ATT LEVA.. SIN DROM

”ANDREAS HAR VARIT EN SPELEVINK SEDAN HAN VAR LITEN – BUSIG UTAN ATT VARA STYGG. HAN HAR ALLTID SNACKAT OCH DIRIGERAT.”

2017-12-07 - Text och foto: Stefan Holm

PÅARP–HELSINGBORG. Tioåringen sitter i klassrummet, slår upp skrivboken och sätter ord på sina drömmar. Han vet inte hur rätt han ska få. Andreas G i klass 4A på Påarps skola ska inte bara ”få vara med i Sverige”.

I sommar parkerar han sin Porsche och tar på sig kaptensbindeln för att leda landslaget i VM.

Pensionärsparet åt kokt torsk till lunch och har precis vädrat bort fisklukten när det är dags att öppna dörren igen. Genom köksfönstret ser de en man parkera bilen utanför deras hem i Påarp, ett litet samhälle utanför Helsingborg, och vagga fram mot ytterdörren.

– Vad är det nu då? undrar Cenny, 79, och tittar på hustrun Gerd, 78.

De ska snart få veta, för plötsligt står föraren i hallen.

– Hej! Jag är inte här för att försöka sälja något utan vill bara gratulera, säger han och sträcker fram högernäven.

Nämen? Visst är det Rolf Svensson från grannbyn Gantofta. Han och Cenny var lumparkompisar och har inte träffats sedan 1959, då de muckade från F10 i Ängelholm.

Scenen är som hämtad ur Gevalia-reklamen och det dröjer inte många sekunder förrän doften av nybryggt kaffe sprider sig i hyresrätten.

– Inget besvär, bara en slät kopp, säger den 79-årige gästen.

Gerd låtsas inte höra och plockar fram en påse bullar ur frysen medan Rolf berättar att han föregående kväll satt framför tv:n och såg Andreas Granqvist ta emot Guldbollen.

– Om det funnits elva spelare med samma vilja hade det blivit ett världslag. Han är den ende store fotbollsspelare vi har. Visst, Zlatan är också bra men han kommer ju inte från Påarp. Jag har alltid beundrat Andreas och du var ju också duktig i fotboll, Cenny. Det kommer jag ihåg från lumpen, säger Rolf Svensson.

Cenny och Gerd är ”Granens” farföräldrar och visst har han att brås på.

Farfar inledde sin karriär i Hälsans BK, debuterade i division 5 som 15-åring och lockades till Helsingborg av Malte Mårtens- son, klubbikonen som kallades ”Svarta Blixten”.

– Jag fick träna med Kalle Svensson och de andra landslagsstjärnorna men spelade bara i juniorlaget, berättar Cenny Granqvist.

Han fortsatte karriären i Eskilsminne och Högaborg och när livet som spelare tog slut startade det som tränare. Han var verksam i en rad klubbar och fostrade sina söner, Kent och Tommy, i Påarps Gif. Dottern Susanne spelade också fotboll men drabbades av bristningar och kastade dobbskorna i soptunnan. Tommy Granqvist, Andreas pappa, spelade för Påarp under hela karriären medanhans bror provade vingarna och landade i Högaborg.

– Kent var strået vassare så det är konstigt att Tommy fick en son som blev så bra. Kents kille, Tim, har aldrig spelat fotboll eller varitintresserad även om han också tittar nu, säger Gerd.

Hon har också varit engagerad i samhällets gymnastik- och idrottsförening. MakarnaGranqvist berättar om loppmarknader i klubbstugan, om styrelseuppdrag, bullbak och städdagar.

– Vi tillhör de sista idioterna, de som höll på ideellt, säger Cenny.

Innan han lämnade fotbollen tränade han Andreas i Påarps pojklag och blev kallad farfar av alla spelare. Hans barnbarn spelade till sig en plats i Skånelaget i innebandy, men var aldrig så dominant som på fotbollsplanen. 1997 svarade han för 68 av lagets 130 mål, och för varje fullträff stärktes hans drömmar.

Cenny berättar om sonsonens 14-årsdag. Släkten hade samlats och innan hurraropen ekade frågade Inga, en faster till Andreas mor Rose-marie, vad han skulle bli när han blev stor. Hon hade själv tre söner som lämnat avtryck inom skånsk fotboll, Kaj, Hasse och Bosse Frank.

