PLURA PÅ DEN,
Han föreslår Café Linné som mötesplats, klockan 12.15 en torsdag i slutet av april. På minuten öppnar Peter Gerhardsson dörren och kliver in i lokalen vid Svartbäcksgatan i Uppsala. Han är klädd i mörka jeans och en bandtischa från Wooden Shjips. Motivet är lika experimentellt som bandets musik. Två fingrar från en grön hand bildar ett segertecken i solnedgången, eller om det är soluppgången. 59-åringen beställer tomatsoppa, häller vatten i ett glas, tar sin bricka och slår sig ner vid ett bord längst in i serveringsdelen. Han berättar att han försöker äta vegetariskt men inte tackar nej till fisk och ”en nostalgikorv”. Under uppväxten följde han en annan diet, stabbig och rejäl. Mamma Hjördis lagade husmanskost till familjen men det tillhör en svunnen tid. – Fläsklägg med rotmos har jag inte ätit sedan 2009. Då blev vi inbjudna till en pub i Olskroken, dit Plura skulle komma och laga mat. Vi visste inte vad som skulle serveras och han lagade fläsklägg med rotmos till hela sällskapet. Jag käkar helst vegetariskt men bet ihop. Ja, jag hade ju ätit det förr i tiden. Min fru kunde däremot inte äta. ”Tänk om jag spyr.” Det var lite skämmigt att fråga Plura om vi kunde få in kyckling i stället. Det är passande att musikälskaren på andra sidan bordet nämner Plura Jonsson. Varje fråga i den här intervjun innehåller minst en låttitel ur Eldkvarns låtskatt men det ska dröja innan en av gruppens största fans inser det. Här sitter han, TROLLKARLEN som ska leda Sverige till succé i VM... – Det hoppas jag. Vi kan gå långt och vinna. Det är en skön känsla som jag tycker att alla ska känna. Jag gör det i alla fall. Du bor i Nåntuna men växte väl upp på GATAN FRAM, i Svartbäcken? – Precis. De första fem åren bodde vi inne i stan, på Österplan, men sedan blev det Tuna backar och Svartbäcken. Café Linné är ditt favorithak. Här har du och assistenten Magnus Wikman suttit många gånger och sagt att ni VILL INTE FÖRLORA IGEN. – Ja, det blev vår samlingsplats före och mellan lektionerna på fotbollsgymnasiet, där jag jobbade i tio år. Vi gick igenom allt man kan göra i fotboll och petade in det i tre
års utbildning. Vi pratade om hur vi skulle jobba med bicykletor, motlägg... Det finns inte en detalj i fotboll som vi inte diskuterade och gjorde lektionsplaneringar för. En del övningar funkade inte, så det blev också väldigt mycket revidering. Berätta om din uppväxt. Lekte du med TENNSOLDATER? – Ja, det gjorde jag verkligen. Jag göt själv och målade figurerna så att de skulle bli mer värda. Lilla hunden och Dockan kunde inbringa många stenkulor. Jag hade en bra och trygg ungdom och tänker mycket på det, nu när jag har blivit äldre. Jag växte upp med mamma, pappa och fick en syster, som är fem år yngre. Mina föräldrar ställde alltid upp och var idrottsintresserade, så sporten blev tidigt navet i mitt liv. Jag höll på med i princip alla lagsporter. Fotboll, bandy, hockey, basket, volleyboll. Det var mycket idrott i och efter skolan och basketen var ganska stor. Jag växte ju upp i basketmiljö, hade nära till Fyrishov och proffsen som kom hit jobbade extra som assistenter på skolan. Vad gjorde dina föräldrar? Är du TJÄNSTEMANNENS SON? – Pappa och mamma träffades på Försäkringskassan, där båda jobbade. Mamma var på kontoret och pappa var försäkringskontrollant, åkte runt och kollade att folk som var sjukskrivna verkligen var sjuka. Han var engagerad i socialdemokraternas fackförbund och var ofta på konferenser. Mamma var hemmafru under delar av min uppväxt och när hon också var borta tog mormor hand om mig. Hon bodde i samma HSB-förening och var en trygghetsfaktor. Det var en kontrollerande, skön bevakning av en pojke som växte upp. Vad hade du för BILDER PÅ VÄGGEN hemma i pojkrummet? – Det var inte så mycket fotbollsbilder, mer posters på pop- och rockartister. Det fanns ett låtskrivarpar som hette Nicky Chinn och Mike Chapman, som gjorde mycket bra musik. De skrev låtar åt Sweet, Mud och Suzi Quatro, som jag hade på väggen. På den tiden var det mycket tuggummipop. Trots att du är något av en LANDSORTSGRABB höll du på Hammarby som ung. – En bidragande orsak var att Upsala IF var min klubb. Pappa var ordförande i många år och mamma jobbade på kansliet. Det var stor konkurrens, så Sirius höll du inte på. Det hade pappa verkligen inte gillat. Så när jag skulle hålla på ett lag... Ja, jag är ju musikintresserad och började hålla på Arsenal för att Charlie George såg ut som en rockstjärna. Det var samma sak med Hammarby, bohemerna från Söder. De var långhåriga och
UPPSALA. På Peter Gerhardssons lista över Sveriges bästa band ligger ELDKVARN i topp. Så, har han funnit en VÄG AV GULD?
