Sofia om livet i VM-landet
MONTPELLIER. Sveriges landslag åker till Frankrike för att spela VM. Sofia Jakobsson tar klivet ”hem”. – Det kändes direkt som att jag passade in här, säger hon.
En man i basker, en ung kvinna i rosa dress med en baguett under armen, lila plantor av bougainvillea i ett blomsterstånd, en mor som stannar upp med sin son i handen och med ett ”oh, formidable” beundrar konstverket i sand som skapats av mjuka händer på stenplattorna framför torgets vattenhål. Myllret av eftermiddagsflanörer blandat med ungdomsgäng på skateboards fyller Place de la Comédie i Montpellier. Det rektangulära torget, med anor från medeltiden, är med den anslutande esplanaden ett av de största fotgängarkomplexen i Frankrike. Upplevelsen är på många sätt, om man så vill, mer fransk än i den internationella metropolen Paris. Men här märks också närheten till den spanska gränsen. Det är tapas på uteserveringarna och mañanastämning i solskenet. Sofia Jakobsson trivs. Den svenska landslagsanfallaren uppskattar sitt Montpellier, livet, människorna, pulsen. Under en eftermiddag, kväll och förmiddag blir hon vår ciceron i de trånga gränderna och på de angränsande stränderna i VMstaden. Sveriges spelorter Rennes, Nice och Le Havre känner hon mindre väl, men mästerskapet blir ändå som på hemmaplan. – Det känns speciellt, jag har varit här i fem år. Det ska bli otroligt kul att få spela det här VM-slutspelet i Frankrike, säger Sofia Jakobsson. Vi ger oss av in på tvärgatorna till det stora torget. Solens strålar letar sig ner i gränderna och utanför ett kulturcentra står vuxna kvinnor och män och samtalar inför en stundande föreläsning. De sneglar på den ståtliga svenskan som fotograferas. Ett sällskap som passerar stannar upp och ber att få fotograferas med Sofia. Patrick Rabe, som är svensk, är glad
för det oväntade mötet med landslagsspelaren. Fransyskan Patricia Mangain berättar hur hon räddades i nöd av att svenskt fotbollslag i Tanzania för flera år sedan. Vi går aldrig till botten med historien, sällskapet flanerar vidare. Det gör också vi.
Nyfiken själ med stort hjärta
Runt hörnet vid den katolska kyrkan Couvent des Dominicains hör vi en röst som ropar. Laurent Mallart sitter på en fuktig madrass. Framför honom ligger ”När lammen tystnar” i pocketformat. – Se mina rosor, de håller sig fräscha med hjälp av kalken i stenen, säger han och pekar på fontänen där en blombukett sticker ut. Sofia Jakobsson är en nyfiken själ med ett stort hjärta. Hon uppskattar möten med främlingar. – Jag är inte rädd för att prata med folk och ta för mig lite, säger hon och slår sig ner bredvid den främmande mannen. Fotbollsälskaren Mallart har som ett slags experiment flyttat in i området och blivit en uppskattad granne i kvarteret. – Jag skriver en bok och stannar tills den blir klar. Boken är en analys av människors uppförande. Jag frågar alla vad intelligens är. Själv tycker jag att det är ett ord som inte borde existera, berättar han. Mötet blir både djupt och flyktigt. Det förevigas av fotograf Pontus Orre. – Jag måste gå tillbaka och lämna en bild innan jag återvänder till Sverige. Det får jag inte glömma, säger Sofia. Under timmarna som går passerar vi hennes bästa fikaställen i kvarter hon gärna hänger i med vännerna i laget.