans romanpersoner gillar eller läser något annat litterärt verk, säger Erik Falk.

Men, fortsätter Erik Falk, dessa intertextuella referenser har dessutom en vidare funktion i berättelserna.

– Abdulrazak Gurnahs personer jämför sina liv med hur litteraturen skildrar ett liv. Det handlar inte om marginalanteckningar, eller metalitteratur. Det handlar om hur man funderar på berättelsen om sitt liv – och stämmer av det gentemot litteraturens beskrivningar av skeenden.

Litteraturpriset lyfter fram migrantens erfarenhet.

Det märks också att Abdulrazak Gurnah är akademiker eftersom romanerna och dess personer är upptagna av att kategorisera och beskriva.

– I böckerna skär detta mot den levda erfarenheten, vilket visar sig i att kategorier blir för snäva och begränsande. Det är ju för övrigt också Abdulrazak Gurnahs egen hållning. Han är professor i post

kolonial litteratur och vänder sig samtidigt mot det begreppet eftersom det enligt honom är för snävt, en för trång kategori – precis som alla andra begrepp, som samtidigt inkluderar och exkluderar, säger Erik Falk.

Något som ändå förenar Abdulrazak Gurnahs romaner med andra postkoloniala författares texter är att de tematiserar den geografiska platsen på ett mycket slående sätt.

– Han återkommer till Zanzibar, ”that little space” som han kallat det någon gång, i roman efter roman. Platsen är viktig. Men samtidigt har han lämnat den och blickar tillbaka. Det är en central erfarenhet av migration som beskrivs. I hans böcker är platsen något som romanfigurerna minns eller saknar. De känner skuld över att de lämnat den – och över de människor de lämnat kvar.

Abdulrazak Gurnah vänder och vrider på denna tematik på ett, enligt Erik Falk, mycket rikt sätt.

– Det finns ett oerhört spektrum av vad den erfarenheten innebär i hans romaner.

Den geografiska platsen kopplas också till rörlighet. Zanzibar är en korsväg i havet. Där har handelsmän mötts under århundradena. Kolonialmakter har gjort anspråk på öriket.

– I Abdulrazak Gurnahs berättelser är platsen i sig rörlig. Där finns så många olika kulturinfluenser och handelsförbindelser. Många olika kolonialmakter har härskat över Zanzibar, något som påverkat kulturen och samhället och gjort det kosmopolitiskt. Samtidigt finns det ingen nostalgi i hans skildringar. Han ställer sig ständigt på de svagas sida och avslöjar maktanspråk. Alla idéer om en nationell gemenskap, eller en enda identitet, punkteras effektivt, säger Erik Falk.