ALLÉZ ALLÉZ – ALLA ÄR MED
FRÄNDÉN: Damfotbollen befinner sig just nu i en Guldålder och VM i Frankrike blir en publikfest
PARIS. Klockan är slagen, stunden är här. Det får se ut hur det vill, det är dags för Frankrike att ta VM-guld.
Att påstå att det råder VM-feber i Paris veckorna före avspark vore att överdriva en aning. Fransmännens något distanserade relation till sina fotbollshjältar bröts förstås ner över natten den 15 juli förra sommaren, men sedan dess har en del vatten runnit under broarna på herrsidan. Damlandslaget är heller inte särskilt välkänt i Frankrike, av den enkla anledningen att de aldrig haft några riktiga framgångar at skryta med. Semifinalplatserna i OS och VM i början av 2010-talet har bleknat och någon närmare relation till stjärnor som Wendie Renard, Amandine Henry och Eugénie Le Sommer från Lyon har gemene fransman inte. Än. Mycket tyder på att sommaren kommer att ändra på detta och en hel del ligger förstås i det här landslagets händer.
Franska fotbollsförbundet har ersatt trotjänaren Bruno Bini med Corinne Diacre på förbundskaptensposten och satt en väldigt tydlig målbild att jobba med: Laget ska till final. Där hör Les Bleues utan tvekan hemma sett till talangbank och erfarenhet i laget, men någon promenad blir det förstås inte. Några av fransk damfotbolls stora, däribland virtuosa Louisa Nécib och målmaskinen Camille Abily, har lämnat landslaget och är svåra att ersätta. De nya talangerna är inte nödvändigtvis helt flygfärdiga.
Rekord har slaktats
När Corinne Diacre, första kvinna att träna ett herrlag i de franska högstadivisionerna, presenterade sin VMtrupp i mitten av maj saknades franska ligans skyttedrottning Marie-Antoinette Katoto, 20. Katoto, till vardags i PSG och ofta föremål för jämförelser med Kylian Mbappé, hade av många på förhand pekats ut som värdlandets nästa stora stjärna. Diacre lyssnade inte på många, utan hänvisade petningen av Katoto till ”gruppens bästa”. Hon visade samtidigt att vad man än kan tänkas hålla emot henne efter ett eventuellt VM-fiasko så är opportunism inte en sak. Damfotbollen befinner sig just nu i en guldålder, för att inte säga ett guldår. Under säsongen som gick har rekord slaktats på löpande band i hela Europa. Det har gällt publikrekord i Spanien, England, Italien och Frankrike och det har gällt rekordinvesteringar i damligorna, där bland annat engelska Women’s Super League slutit ett lukrativt avtal
med Barclays Bank värt över hundra miljoner kronor över tre år. Till slut har kapitalet förstått att investera i damfotbollen, att det är här nästa stora avkastning finns, trots att Uefa och Fifa i vanlig ordning lommar efter marknadsaktörerna – trötta, bleka och omsprungna av samtiden.
Kaxigt lägga finalen i Lyon
Damfotbollsspelare finns numer som samlarbilder, som alternativ på Fifa-tv-spelboxen, som förstasida på stora europeiska sporttidningar. När Tysklands landslag lanserade en sponsorfilm inför sommarens mästerskap var det inte med en vädjan om att få maximalt stöd till sommarens VM, det var med en humoristisk och lätt anklagande ton om att det är för dåligt att de flesta tyskar inte vet vad de stora spelarna på damsidan heter. Som fotbollsintresserad, eller som sportjournalist, går det inte längre att INTE förhålla sig till damfotbollen. Det är den plats den har i världen 2019. VM i Frankrike blir en publikfest, det stod klart redan två månader före öppningsmatchen då de allra flesta biljetter redan gått åt. Arrangören har varit kaxig och kontroversiell nog att lägga de båda semifinalerna och finalen i Lyon och inte Paris. Det är logiskt ur idrottslig synpunkt – Lyon bekräftade sin status som hela Europas Damfotbollsmecka så sent som i Champions Leaguefinalen den 18 maj – men det är förstås mindre publikfriande för tillresta supportrar. Den stora förhoppningen är givetvis att Les Bleues står på ena sidan när finalen går av stapeln på Stade de Lyon den 7 juli. Målet från fotbollsförbundet är final, men kravet från läktarna ligger på VMguld.