skäggiga. Det tyckte jag var läckert, så jag började hålla på dem. Jag och kompisarna åkte dit och stod i supporterklacken på Söderstadion. Sedan fick du spela för Bajen i ett decennium och var en av STOCKHOLMS STJÄRNOR. – I pojk- och juniorlandslagen spelade jag med några killar från Hammarby, bland andra Micke Andersson och Thomas Dennerby. Jag sa till dem att jag verkligen ville till Hammarby men hörde inget från klubben samtidigt som Djurgården, Öster och Västerås Sportklubb ringde. Jag trodde inte att det skulle bli något men en dag ringde Åke Öhrbom och frågade om jag var intresserad. Jag sa ja direkt, funderade inte på pengar och sådant. Jag ville till klubben jag höll på och det var fantastiskt att få komma till Hammarby. Då var jag 17–18 år. Hammarby gick till SM-final 1982 och vann den första titelmatchen med 2–1 sedan en viss Peter Gerhardsson spelat fram till första målet och gjort det andra. Sedan vann Blåvitt returen med 3–1. Hur är det att spela sådana matcher, när ALLT STÅR PÅ SPEL? – Jag var likadan som spelare som jag är som tränare. Jag blir inte speciellt nervös, tyckte mest att det var häftigt och roligt att spela inför så mycket folk på Söderstadion. Hela Söder gick bananas och trodde att vi skulle vinna guld. Det var mycket aktiviteter mellan matcherna, vilket vi inte var vana vid. Efter en träning inför den andra matchen skulle jag stå i en tobaksaffär och skriva autografer. Vi skulle synas och vara överallt. Det var inte anledning till att vi förlorade men det blev väldigt lite mental vila. Sedan var ju IFK Göteborg, på den tiden, ett fantastiskt fotbollslag med flera landslagsspelare. Det var inte ologiskt att vi förlorade. Du spelade tre OS-landskamper men fick aldrig chansen i A-landslaget. Medge att du tänkte så, att EN VACKER DAG ska jag spela där. – Jag har aldrig varit en målsättningsmänniska men försöker alltid göra mitt bästa. 1982 gjorde jag en bra höst och hade möjligheten att komma med till en landskamp mot Cypern, men det var hård konkurrens och spelare som Lennart Nilsson och Mats Jingblad gick före. Jag var inte speciellt bitter, räckte inte till i konkurrensen. OS-landskamperna spelade jag så sent som 1986. Hur är det att jobba med damlandslaget? Tidigare, i Helsingborg och Häcken, tränade du POJKAR, POJKAR, POJKAR. – Det är en Eldkvarn-låt, ”Pojkar, pojkar, pojkar”. Jag ser inte på människor som killar och tjejer eller andra grupperingar. Jag coachar människor och alla är olika. I BK Häcken var jag tvungen att pra
Sportbladet smög in 41 låttitlar i frågorna och åkte till Uppsala för att intervjua en förbundskapten som rockar. Text: Stefan Holm
ta med spelarna på olika sätt. Det var samma sak i Bälinge och nu i landslaget. Kan du sakna det vardagliga livet NERE PÅ KLUBBEN? – Bara när jag är i klubbmiljö, som när jag och Magnus ser en iskall februariträning med Linköping, Rosengård eller Växjö. Vi har bättre förutsättningar med landslaget men då kan jag sakna vardagsrutinerna, att ha spelarna hela veckorna. Det är NYA TIDER men när det gäller prispengarna ökar Fifa glappet till herrarna. Frankrikes VM-guld var värt mer än vad som kommer fördelas totalt under dam-VM. Vad har du för tankar kring det? – I en perfekt värld skulle det vara lika men det finns säkert anledningar till att det är som det är. Jag har inte forskat kring det men när det gäller världsutvecklingen, oavsett område, sker sällan allt på en gång. Det är en process som pågår och det viktigaste är att känna att saker utvecklas åt rätt håll. Ibland är allt en fråga om tid. Det har hänt och händer väldigt mycket på damsidan. Du har ett stort musikintresse. När du går