SPELET MED KILLARNA FORMADE ELIN RUBENSSON
Viskningarna från motståndarna nådde ofta de små barnaöronen: ”Titta, de har en tjej i laget!”. Efter slutsignal var tongångarna andra. – Då var killarna inte så glada längre utan stod vid sidan om och grät, berättar Johan Andersson. Inte sällan berodde det på att den där tjejen hade gjort fyra eller fem mål. Johan Andersson, Rasmus Lilja och de andra grabbarna i pojklaget från Marieholm IS stod upp för Elin Rubensson. Det fanns en stolhet över den unika medspelaren, den skoningslösa målskytten och den fina vännen. – Hon var en i laget, säger Johan Andersson. De står på sätt och vis fortfarande vid hennes sida. Som före detta lagkamrater, som vänner från barndomen. Som när de ses den
här majkvällen utanför Åvallen i Marieholm, deras gamla klubbnäste. Färgerna i bokstäverna ovanför entrén blänker i samma blå ton som tröjorna barnen inne på sjumannaplanen bär i kvällens match. Idrottsplatsen är idyllisk, gräsytorna generösa. En vacker träläktare och en blommande syrénhäck avgränsar A-lagets fullstora plan från ungdomarnas plättar. Granne med idrottsplatsen ligger friluftsbadet med hopptorn. – Där hängde man varenda dag på sommarlovet, säger Elin Rubensson. Orten hette ursprungligen Sibbarp men bytte namn i början av 1800-talet. Storbonden Fredrik Holms efternamn och hustrun Marie gifte sig i en bestående namnkombination. – Det var ett tryggt samhälle att växa upp i, minns Elin. Vi landar i huset som utgör klubbstugan. Väggen som ramar in trappan är tapetserad av gamla lagfoton. På övervåningen finns en gedigen skinnsoffa. På hyllan bakom soffan står ett lagfoto på 93:orna. Elin Rubensson i hästsvans på bakre raden. Johan Andersson på huk. På bilden syns också de två kvinnliga ledarna, Rasmus mamma Helén Evertsson Lilja och Johans mor Åsa Nilsson. De slår sig alla ner i soffan och snacket rulllar igång självmant. Kvartetten har varit med och format den fotbollsspelare som kommer att vara en nyckel i Peter Gerhardssons VMlag och gamla minnen lockar fram skratt. För femåriga Elin fanns det bara en väg att gå. Hon följde med storebror Jacob till idrottsplatsen. – För mig var det bara fotboll. Det fanns inget tjejlag, men det var aldrig ett problem. Jag spelade med killarna och jag blev alltid accepterad. Det har jag de två (ledarna) att tacka för mycket. Jag blev inte särbehandlad. Visst jag fick ha eget omklädningsrum när jag blev lite äldre, men annars var det att jag var som killarna. Det var mer från motstån
darna. Jag såg på laget innan att de stod och viskade och pekade. Men jag vet att killarna i mitt lag många gånger försvarade mig och sa: vänta bara, berättar hon. Johan nickar och berättar om motståndartårarna. I det egna laget var Elin en given medspelare. Hon tog och hon gav. – Jag tacklade henne lika hårt som jag tacklade andra på träningarna. Hon smällde tillbaka, hon var inte snäll och har tacklat ner mig flera gånger, säger Johan och skrattar. – Det var väldigt enkelt att spela med Elin. Spelade man henne bollen fick man alltid tillbaka den i tid, hon var lätt att samarbeta med, säger Rasmus som tillhörde laget som var ett år äldre där Elin också hoppade in. Ledarna Helén och Åsa målar bilden av ett lag som var generöst och inkluderande. Jobbarkompisarna bestämde sig tidigt för att bilda en tränarstab för pojklaget. Det har inte alltid varit fritt från fördomar från omgivningen.
