STADSMISSIONEN: ”VI FÖRSÖKER SKAPA
Metodistkyrkan i Linköping har blivit hem för Stadsmissionens café. Golvet i kyrksalen är nytt, orgeln och den enorma Jesusmålningen i befintligt skick. – Jag är inte religiös, svarar Nilla Fischer på den raka frågan. Men Stadsmissionens verksamhet, berättelserna och människorna hon mött har fått landslagsspelaren att tro på nya värden i livet. För att förstå drivkrafterna bakom Nilla Fischers vilja för att stå upp mot orättvisor, ojämställda förhållanden och framföra ett brandtal som skakade om Fotbollssverige landar vi i lokalerna på Ågatan i Linköping tillsammans med henne själv och Sanna Detlefsen. – Jag lärde känna Sanna, som nu är direktor, när hon jobbade här i en annan roll. Mika (Nillas hustru) jobbade också inom Stadsmissionen på ett behandlingshem. På det sättet lärde jag känna organisationen. De jobbar för de utsatta i samhället och försöker stå bakom dem på ett normkritiskt sätt. Det är något jag försöker efterleva och jag vill stötta det arbetet så mycket som möjligt, säger Nilla Fischer. Det är berättelserna och mötena med de utsatta som landat djupt inombords. Kvinnorna som gömmer sig på skyddade boenden i stan, männen och kvinnorna som är fast i drogberoende, människorna som misshandlas, utnyttjas sexuellt eller kämpar mot fattigdom. – På ett sätt är vi en del av stadens undre värld, för det är där människorna som vi möter och jobbar med finns. Vi driver ett professionellt socialt arbete så de som arbetar hos oss är socionomer, beteendevetare och boendestödjare och vi försöker skapa nya livschanser för människor som totalt glidit ur systemet, berättar Sanna Detlefsen och fortsätter: – Många använder alkohol och droger varje dag. Det handlar om personer som har tappat sitt nätverk, sina relationer. När man fyller 50 år är det Stadsmissionens personal som kommer och firar en när man dör så är det vi som kommer på begravningen och däremellan kommer man till oss dagligen. Redan i början av sin relation med Mika fick Nilla en inblick i en värld långt från livet som fotbollsspelare. – När jag kom hem från en träning och tyckte att det hade gått dåligt så gav det mig ett helt annat perspektiv när jag visste att hon hade jobbat med kvinnor som varit med av trauman, som är i ett missbruk eller kvinnor som varit sexuellt utnyttjade sedan de var små barn. Då är mina problem ingenting. Det gav ett annat perspektiv på det som jag jobbar med, säger Nilla Fischer. Mötena med Sanna Detlefsen gav en ännu större förståelse för samhällets utsatta. De har lärt känna varandra genom Mika som har
starka band till Sanna och hennes syster Icka. Band som svetsats samman av en tragedi. – Vi förlorade en syster när vi var unga och Mikas familj och vår familj kom varandra jättenära i den processen. Vi har valt att se oss själva som en stor familj. När man varit med om sådana traumatiska händelser behöver man ha ställföreträdande familjemedlemmar. Sanna och Nilla fick en fin relation från start. – Jag är en gammal fotbollspelare och blev starstruck.., berättar Sanna med ett varmt leende. Nilla Fischer är stor i orden när hon beskriver vänskapen: – Sanna är en fantastisk människa. Dels för att hon leder en så stor organisation, vilket jag tycker är häftigt. Jag skulle kunna lägga mitt liv i hennes händer. Hon är oerhört omtänksam och finns alltid där. Det är en människa som alltid talar sanning, säger Nilla Fisher. Vad händer inombords när du hör alla berättelser om kvinnor som far illa? – Det är ledsamhet, frustration och ilska. Att det får ske. Jag önskar såklart att det aldrig fick hända. Men tyvärr tror jag också att det är ett stort mörkertal som vi inte ser, säger Nilla.
Hur påverkar det dig? – Det gör mig mer ödmjuk som människa. Jag tycker ofta att elitidrottare är väldigt självcentrerade. Det har jag också varit och är fortfarande, men jag kan se att idrotten inte är så viktig som den en gång var. Jag tror tyvärr att man måste vara lite egoistisk inom elitidrotten, men ibland blir det till den gräns att man sårar sina nära och kära. Jag tror att det är hälsosamt och bra att släppa in annat. – Jag älskar att spela fotboll, men det är verkligen bara idrott. Vi lever ofta i en så skyddad värld och blir på många sätt serverade saker. Det är de här andra människorna som gör ett stort jobb. Jag är stolt över Mika, att hon gör det arbete hon gör, säger Nilla som berättar att hustrun ska återgå till sitt yrke senare i sommar.