– ”Jag ska bli proffs i Italien”, svarade Andreas. Alla skrattade utom jag. ”Skratta inte”, sa jag, ”för han kommer fan att bli det.” När han var 13, 14 år förstod jag att det skulle bli något bra. Han var väldigt stark och dominant, hade vinnarskalle och tränade 10–15 timmar i veckan, gick från det ena laget till det andra och frågade om han fick vara med. Under tonåren drack han ingen sprit utan höll sig till Coca-cola. Han var inte som de andra ungdomarna och gav järnet på alla träningar och matcher. Det är en på 100 000 som blir så bra, säger Cenny Granqvist. Hur var han annars som barn? – Han har varit en spelevink sedan han var liten. Busig utan att vara stygg. Han har alltid snackat och dirigerat. Vi har ett kort på honom som nyfödd och han gapar på det också, säger Gerd och skrattar.

Med oförändrat engagemang ledde Andreas Granqvist Sverige till Vm-slutspelet i Ryssland. ”Granen” gjorde landslagsdebut redan 2006, men det var först 2014 han blev ordinarie i backlinjen.

– I början, när han skulle in i stället för och

vid sidan av Mellberg blev han hånad av vissa journalister. Vissa var jätteelaka, skrev ner honom totalt, odugligförklarade honom. Jag sa att han skulle skita i landslaget så som han blev behandlad, men han kämpade sig kvar. I dag är det andra tongångar. Det är lite ögontjäneri, tycker jag. Visste ni att han skulle få Guldbollen? – Vi visste inte ens att han var i Stockholm. Han hade precis åkt tillbaka till Krasnodar efter matchen mot Italien. Hans bror visste inte heller. Ja, Patrik var här vid 17-tiden och hade inte hört något.

Makarna satt bänkade framför tv:n och fick ytterligare ett minne för livet.

– Vi har sett landslagsmatcher och varit i Manchester, Genua och Holland. Det har varit en fantastisk resa men det starkaste ögonblicket från Andreas karriär var nog när han fick Guldbollen. Det är ju roligt för oss också. Jag har tre pärmar fyllda med urklipp och nu blir det till att spara nästan hela tidningar. Ja, vi köpte Kvällsposten i dag. Det fantastiska med honom är att det är samma gamla Andreas. Det är inga divalater och han umgås med sina gamla kompisar. Han är fantastisk, killen. Å andra sidan vågar han inget annat, för då skulle vi ta honom i örat, säger Cenny. Hur tror du att det går för Sverige i VM? – Jag tror att de går vidare från gruppspelet. Det är bra go i grabbarna och det går bättre utan Zlatan, tycker jag. När han var med skulle alla bollar gå till honom. Nu vågar de på ett annat sätt.

Det är inte bara Rolf Svensson som har gratulerat Andreas farföräldrar under dagen. Förmiddagen tillbringade de i Helsingborg, dit de åker för att spela boule. Där, på Jutan, stod gratulanterna i kö.

– Vi är väldigt stolta, men alla kommer fram till oss för att gratulera och prata om Andreas. Jag brukar säga: ”Vad fan, det är inte jag som spelar. Ring och gratulera Andreas i stället”, säger Cenny. Visst är ni delaktiga. Om inte ni funnits hade inte Andreas funnits. Så enkelt är det ju. – Jo, egentligen borde jag ha fått Guldbollen, säger Cenny Granqvist och skrattar.

Påhåll ser det ut som att spelarna i Eskilsminne IF:S båda 14-årslag har samlats för att tjuvröka, men det är bara utandningsluften som ångar. Att vintern har kommit till Skåne betyder inte träningsfria kvällar. Det är full fart på konstgräsplanen och tränings- fliten lyser i kapp med strålkastarna på Västergårds idrottsplats i östra Helsingborg.

Förstalagets serieseger gav energi, spelarna har en Serbienresa att se fram emot och sedan är det ju så enkelt att den som vill ge näring åt sina proffsdrömmar måste träna, träna och träna.

Den som tvivlar kan fråga Martin Pringle, som förde klubbens A-lag till division 1 som tränare. 47-åringen hann med spel i både Charlton och Benfica innan ett komplicerat benbrott satte punkt för karriären. Han gjorde en fascinerande resa i fotbollens tjänst, var mittback i Stenungsund när han 1994 värvades till Helsingborg och placerades i anfallet.

Å andra sidan finns det målgörare som har skolats om till mittbackar.

– Det är säkert många som har varit inblandade på vägen, men jag såg i alla till att han blev mittback, säger mannen som leder dagens träningspass.

Nisse Larsson har blivit 67 år, men så länge benen och rösten bär lär han vara en del av fotbollen. Efter karriären tränade han Ängelholm och Högaborg, men det är som ungdomsledare han har gjort sig ett namn. Han jobbar sedan 2015 halvtid som ungdomskoordinator i Eskilsminne och tränar, tillsammans med Pringle, de skolelever som valt fotbollsprofilen på Elinebergsskolan.

