THORÉN: På barrikaderna när patriarkala murar rivits
– frågan är om omvärlden vänder sina blickar mot Sverige efter VM-finalen i Lyon
BÅSTAD. I flera år har världen sneglat på Sverige och landslagets starka profiler som stått upp i frågor om jämställdhet och orättvisor. Deras argument har nått hela vägen in i Fifas finrum. Nu står vi inför tidernas mästerskap. Då vänder vi själva blickarna mot blågults stjärnor – är ni med när det sportsliga tåget går?
Det finns en sak som får mig att skämmas. Det är den journalistik vi på Aftonbladets sportredaktion gjorde inför damfotbollens andra världsmästerskap 1995. VM avgjordes på hemmaplan i Sverige. Vi satsade stort vilket var unikt i sig. Ett kvinnligt team (oj, oj, oj, vilket rabalder bland tidningens manliga skribenter) åkte till Skåne för att producera en VM-bilaga. Så långt var intentionerna goda. Men innehållet var på många sätt patetiskt.
Vi stylade landslagets nyckelspelare i nylonstrumpor och klänningar – för visst kunde man både vara kvinnlig och spela fotboll? Eller? Mascara på det? Vi frågade hur många spelare som var oskulder. Vi gjorde verkligen det. Förhoppningsvis var det en olämplig enkätfråga sprungen ur dåtidens mest förkastliga kvällstidningsjournalistik. Men hade Thomas Ravelli, Kennet Andersson och resten av spelarna i VM-laget året före fått samma fråga? Inte på kartan, men Tre Kronor plåtades avklädda samma år. Jo, jag säger att jag skäms. Men saker och
Aftonbladet 3 juni, 1995. ting förändras. Så även vi, även om det har tagit tid.
Har tagit språnget
2019 står vi inför det som ser ut att bli tidernas publikt största, spelmässigt främsta och mest jämställda mästerskap någonsin. Fotbollen har nått hit för att samtiden tagit språnget. Förebilderna har med tapperhet och utan tillstymmelse till uppgivenhet dragit loket i motvind och till slut skördat när patriarkala murar rivits. Det finns fortfarande ett stort arbete att göra men, för att citera Kosovare Asllani, ”bollen är i rullning” och ingenting kan stoppa den skenande utvecklingen.
Flera av de svenska profilerna har stått på barrikaderna och pekat ut riktningen. Pengarna Fifa! Förutsättningarna Uefa! Hur tänker ni SvFF? Nilla Fischer, Caroline Seger, Hedvig Lindahl och Kosovare Asllani har varit med och formulerat sig när historia skrivits. Det är kvinnor och spelare som svensk fotboll ska hålla högt. När jag frågar lagkapten Caroline Seger om faktorerna till genombrottet pekar hon på metoo-rörelsen. Ett uppvaknande för såväl kvinnor som män. Sverige har gått i fronten och plötsligt står vi inför ett hisnande mästerskap som kommer att ge huvudrollsinnehavarna den respekt de förtjänar.
Men frågan är om omvärlden vänder sina blickar mot Sverige efter VM-finalen i Lyon.
Förhoppningsvis är Sverige med
Om världsfotbollen sprungit ifrån svenskorna vet vi inte. Men vi vet att den har satt fart. Strukturerna hade aldrig ändrats om inte spelet utvecklats. Det återstår att se om förbundskapten Peter Gerhardsson förfogar över ett lag som har den tekniska skickligheten, speeden och fysiken som vi ser i framtidsnationer med spelare som fostras under de internationella storklubbarnas inflytande, där sponsorerna och makthavarna förstått att fotbollen inte är enkönad.
Motståndaranalysen håller världsklass, men gör laget det? Det svenska landslaget har sedan VM-bronset 2011 haft varierad framgång. EM 2013 på hemmaplan var bra, VM 2015 en flopp. EM 2017 var målet final, men landslaget fick vända hem efter kvartsfinal. Det är i grund och botten OS-silvret som stuckit ut, kanske inte helt spelmässigt men dramaturgiskt och mentalt. En ny tid är här. Vi hoppas Sverige är med när damfotbollens moderna spelplan kritas upp.