på konsert, kan du då bli VILD, VILD, VILD? – Det beror på vad det är för konsert men jag är mer för att lyssna och titta än att fara omkring. Och på konsert ska man inte sjunga med så mycket. Det kan vara väldigt störande om någon skriker utan att kunna texterna. Att få det i örat är ingen hit. Musicerar du själv I SKYDD AV MÖRKRET? – Nej, jag spelar inte själv. I min barndom försökte jag mig på blockflöjt och kunde spela ”Köp varm korv”. En tysk lärarinna i 80-årsåldern skulle lära mig spela piano men det funkade dåligt. Sedan fick jag en gitarr av mormor men den var åt fel håll. Ja, jag spelade luftgitarr åt andra hållet, så det blev konstigt. Beskriv dig själv med ETT ENDA ORD.
niskor jag jobbar med, ledare som spelare. Det gör jag, men ibland har jag blivit lurad och då blir jag oerhört besviken. Att vara trovärdig innefattar flera delar. Då finns det en ärlighet, att man inte försöker spela någon roll. Är du trovärdig har du också en viss form av kunskap. Du jobbade som polis i 20 år. Vad var det värsta du upplevde av TRUBBEL och händelser UTANFÖR LAGEN? – Någon hade fått en yxa i huvudet men det jag upplevde som mest obehagligt var när barn var inblandade och levde i misär, i en miljö där de inte skulle vara. Vi kunde ingripa vid misshandel i familj, ta med en förälder och där stod ett barn som undrade vad som hände. Jag tänkte länge på de här barnen, hur det skulle gå för dem senare. Vågar du, som sett samhällets mörka sidor, tro på EN VÄRLD AV KÄRLEK?
Konserter är min stora avslappningslycka.
– Absolut. Jag vet inte hur många gånger jag har nämnt Hans Rosling, som kom från den här staden. Det var länge sedan jag blev så glad av att läsa en bok om hemskheter. Han belyser statistik och påpekar att det finns en positiv utveckling när det gäller elakheter och ondska. Men media, som han ofta var på, vill kanske förstärka de onda sidorna och får folk att tro att det är så. Har du själv brutit mot SOMLIGA LAGAR? – Ja, när jag växte upp skulle man bevisa saker och vara tuff. Palla äpplen var en klassiker men jag har aldrig skämts så mycket som när jag blev infångad och stod där när mamma skulle hämta mig. På ett sätt var det nog bra, för efter det fick det vara, liksom. Senare, när jag var med landslaget 1997, åkte jag dit för fortkörning. Jag körde från Karlstad till Oslo och var inte van vid skyltarna. I Sverige har vi 50, 70 och 90 men i Norge var det 50, 60, 70, 80 och 90 och det kom nya skyltar var femtionde meter. Det var som gjort för att åka dit. Berätta EN KÄRLEKSHISTORIA, om hur du träffade din fru? Du tränade Linda Blom i Bälinge 1998. – Det var ingen kärlekshistoria då. Däremot lärde vi känna varandra som människor. Hon var väldigt rolig och bra i gruppen, en bra person. Många år senare, när jag hade separerat, fick jag jobb i Helsingborg och flyttade dit för att för första gången jobba med fotboll på heltid. Sedan möttes våra vägar igen och på den vägen är det. Vi flyttade ihop 2011, under tiden i Göteborg. Ibland är livet fullt av tillfälligheter. Jag har tackat Bengt Simonsson (förbundskapten 1992–1996) för att jag träffade Linda och att vår son Casper finns. På en steg 3-kurs i Växjö kom han in och frågade om jag ville åka med till Atlanta (OS 1996). Annars hade jag kanske aldrig kommit in i damfotbollen. Vad fick dig att inse att hon är DEN STORA KÄRLEKEN? – Vi är lika på en del sätt, när det gäller mentalitet, humor och sådana saker. Varken hon eller jag hade någon tanke på ett förhållande när jag tränade henne men sedan lärde vi känna varandra. Kärleken är fantastisk, något som inte drabbar en 365 dagar om året. Blev det BRÖLLOP I BOLIVIA? – Nej, i