Innan Nisse kom till Eskilsminne jobbade han på ungdomssidan i Helsingborg i 18 år, som koordinator, tränare och talangscout. Under den perioden fick han se inte mindre än elva tränare komma och gå, så han har aldrig ångrat sitt vägval.

– Att gå över till ungdomsfotbollen är det bästa jag har gjort. Det är så kul att se vad som händer med spelarna, vad som växer fram. Det är ungefär som att måla, säger han.

Under sin tid i HIF dammsög han regionen på talanger och för några av dem blev Helsingborg en språngbräda till de stora ligorna i Europa. Nisse berättar om Rasmus Jönsson, som hämtades från Vikens IK och inledde proffskarriären i Wolfsburg. Om Marcus Nilsson, som värvades från Rydebäcks IF och hamnade i Utrecht. Om Joel Ekstrand, som fostrades i Lunds BK och via Helsingborg hamnade i Udinese.

1999 hittade Nisse en annan exceptionell talang i Påarps Gif, eller Helsingborg S

VISST, ZLATAN ÄR OCKSÅ BRA – MEN HAN KOMMER JU INTE FRÅN PÅARP

Östra IF som klubben heter efter sammanslagningen med Bårslövs Boif. Talangscouten hade sett Andreas Granqvist dominera i klubblaget och gav 14-åringen en inbjudan till HIF:S årliga läger för minisommarproffs. Vad såg du i Andreas? – Han hade jättefin teknik för att vara så lång och när jag haft honom i ett halvår gjorde jag honom till försvarare. Vi fick en spelande mittback och det var som mittback han kom med i Skånelaget. Han kunde styra, föra och spela upp bollar och var inte rädd. Man såg att han kunde bli hur bra som helst förutsatt att han höll i gång sin inre motivation, och det blev ju bra. Han har varit ute i många år som proffs nu, Andreas.

”Granen” skulle fylla 15 år när han år 2000 började spela för HIF och läsa på Filbornaskolan, där han blev klasskamrat med en viss Caroline Seger. Tommy Granqvist ville att sonen skulle vänta med övergången och satsa på Påarps A-lag, men Andreas ville till HIF och Nisse. Dåvarande U20-tränaren Jörgen Lennartsson övertygade hans föräldrar om att Helsingborg var rätt val.

– Andreas var så överlägsen i Påarp att det inte gagnade honom och sedan vet jag inte om det är bra att spela seniorfotboll när man är 14–15 år. Det var bättre i Helsingborg och vi tränade mycket på fotbollsgymnasiet, tre förmiddagar plus fyra kvällar i veckan. Den mängden hade han aldrig fått i Påarp, säger Nisse Larsson.

Efter tre år i HIF var Andreas Granqvist redo för reservlaget, och han visade att han ville mer när han som vänsterback osynliggjorde Niklas Skoog i ett möte med Malmö FF. 2004 flyttades han upp till A-truppen för att se och lära, men 18-åringen tog chansen när han fick den. Det som började med ett nio minuter långt inhopp mot Kalmar tre dagar före hans 19-årsdag slutade med att supporterklubben utsåg Andreas Granqvist till Årets lirare.

– Han gick in i A-laget som ung och funderade aldrig på om han skulle få en svacka. Han bara körde och det höll hela vägen, säger Nisse Larsson.

Att Andreas Granqvist skulle bli lagkapten i Helsingborg, Groningen, Krasnodar och landslaget är inget som förvånar hans gamlatränare.

– Han är en riktig fältherre och styr laget. Andreas har alltid varit en ledartyp och kan säkert bli en jättebra tränare den dag han läggerav. Ser du fortfarande den gänglige 14-åring du tog till HIF när Andreas spelar i landslaget? Som i playoffet mot Italien?

INTE EN BUSKE VAR HEL, MEN NU HAR DE ÅTERHÄMTAT SIG ...

– Visst sitter jag och tänker på det. Vad fan har hänt? Jag blir nästan tårögd. Det är väldigt kul att följa honom. Varför blev ”Granen” så bra? – För att han alltid strävar efter att bli bättre. Varje gång du missar en träning tar det en dag till att bli bättre. Det var hans sätt att tänka och för mig är en talang någon som förstår vad som krävs för att lyckas. Det gjordehan genom att vara lyhörd och träna, träna, träna. Han är en glad gamäng, men det har inte påverkat koncentrationen. Har ni någon kontakt i dag? – Ja, vi brukar snacka när vi ses på Olympia. Han är sig lik och det gläder mig, säger Nisse Larsson. Mannen

som först satte Påarp på kartan, före Andreas Granqvist och före det första svenska fyndet av mördarsnigel, bodde utmed Helsingborgsvägen och var känd bland landets trädgårdsvänner.

