FÖR MIG ÄR DU DEN
”JAG ÄR LEDSEN FÖR ATT DU FLYTTAR...
Flickrummet är pyntat i grönt och vitt. Det första Lina Herterich ser när hon vaknar upp under sitt Wolfsburgstäcke är det omtyckta fotografiet på henne själv och Nilla Fischer. På byrån bredvid sängen hänger hennes Wolfsburgströja. Ryggen pryds av nummer fyra, Nillas siffra. Den nioåriga fotbollsspelaren har skrivit ett avskedsbrev till sin svenska förebild, som någon vecka efter att vi ses ska lämna Tyskland. ”Jag är ledsen för att du flyttar till Sverige... Jag kommer försöka spela nästan lika bra som du gör. För mig är du den bästa fotbollsspelaren i världen”. – Jag tycker det är synd att Nilla flyttar tillbaka och det jag minns mest var när jag fick skorna med hennes autograf av henne, skor som hon hade burit. Jag skrev ett brev till henne och berättade att jag ska kolla på svensk fotboll för jag kommer sakna henne. Jag minns när hon en dag tränade bredvid oss på samma plan och vi tog ett foto tillsammans, det gillade jag och kommer att
minnas länge, berättar Lina. Hon visar oss runt i det rymliga rummet på övervåningen av stenhuset i den lilla byn på landsbygden nära Wittingen tre mil utanför Wolfsburg. – Här är skorna fick jag av Nilla. Med autografen på, säger Lina.
”Nilla som en riktiga försvaret”
Lina är ett av fem barn i familjen Herterich. Hennes bröder Lennart, 12, Golo 7 och Johann 4 spelar ofta fotboll i trädgården tillsammans. Hennes lokala fotbollslag består också av pojkar. Det tycker hon fungerar bra, även om de ibland ifrågasätter vad hon gör i laget. – Jag spelar fotboll i ett lag med 15 eller fler killar och det tycker jag inte är hemskt. Många tränare säger att det till och med är bättre, att man lär sig mer. Killarna är inte elaka mot mig. Under en träning har en kille, som spelar med mig i försvaret, sagt vi spelar lika bra. Det är roligt för man lär sig mycket och de är inte elaka. Däremot kan de vara dumma mot andra flickor som inte kan spela fotboll, säger hon.
När hennes morfar, Wolfsburgs borgmästare Klaus Mohrs, tog med barnbarnet på fotboll första gången var det till Wolfsburgs damlag. Pappan Florian resonerar kring valet och lyfter värden som bra teknisk fotboll med mindre aggressivitet. För Lina blev matchbesöket en fullträff och en port in till en ny värld. – Jag ville välja ut en speciell spelare som jag kunde kolla extra på. Nilla var kapten och hade en fin frisyr, tyckte jag. Jag och min morfar tyckte att hon var väldigt bra i försvaret. När jag hade valt en spelare som jag gillade tänkte jag att jag också skulle spela fotboll. När jag började och fick välja en position valde jag också att spela back. Då hade jag Nilla som en riktig förebild och nu spelar jag väldigt bra i försvaret, berättar Lina. Det visar hon prov på en stund senare när vi går ut i trädgården. På den vackra naturtomten samsas blommande syrénbuskar med en hage och fotbollsmål. Planen är utkonad, med riktiga platskoner. Lina går fram till ett av de fyra fåren i inhägnaden och klappar tackan på huvudet. Fåret heter Pernille, som Wolfsburgspelaren Harder.
Någon Nilla finns inte. Lina är rädd för att fåren ska bli sjuka eller dö. Efter en intensiv fotbollsmatch med en akrobatisk aktion av Lina går vi in i köket. Vi slår oss ner runt det rymliga köksbordet och bjuds på hembakad äppelkaka gjord på ekologiskt mjöl och kaffe. Sedan ger vi oss av in till Wolfsburg. Lina har en idol att möta och det blir ett kärt återseende. Nilla Fischer kommer ut från träningsanläggningen och kramar om Lina. De tar en promenad, sätter sig på en parkbänk och pratar om gårdagens cupfinal som Lina såg på plats i Köln. Det blev ännu en titel. Nilla Fischer guidar Lina genom samtalet. Den försynta och nyfikna flickan sneglar på den svenska stjärnan. – Mika (hustrun) och jag gick i samma mammagrupp som Linas mamma när hon fick sitt yngsta barn. Hennes mamma började berätta om Lina och hennes rum, förklarar Nilla. Hon lägger rart sina armar om den unga späda flickans axlar. Just där och då är det svårt att tro att Lina kan bli samma fysiska karaktär som Nilla Fischer är. Men inställningen finns där.