Uppsala. Ha, ha, ha. Det är också Eldkvarn. ”Vild, vild, vild” lade jag också märke till. Du kör en massa Eldkvarn-låtar. Vet du vad Bröllop i Bolivia handlar om? Narkotika, ett vitt pulver. Det är inte så romantiskt. Det är minst en låttitel i varje fråga, BARA FÖR DIN SKULL. – Varje fråga? Okej, då har någon slunkit igenom. Frågeställningarna blev lite konstiga ibland. Ha, ha, ha. Bra att du tog Eldkvarn, som är en av mina största favoriter. Det hade blivit svårare om du tagit något annat band. En intressantare intervju har jag nog inte gjort. Vi får skicka en tidning till Plura. Vilka är dina bästa VÄNNER inom fotbollen? – De är ganska många. Vi är tolv gamla Hammarbykompisar som träffas två gånger om året. Av dem pratar och umgås jag mest med ”Peppe” Holmberg och Uffe Eriksson. Sedan har jag en gammal gymnasiekompis som jag spelade med, Thomas Sonesson. Annars är det dem jag jobbar med nu. Vilket är det mest oväntade namnet i din TELEFONBOK? – Liam Brady, som var akademiansvarig i Arsenal. Jag fick hans nummer när jag var där och träffade Sebastian Larsson. Som Arsenal-supporter är det jättestort. Jag har bara pratat med honom någon gång men nej, det numret ska jag ha kvar. När du sa ja till damlandslaget sa du samtidigt nej till att träna Hammarby. Var du inte sugen på en NY KLUBB?
– Det stämmer inte att jag sa nej till Hammarby men jag hade en diskussion med flera olika klubbar. En del var intressanta men jag hade varit i allsvenskan i tolv år och ville göra något annorlunda. Jag tittade till och med på ett alternativ i superettan eftersom det skulle vara kul att försöka föra upp ett lag. Det var helt perfekt att förfrågan om damlandslaget kom. Då föll allt annat. Det var det jag ville göra. När du presenterades fanns det till och med landslagsspelare som såg en MAN UTAN NAMN. Borde inte fotbollsfolket ha koll på Peter Gerhardsson? – Nej, Häcken är inte den mest uppmärksammade klubben. Jag kan komma till en allsvensk damfotbollsarena utan att folk känner igen mig och i höstas var det en journalist som kallade mig Per under en presskonferens. Jag blir inte arg utan tycker det är läckert. Om människor inte vet vem jag är har jag lyckats. Det finns människor du hellre träffar än en TV-MAN? – Som spelare var det roligt att vara med på bild och få uppmärksamhet men som förbundskapten har jag inget behov av det. Den tid jag upptar i media skulle jag helst ge till spelarna. Jag har sagt det till Fredrik Madestam, som är pressansvarig: ”Jag ställer upp på det ni vill jag ska göra men ställ alltid frågan om någon spelare kan göra det i stället.” Det har nog med uppväxten att göra. Det var ju spelarna som var idoler. För mig har tränarna aldrig varit intressanta. Sedan fick jag min dos som spelare. Då tyckte jag det var kul att se sig själv i Sportnytt och bli igenkänd. Ha, ha, ha. Jag minns ett derby mot AIK
1997. Aftonbladet hade ett poängsystem, 5–1. Jag fick fyra poäng och var näst bäst på plan, vilket gjorde mig ganska stolt. Sedan slog jag upp Expressen, där jag var den ende spelaren som fick en geting. Jag var alltså näst bäst och sämst i den matchen. Det var verklighetsbilden 1997. En kille i Hammarby, Lasse Stenbäck, utbildade sig till journalist och var vansinnig. Är du en man som ger BRÖDKANTER OCH SLANTAR till tiggaren utanför affären? – Ja, häromdagen satt jag utanför ett hotell när det kom en man och letade igenom papperskorgarna. Då gav jag bort en tomflaska och en oöppnad flaska som jag hade med mig. Han tackade och jag fylldes av glädje tack vare en så enkel sak. Jag gjorde det inte bara för honom utan också för mig själv eftersom det ger en må bra-känsla.