Magnus B Nilsson, som han hette, drev Landsbergs plantskola, förädlade fleråriga växter och tog bland annat fram Rudbeckia Magnus, som 1998 utsågs till Årets perenn.

Han lämnade jordelivet 2012, 105 år gammal. Inför hans hundraårsdag visade SVT en dokumentär om hans liv, ”Århundradets trädgårdsmästare”.

– När han var 104 gick han sina rundor och kunde komma in i trädgården. ”Du Rose-Marie, den blomman måste du fixa, gödsla det med det och det. Och nej, den blomman kan inte stå där.” Han var så skön.

Som närmaste granne och mamma till en blivande landslagskapten tog Rose-marie Granqvist, 59, tacksamt emot alla tips.

– Andreas har alltid brunnit för fotbollen. Det har inte funnits något annat i hans liv. Hittade han en match på tv så tittade han, även om det var mellan två afrikanska lag som ingen människa hört talas om. Andreas hade alltid mycket kompisar hemma och 99 procent av tiden spelade de fotboll. Trädgården såg ut som ett bombnedslag. Inte en buskevar hel, men nu har de hämtat sig.

Det hände mer än en gång att bollen for in på granntomten, men damen som bor i det röda tegelhuset klagade aldrig. Erika Falk, 84, är ju Andreas mormor.

– Hennes dörr har alltid varit öppen för pojkarna och deras kompisar. Ja, hon har varit ”mormor” till hälften av byns ungdomar och är fortfarande ”mormor” till våra söners vänner. Hon har alltid funnits där, serverat mat och ställt upp om någon behövt skjuts, berättar Rose-marie.

Hon och maken Tommy, 55, har öppnat dörren till sitt hem och bjuder på kaffe och vetelängd i köket. De må inte ha lika gröna fingrar som Magnus B Nilsson men vet hur man får en fotbollstalang att blomstra. I deras fall fungerade pasta som ett slags gödningsmedel, och till det behövdes enorma mängder vatten.

– Andreas var väldigt noga med att äta rätt och gjorde menyn till ”morsan”. Han var väldigt strikt, ville ofta ha spagetti med köttfärssås och hade alltid en vattenflaska på matbordet. Tvättmaskinen gick dygnet runt och när vi inte såg honom var han i sporthallen, där han tidigt blev kompis med vaktmästaren. Han bodde ju där, så vi har nästan fått bromsahonom. Vi har aldrig pushat eller ställt krav. Det har han skött själv, säger Tommy.

Ett knappt dygn har gått sedan makarna Granqvist kom hem från en weekendresa till Sälen, och hemresan var vältajmad. De hade precis kommit hem och packat upp när det var dags att sätta på TV4 och titta på Fotbollsgalan. När deras son, kostymklädd och med tredagarsstubb på skallen, lämnade Globens scen var det med en guldboll i handen.

Zlatan Ibrahimovic hade prenumererat på utmärkelsen i tio år, men Andreas Granqvist tog både priset och lagkaptensbindeln från Sveriges största fotbollsspelare genom alla tider. I sitt tacktal nämnde han hustrun Sofie och dottern Nova, 4, innan han tackade tre andra personer som står honom väldigt nära.

– ... mina föräldrar och bror, som alltid har trott på mig, sa Andreas Granqvist.

På köksbordet ligger ett gammalt brev som vittnar om det. I adressfältet har storebror Patrik, med ett barns handstil, inte bara skrivit Andreas namn och adress. På sista raden har han skrivit en gemensam önskan: ”Hoppas du blir fotbollsproffs.” Brevet innehåller en teckning som föreställer bröderna Granqvist på en fotbollsplan. I ena hörnet lyseren sol med hjärtformad mun. ”Andreas är bäst”, står att läsa i pratbubblan vid Patrik.

Han var målvakt i Påarp till junioråldern då it- och teknikintresset tog över. I dag är han 36 år, driver Granqvist It-konsult och jobbar som säljare på Pamil Modulsystem, där Tommy är produktionschef.

– Han och Andreas har väldigt bra kontakt och ringer varandra varje vecka. Det är viktigt för oss föräldrar. Patrik hade inte samma intresse för fotbollen, var mest med för att kompisarna spelade, säger Tommy.