Lina fostras, precis som Nilla, av att spela med pojkar. De är snälla mot henne, men det händer att omgivningen är tuff. – Det gör ont i mig. För hon är en fantastisk person, hon är nio år och spelar med killar som är i samma ålder. De beter sig ibland dåligt bara för att det är så vi har lärt dem att de ska vara. De ser ner på flickor. Det är något som vi i samhället lärt dem, säger Nilla Fischer. Hon har själv slagits mot orättvisor och drivit jämställdhetsfrågorna i en klubb som hon vill och vågar. Vilka avtryck tror du att du lämnar efter dig? – Att klubben tagit ytterligare ett steg i mångfaldsfrågan tänker jag. Jag är en person som gärna pratar om frågor kring mångfald och jämställdhet. Där kanske jag lämnar efter mig något som man inte talat om tidigare, säger Nilla. Ett konkret arv som blir kvar när Nilla Fischer lämnar är regnbågsbindeln. Det var svenskan som låg bakom initiativet för ett par år sedan, som slutade med att klubbens alla lagkaptener bär den. – Vi satt och pratade om klubbens mångfaldsvecka, ett engagemang som klubben har. Då sa jag att jag skulle kunna spela med en regnbågsfärgad kaptensbindel. Jag berättade att alla lag i allsvenskan gör det. Jag tyckte inte att det var en så stor grej som det blev. Klubben förstod att det skulle kunna bli ett efterspel från det tyska fotbollsförbundet, men sa att då tar vi det. Det betyder mycket för mig att klubben stod bakom mig. – Det kändes väldigt häftigt och jag blev ännu mer stolt över att spela i den här klubben. Jag vet hur det fungerar här i Tyskland med makt och strukturer. Därför tyckte jag att det var ännu starkare, berättar Nilla Fischer. Det blev inget straff. Men många reaktioner. De flesta positiva, men det fanns protester. – Det har funnits de i klubben som tyckt att man inte ska stå bakom det, säger Nilla. Herrlagets kroatiska spelare Josip Brekalo gick ut och tog avstånd från stödet till HBTQ-rörelsen då det stred med hans kristna tro. – Många ser det som att det endast symboliserar HBTQ i samhället, men det är en mångfaldssymbol. Det betyder alla, varenda människa. Jag tror att det kan vara ett problem, att många kopplar det bara till homosexualitet, säger Nilla Fisher. Protesten vann dock inte gehör. Det är din bindel, du kan åka hem och se Wolfsburg spela på tv med lagkaptener som bär ”Nillas bindel”. Hur känns det? – Det har jag inte tänkt på. Det känns ännu häftigare nu när du säger så. Någon form av historia är det som är skriven, säger hon med eftertryck. När vi besöker Wolfsburgs träning dagen efter mötet mellan Nilla och Lina finns det en grupp fans på plats. Kristin Gehrmann och Anika Möller tillhör supportergruppen Wölfinnen Family. Efter passet tar Anika fram en regnbågsbindel och ber Nilla signera den. – Hon har visat en stor tolerans och att det inte är ett problem att älska en annan kvinna. Jag har alltid på mig bindeln när jag är på stadion. Hon har spelat en stor roll i det här laget, som hon har lett med sitt hjärta, säger Anika Möller. Den tyska kvinnan vandrar så småningom hem med en autograf på bindeln och ett foto i mobilen. När det här publiceras har Nilla Fischer flyttat till Linköping och startat om sitt liv. Men minnena av henne kommer leva kvar länge i Wolfsburg. På Anika Möllers arm. Och i Lina Herterichs rum.