”När Nilla talar lyssnar folk”
De båda familjerna ses när det är möjligt och nu när Nilla och Mika flyttat hem till Linköping blir det regelbundna fredagsmys, söndagsmiddagar och besök på fotbollsmatcherna som Sannas dotter spelar. De beskriver mötena som omtumlande med diskussioner som tar fart i vardagliga ting, lyfter till politiska dilemman och landar i mäns våld mot kvinnor.
Både Sanna och Mika är feminister. Deras synsätt har vidgat Nilla Fischers uppfattningar. – När vi träffades var Nilla kanske lite otränad i att prata om de här sakerna och se strukturerna i samhället. Jag säger att jag blev fotbollsfeminist när jag var 14 år. Det var så mitt feministiska intresse grundades för jag var så vansinnig på hur det var. Jag spelade i en liten klubb utanför Stockholm. Det var inte på hög nivå, men det var ändå orättvist, säger Sanna Detlefsen och fortsätter: – Det var intressant när man fick möta en väletablerad spelare. Det var fascinerande att höra att de inte pratade om det här, att de tyckte att allt var rätt okej. Vi hade supermycket prat om det och har det fortfarande. Sen kom rörelsen. När man ser strukturen, då faller saker på sin plats, säger Sanna. När Nilla Fischer tog emot Diamantbollen på fotbollsgalan i november gjorde hon det med ett tal som satte känslor i brand. Hade talet skrivits om mittbacken inte träffat Mika och Sanna? – Nej, det hade jag inte gjort. Det kan jag säga med nästan hundra procents säkerhet, svarar Nilla. Varför?
– Jag hade inte haft de tankegångarna. De har öppnat min syn för saker och ting. Jag känner att man inom idrotten ofta blir formad och går i ett led. De har hjälpt mig att se annat. Det kanske hade varit smidigt att bara flyta med, men jag hade varit så missnöjd med det i efterhand, säger Nilla Fischer och vänder till Sanna som sitter bredvid henne i den gamla mormorssoffan. – Talet blev lite mer politiskt korrekt, när du fick hjälpa till, säger Nilla. – Jo, men du uttalar dig så nogsamt. Du har blivit citerad i så många år och jag är tränad på att nå ut. Det går inte härja, man måste tala så att folk förstår, säger Sanna och påpekar: – Du har fått säga det så många gånger efter talet: Lyssna på vad jag säger, poängterar Sanna. – Det gör folk ändå inte. Men hade jag man kryddat det hade ännu färre lyssnat. Jag ville ha en okej nivå. Jag hade kunnat gått ut hårdare och verkligen pekat finger mot enskilda personer eller organisationer, men för mig handlar det inte om att det är en person eller en organisation utan att vi alla måste finna en väg tillsammans, konstaterar Nilla Fischer som vet att vägen är lång: – Jag känner starkt att jag inte vill sitta och låtsas att allt är superbra när det finns saker som bör förbättras. Vi kvinnor kommer ingenstans genom att sitta och vara tysta och snälla. Jag tycker att vi har lärt oss genom historien att när vi har nått förändring och framgång har det inte varit genom att sitta och vara tysta. Om Stadsmissionen haft en betydelse för Nilla Fisher har stjärnan en stor betydelse för de utsatta kvinnorna och männen som aldrig syns. Sanna berättar att det händer att de tar paus i behandlingarna på sina anläggningar i samband med stora mästerskap. Idrotten förenar och ger ett socialt sammanhang. – Nilla blir en ambassadör för någonting som många människor inte ser. När hon talar lyssnar folk. När hon säger att hon stöttar vår insamling för barn och unga så undrar många var det är. Självmord är den vanligaste orsaken till att unga människor dör i Sverige och det tycker vi är oanständigt. Vi vill gärna jobba med bra profiler som kan hjälpa oss att uppmärksamma det. Det är inte för att vi vill sälja saker utan för att vi vill skapa en bättre värld och ett mänskligare samhälle, säger Sanna Detlefsen.