– Ja, de har en himla bra relation trots att de lever i skilda världar, har lika roligt nu som när de var små. Det beror på att Andreas alltid har varit den människa han är. Han har inteblivit någon stroppig typ. Det är ingen skillnad på den Andreas som kommer hem i dag och den Andreas som kom hem från träningen som 14-åring, säger Rose-marie. Det är ett gott betyg till er, för det är ju föräldrarna som formar sina barn. – Vi är rätt jordnära och man ska vara sig själv. Blir man kaxig kan man falla djupt och det kanske han har anammat. Det värmer när folk på byn kommer fram och säger att han är precis som när han bodde här, säger Tommy.

– Vi har alltid varit som vi är, lever samma liv som tidigare och jobbar kvar på samma ställen. Vi har aldrig bröstat upp oss för att han spelar fotboll. Många vet inte att vi har en son som spelar i landslaget, fortsätter RoseMarie.

Hon jobbar som administratör på Helsingborgs stads vård- och omsorgsförvaltning och berättar att hon efter playoff-matcherna mot Italien fick ett mejl från en kollega som undrade om hon kände till mittbacken med samma efternamn.

– Jag svarade: ”Ja, jag känner honom väl. Det är min son.”

Rose-marie hade jobbat med mejlskrivaren i fyra år utan att nämna att hon är mamma till Sveriges lagkapten.

– Hon undrade varför jag inte sagt något, men varför skulle jag göra det? Jag vill inte ha det i min signatur, att jag är Andreas Granqvists mamma. Det låter som en sund inställning. – Ja, det är ju inte vår karriär. Vi kan inte rå för att vi är hans föräldrar, kan inte leva på att han gör något jättebra. Jag och Tommy vill göra bra ifrån oss på våra arbeten. Vi har våra mål, han har sina, och han gläds med oss med. Varför lyckades Andreas? – Han hade instinkten och vinnarskallen redan som 6–7-åring och sa tidigt att han skulle bli proffs. Han har aldrig sagt något annat och har man den rätta viljan kan man lyckas. När hans kompisar gick ut och festade satt han hemma och tittade på matcherpå tv. Sedan gick han ut på gräsmattan och kopierade finter. Han var jätteenvis.

Tommy tränade sina söner i Påarp och var vid ett tillfälle i Danmark för att leda Patriks lag i en cup. Andreas, som var i tioårs S

åldern, fick följa med och saknade inte sysselsättning. En annan av ledarna erbjöd honom 100 kronor om han klarade att hålla bollen i luften hundra gånger.

– Han misslyckades många gånger men stod med bollen hela kvällen, tills han klarade det och fick sin hundralapp, berättar Tommy. När upptäckte ni ledarfiguren och pådrivaren? – Jag tror att han föddes sådan. Han har alltid velat vinna, tagit tag i saker och fått med sig polarna. När han var liten kämpade han som en galning under de första minuterna av matcherna. Sedan, när de ledde, passade han de sämre spelarna. Han är ingen ledare eller pådrivare i ett negativt syfte, säger Rose-Marie. Hur många mil har ni skjutsat Andreas för att han ska kunna spela fotboll? – Ingen aning, men det finns inte en fotbollsarena inom 50 mils omkrets som vi inte har varit på. Han åkte med Rose-marie till skolan i Helsingborg och sedan hämtade vi honom klockan 18.30 fyra dagar i veckan. Det är det vi har bidragit med. Vi har haft intresset och engagemanget och det gäller även den store sonen, säger Tommy. Har ni fått tillbaka bensinpengarna? – Nej, men vi har fått ett barnbarn som vi är väldigt glada över, svarar han, tar fram mobilen och visar upp en bild där han sitter med Nova i tv-soffan.

Hon är ansiktsmålad och uppmanar tydligen sin farfar att heja med händerna ovanför huvudet. Bilden togs den 13 november 2017, ett klassiskt datum inom svensk fotboll.

Det var då Sverige spelade 0–0 mot Italien på San Siro och säkrade en plats i Vm-slutspelet.

– Vem trodde det när Janne (Andersson) tog över och Zlatan, Kim och ”Isak” slutade? Jag trodde inte att det skulle gå, inte med Holland och Frankrike i gruppen. Det är helt fantastiskt. Nova satt med oss när de spelade mot Italien. Vi fick henne inte i säng förrän klockan tolv, säger Tommy.

Under matchen blev han så nervös att han var tvungen att resa sig ur tv-soffan.