– När vi kom till cuper till exempel gick andra ledare förbi och frågade var våra ledare var..., säger Helén. – Eller att de sa att tjejerna inte spelade i dag, säger Åsa. Elin hade både fysiken, snabbheten och den mentala styrkan att utvecklas i takt med sina lagkamrater. Men under en match i Uppåkra, när Elin var i 13 årsåldern, nåddes de av insikten av att brytpunkten var nära. I motståndarlaget fanns en storvuxen kille. Han tålde inte att bli överspelad av en tjej. – Den killen hade jätteproblem. Han sparkade ner henne för hon sprang ifrån honom. Då tänkte jag att det här kommer att förstöra henne. Killarna klarade inte av henne och det skulle bli farligt, säger Helén Evertsson Lilja.
Nästa steg var tufft
En annan utmaning tonade också upp i den tidiga tonåren. Elin bytte om med killarna, men under en cup dröjde sig motståndarnas pojkar kvar i omklädningsrummet. – De satte sig där för att se när hon duschade, säger Åsa. – Jag blev jätteförbannad, säger Helén. – Jag minns inte, säger Elin. Men efter det skaffade ledarna alltid möjligheter så Elin Rubensson kunde byta om själv. I den åldern blev övergången till ett flicklag, valet föll på Stehags IF, naturligt. Men det var inte enkelt för Elin Rubensson. – Steget till flickfotbollen var tufft. Jag minns mina första matcher, jag spelade inte alls så bra som jag brukade. Jag kom från ett högt tempo och gick ner i tempo. Jag hade aldrig spelat med tjejer, det blev en helt annan grej och det tog tid att komma in i det, berättar hon.
Elin Rubensson fick tidigt höra att hon skulle gå långt. Som tioåring visste hon inte hur hon skulle förhålla sig till uppfattning
eller vad hon skulle göra med informationen. Men orden fastnade och den unga talangen skapade tidigt en inre målbild. – Jag bestämde mig tidigt att sätta upp det som mål att nå till landslaget och spela mästerskap, säger Elin Rubensson. Hon tror att utbildningsmiljön hemma i Marieholms IS varit avgörande för hennes utveckling. – Det var här med killarna som jag lade hela grunden. Jag fick tempot, fysiken och inställningen. Hade jag börjat lyssna på vad alla sa, alla viskningar om att hon är tjej och kan inte spela fotboll, så hade jag inte blivit den spelare jag är i dag, säger hon. Hon är medveten om att vägen fram varit smärtfri och att alla inte finner samma möjligheter. – Det är många småflickor som skriver till mig. Det var en flicka som skrev för några veckor sedan att hon spelade med killar och att de var taskiga och fryser ut henne. Jag kan inte relatera till det. Jag blev accepterad. Det är nog mer kommentarer i dagens samhälle, samtidigt är damfotbollen större och det finns fler flicklag. Vad ska de göra? – Det är svårt att säga. Är det mobbing måste de ju säga till vuxna. Det ska inte behöva finnas. Vi är fotbollsspelare oavsett kön, säger Elin. – Hennes omgivning bör förändra sitt sätt att tänka och se till att det blir rätt klimat i laget, fyller Helén i. Att Elin var bra, en av de bästa spelarna, bidrog men var inte avgörande. – Det hjälpte nog till. Men det här 93-laget var så måna om varandra. Det var aldrig någon som klagade och alla fick vara med, säger Helén Evertsson Lilja. Även i skolan och på fritiden utanför fotbollen umgicks Elin Rubensson ofta med killar. Fotbollen och innebandyn lockade. – Jag ville ha tjejkompisar också men det var svårt och ibland blev jag utanför. Man kom inte in i gänget. Men det var ingen stor sak, jag brydde mig inte så mycket, säger hon. Kärleken till fotbollen var större. Och miljön i killaget inbjudande och varm för att välkomna, forma och fostra en stjärna. – Jag är glad för att mina lagkamrater och ledare stod upp för mig. Det har gjort mig stark, säger Elin Rubensson.