– Fem minuters tillägg ... Då gick jag och plockade undan efter barnbarnet, men jag såg slutet på tv:n i köket. Det var häftigt att de klarade det. Efteråt kunde jag inte sova, låg vaken till 03.00. Bilderna efteråt ... När man såg de äldre spelarna, inte bara Andreas utan Lustig, Sebastian Larsson och de där. Det är trevliga killar som alltid kommer fram och pratar, och Janne verkar också vara väl digt jordnära. De har gjort en häftig resa, säger han.

– Ja, jag skrek och glädjetårarna sprutade. Det är först nu jag inser vad killarna har presterat. Jag är så stolt över dem, säger RoseMarie.

Alla verkar älska det nya landslaget. – Ja, det är empatiska killar som utstrålar glädje. Vad skulle man inte älska med dem? Vilken sommar det kan bli.

– Det ska bli helt magiskt, kan gå hur bra som helst.

Rose-marie har också varit fotbollsintresserad i hela sitt liv, stod på Olympias läktare oavsett väder och åkte till London för att se sitt favoritlag Queens Park Rangers.

Hon spelade själv i Påarp under en och en halv säsong.

– Jag lade av när jag fick smalbenen söndersparkade så att jag knappt kunde gå. Tennis var ändå mitt stora intresse och jag hade lite talang i mig, säger hon.

I oktober 1978 befann hon sig i Scandinavium för att se Sverige ta sig an USA i Davis Cup-semifinalen. Björn Borg besegrade såväl Arthur Ashe som Vitas Gerulaitis men Rose-marie tittade mer på en ung man i resesällskapet, och blickarna besvarades.

Hon och Tommy var snart ett par, gifte sig och fick två pojkar. Sedan 1984 har de bott i villan där Lasse Åberg-tavlor pryder väggarna i vardagsrummet. Tanken var att hela familjen skulle återförenas den dag AndreasGranqvist flyttar hem från Ryssland. Storebror Patrik, 36, återvände till Påarp 2012 och har nu fått en son med sambon Heidi Johansson, 31. Deras lille Adam föddes i oktober och har redan hunnit träffa sin fotbollsspelande farbror.

– Inför matcherna mot Italien flög Andreas till Köpenhamn och därifrån körde han raka vägen till Patrik i Påarp. Dagen därpå åkte han till samlingen i Stockholm, berättar Tommy.

Andreas och hans Sofie köpte 2010 en villa i Påarp men sålde kåken och köpte i december 2015 ett större hus på Tågaborg, en stadsdel i Helsingborg. På andra sidan gatan bor Björn Borgs son Robin med sin familj. När Andreas Granqvist sluter cirkeln gör han det även åt sina föräldrar. Rose-marie, du kanske borde ta upp tennisen igen? – Du, konditionen finns inte. Efter fem minuter skulle någon få komma med syrgas.

Granqvist har varit proffs i England, Holland, Italien och Ryssland, men den som vill följa i hans barndoms fotspår behöver inga vandrarkängor. Den som tar höger från föräldrahemmet är snart framme vid det som ska föreställa Påarps centrum. Där finns en Ica-butik som hyr ut släpkärror, ett spa samt en pizzeria som öppnar klockan 16.00 och har döpt en kebabpizza till ”Grannen”. I samma område ligger järnvägsstationen och Stationsgrillen, som erbjuder hamburgare och 29 asiatiska rätter.

Den som i stället väljer att korsa Helsingborgsvägen kommer till Medevi IP. En man vid namn Evert Sandberg brukade välkomna Andreas till träningen, och han tar emot den här dagen också.

Han och hustrun Eva flyttade hit 1972 och året därpå började Evert spela för Påarps Gif. Efter närmare 700 seniormatcher slutade han spela och började ägna fritiden åt ungdoms- och styrelsearbete. Vid 72 års ålder är han fortfarande en symbol för föreningen och vikten av ideellt arbete. Evert, som under många år var föreningens ordförande, hjälper till med anläggningen och åker runt i samhället och samlar tomburkar och petflaskor för att fylla på i klubbkassan.

– Jag har varit funktionär i 35, 40 år. Det är så man baxnar när man tittar tillbaka, säger han. Känns det som en belöning för allt arbetedu har lagt ner, att en liten kille från Påarp ledde landslaget till VM och under Fotbollsgalan utsågs till årets bästa fotbollsspelare? – Ja, det gör det. Det var roligt att han fick Guldbollen. Jag satt och väntade på utdelandet. Att bara gå härifrån och ta plats i HIF är stort. Att bli Guldbollenvinnare och vara med i VM... Det är oerhört stort. Vi är stolta över honom. Mycket stolta.

2009, i samband med U21-EM, tränade Serbien och Tyskland på Medevi IP och året innanhade Portugals U21-landslag, som spe

HAN KÄMPADE SOM EN GALNING. SEDAN, NÄR DE LEDDE, PASSADE HAN DE SÄMRE SPELARNA.

lade en fyrnationsturnering i Malmö, sammaidrottsplats som bas. Spelare som Mesut Özil, Nenad Tomovic och Sami Khedira har varit här, men i Evert Sandbergs ögon blir ingen större än Andreas Granqvist.

– Det märktes tidigt att det var något speciellt med honom. Han såg grejer, hade stor vilja, stort engagemang. Samtidigt är det en jädra trevlig påg. Han var enkel och bra att ha och göra med. Han tramsade inte på träningarna, det var allvar hela tiden. Han ville vinna vill varje pris och det var fotbollen som gällde. En gång åkte vi på en turnering i Halland, Laholm eller Halmstad, och lade upp våra liggunderlägg och sovsäckar på golvet i en gymnastiksal. Jag kommer så väl ihåg när Andreas lade sig ner, sträckte armarna i luften och sa: ”Du Evert, det här är livet! Så här ska det vara!” Den energin överförde han till oss ledare och då var det inte jobbigt alls. Han fick vara med som underårig och hade en väldig koll på de andra spelarna. Om någon var sjuk eller bortrest ringde telefonen: ”Han kommer inte, men jag kan vara med i stället.”

Iklubbrummet på Medevi IP finns en speciell Andreas Granqvist-hörna. Väggen är tapetserad med matchtröjor och bilder som berättar om hans karriär, men alla har vi varit små. Evert minns när ”Granen” spelade sin första elvamannamatch. Han var 13 år och skulle få spela med 15-årslaget.

– När han skulle bytas in var han darrig i hela kroppen, pojken. Jag fick lugna honom och sa att han skulle spela enkla bollar, men efter fem minuter dirigerade han de äldre pågarna. ”Spring där, gör det ...” De lydde den där lilla pojken, kände att han visste vad han pratade om, säger Evert Sandberg. Varifrån kommer den egenskapen? – Det finns väl i generna. Jag känner så väl igen honom på planen. Han dirigerade och hade samma kroppsspråk som liten pojke. Cenny, hans farfar, var också väldigt entusiastisk och pådrivande så det kommer nog därifrån. Tommy, som var försvarsspelare, var klok och eftertänksam, Patrik mer lugn och stabil. Vad betyder Andreas som ambassadör för Påarp? – Mycket genom sitt sätt att uttrycka sig och sitt sätt att vara. Det är inspirerande för oss andra att han har gått så långt. Det kan komma fler ”granqvistare” från Påarp. Vad har ni för kontakt i dag, du och Andreas?

– Vi brukar träffas när han är hemma och

då är han som vilken påg som helst. Det är det jag gillar med honom, att han står med båda fötterna på jorden. Det är en genuin pojke. Andreas

Granqvist är så hemmakär att han tog med sig en del av Påarp när han flyttade till Krasnodar 2013. Sofie, tonårskärleken som blev hans fru, var höggravid vid tidpunkten och saknade både hjälp och sällskap när ”Granen” spelade bortamatcher i världens till ytan största land. Deras älskadeschäfer Dexter, som varit en del av familjen sedan tiden i Nederländerna och flyttade till hundhimlen i somras, kunde av olika skäl inte följa med till Ryssland.

Vad göra? ”Granen” anställde en av sina bästa barndomskamrater som hundrastare, assistent, nanny, sällskap, ja, alltiallo. Han heter Robin Svanberg, är 31 år och bor hos familjen Granqvist med sin ryska flickvän Natalia Vinogradova.

Det är inte första gången som rikets bollspelande försvarschef bor under samma tak som en gammal vän. För att slippa pendla mellan Påarp och Helsingborg flyttade Andreas i de sena tonåren till en lägenhet vid Norra Stenbocksgatan, där han fick Daniel Waldh som sambo.

– Det var många härliga dagar och kvällar – och mycket liv. Ja, det finns ju inget bättre än att vinna över en dålig förlorare. När vi spelar bowling kan han springa fram och störa den som ska kasta, när vi står vid en basketmaskin kan han putta den som är på väg att slå hans poäng. Några till i gänget är likadana, så vi brukar boka in tävlingsmoment och skapa lite hets. Jag spelade också innebandy och tillhörde VV-84 med Jim Canerstam, Mathias Andersson och Henrik Qvist. Vi var ett väldigt bra lag och vann SMguld. En gång mötte vi Påarp, när Andreas var med, och jag tror att vi vann med 60–1 eller något sådant. Inte ens då kunde han erkänna att vi var bättre. Han hade en otrolig tro på sig själv, säger Daniel och skrattar. Hur ofta träffas ni? – Varenda gång han är hemma i Sverige. Vi försöker höras varje vecka, sedan blir det mycket sms och sådant. Vi har jämngamla barn och pratar om mycket annat än fotboll. För mig är Andreas Andreas och det har aldrig varit någon uppståndelse runt honom. Jag har nog inte insett hur stort detta är, hur stor han har varit, säger Daniel, som är pappa till Agnes, 4.

36-åringen är själv son till Jan-inge och Eva Waldh, som är grannar med Andreas bror och bästa vänner med hans föräldrar. Paren har umgåtts och semestrat ihop i decennier, så de tre pojkarna växte upp tillsammans.

Daniel var också en talang och hjälpte som ung Påarps Gif att vinna serier och cuper och fylla pärmarna med tidningsklipp. 1999 handlade nästan en hel sida i Helsingborgs Dagblad åt att han vunnit skytteligan i Nyårssaluten både som knatte och senior. Notisutrymmet på sidan ägnades en viss Maradona, som skulle göra tillfällig comeback.

– Andreas var ju så klart bra, men jag var också en stor talang och vann skytteligan i de flesta serier, berättar Daniel.

Barndomskompisarna lämnade Sverige med ett par års mellanrum, men medan ”Granen” flyttade till England för att spela Premier League-fotboll för Wigan åkte Daniel till Sydamerika för att komma bort från allt som hade med fotboll att göra.

– Skadorna satte stopp för min karriär. Jag stukade fötterna jätteofta och får leva med det ännu i dag.

Daniel hamnade som 18-åring i Högaborg och provspelade för ett allsvenskt kontrakt med både Enköping och Landskrona, men skadorna förföljde honom. Drömmen om spel utomlands stannade vid en kort sejour i FC Helsingör.

– Klubben satsade mot superligan, men jag var mer vid sidan av planen för att köra fys och rehab. Till slut kände jag att det inte gick längre. Då var jag 23, 24 och fattade beslutet att resa en längre tid för att glömma fotbollen. Andreas pappa tränade mig i Påarp, så att jag inte blev riktigt bra brukar jag skylla på Tommy. Han lyfte fram sin son i stället, säger Daniel och flinar.

I dag bor han i Ödåkra och jobbar inom bemanningsbranschen medan en av hans bästa vänner har varit proffs sedan flyttlasset gick till Wigan 2007.

– Han har aldrig haft en skada, den mannen. Jo, handen. Han bröt båtbenet en gång.

Daniel Waldh hinner knappt avsluta meningen förrän han minns en skada till, och det var han som orsakade den.

– Eftersom jag är några år äldre spelade vi aldrig ihop i Påarp, men vi tränade på skoj i idrottshallen. En gång, i en nickduell, råkade min armbåge hamna i hans ansikte så att han spräckte ögonbrynet. Då fick han åka hem till Rose-marie. Jag vet inte hur gamla vi kan ha varit, men det var nog när han hade spelat i HIF något år. Varför lyckades just han? – Han har haft en otroligt stark vilja och varit målmedveten. Det är lätt att säga att man är det, men att plocka fram det vid varje tillfälle... Det är en av de största orsakerna. Sedan måste man ha en nypa tur. Hur tror du att det går för Sverige i VM? – Sverige har respekt med sig, måste ha som mål att gå vidare från gruppen och i ett slutspel kan allt hända. Jag ska försöka åka till Ryssland och hoppas att det blir en bra sommar, säger Daniel. Hur följde du matcherna mot Italien? – Den första såg jag på Friends. Jag hade funderingar på att åka till Italien också men vågade inte boka eftersom jag var orolig för att det inte skulle bli ett bra resultat i Stockholm. I stället såg jag matchen hemma, helt själv. Jag har aldrig varit så nervös under en match. Det var en pärs. Det handlade ju inte om Sverige skulle göra mål, bara om de skulle släppa in ett. När inläggen kom tänkte jag bara att ”Granen” inte skulle göra något misstag. Det var en jobbig match. Hur reagerade du när allt var klart? – Jag grät, var väldigt glad för Andreas skull. Jag vet hur mycket han har kämpat, samtidigt som han alltid har haft fötterna på jorden. När han är hemma är han som han alltid har varit, och jag tror ingen säger något annat om Andreas. Det är starkt.

JAG GRÄT, VAR VÄLDIGT GLAD FÖR ANDREAS. JAG VET HUR MYCKET HAN KÄMPAT.