Det är 2019 och SOMLIGA GÅR I TRASIGA SKOR... – Ändå har allt blivit bättre. Rosling var specialist på att prata om klyftor som inte finns. Världen mår totalt sett bättre än förr, även om man inte tror det. Ja, det är väl som alltid när man strävar efter det perfekta. Jag läste en bok av Jonna Bornemark, om att pedanternas tid är här. Det är så mycket som ska dokumenteras och följas upp, så mycket administration att vi inte har tid att prata med människor. Äldrevården är väl typexemplet. Mammas sambo bodde på demenshem i två år och då fick jag följa det på nära håll. Mamma tyckte det var jobbigt att personalen inte räckte till. Man funderar ju mest på dem man har runt omkring sig, nära som har jobbat ett helt liv och inte får den omsorg man önskar. Jag har en dotter som har gått igenom en levertransplantation, så när det gäller organdonation har jag varit engagerad. Där finns det länder som ligger långt före Sverige. Det finns olika livsfrågor som är viktiga och har man barn är det viktigt att tänka på vart världen är på väg. Vi vet inte om världen kommer överleva, vilket är en abstrakt och hemsk tanke. Vi måste ta ett större ansvar när det gäller miljön. Ser jag skräp på marken plockar jag upp det. En gång, när jag var på festival, blev jag så glad för där kunde man köpa ett plastglas med hållare som man fyllde på med vatten eller öl. Under tre-fyra festivaldagar med 12 000–15 000 besökare kastades inte en plastgrej. Hittade man en tappat mugg kunde man lämna in den och få ett pund. Tror du på karma och ett liv efter döden, att vår vandring på jorden är VÄGEN TILL PARADISET? – Nej, jag tror på evolutionens historia, inte andra sagor. Det är viktigt att göra allt man kan nu. När är du som mest LYCKLIG? – I jobbet kan jag vara väldigt lycklig efter ett träningspass, när jag har gjort något ihop med andra. Under planeringsstadiet och genomförandedelen är jag väldigt fokuserad men sedan, när det är klart, kommer lycklighetskänslan. I familjelivet tycker jag att morgnarna är fantastiska, när alla är utsövda, pigga och glada och sätter sig och pratar vid frukostbordet. I privatlivet är det ofta med vänner och musik. Konserter är min stora avslappningslycka. Då tänker jag inte på något annat. Har du haft någon livskris eller åkt med 3:ANS SPÅRVAGN GENOM LJUVA LIVET? – Det har varit mycket 3:ans spårvagn eftersom den gick utanför vårt hem i Olskroken. Annars har jag gått igenom en skilsmässa. Det är aldrig enkelt men var långt ifrån en livskris eftersom jag kände att det skulle vara på det sättet. Det värsta är när barnen drabbas och min dotter Emma tvingades till en levertransplantation. Vi började gå på undersökningar när hon var 10-11 år. Det tog ganska lång tid men till slut fick vi veta att hon drabbats av en ovanlig sjukdom, primär skleroserande kolangit. Beskedet var tufft, för då vet man att det en gång blir transplantation. Eftersom det gäller att hitta samma blodgrupp visste jag inte om jag skulle behöva donera en del av min lever. 2011, när jag tränade Häcken, fick hon en ny. Det fanns där hela tiden, att jag skulle få det där samtalet. När det kom var vi på träningsläger i USA, så jag kastade mig på ett plan hem. Under flygturen genomfördes transplantationen. Den flygresan, alltså. Att sitta där, landa, slå på telefonen och inte veta hur det hade gått. Som väl var hade jag fått ett meddelande från min förra fru, som berättade att allt gått bra. Emma och jag hade och har ett väldigt bra förhållande. När det var som värst hade hon ett behov av att inte älta sjukdomen, så min roll var att vara positiv. Jag tränade Häcken då och fick ett enormt stöd i fotbollen. Har du tvingats till LÖGNER? – Ja, i polisens tjänst. När jag jobbade i Farsta ringde en kvinna om att det fanns en man i hennes lägenhet. Det var ingen där, men hon ringde dag efter dag. Till slut åkte jag och en kollega dit, gick upp till tanten och frågade var han är. ”Han står där bakom dörren.” Då tar vi med honom, svarade vi. Sedan gick vi verkligen in bakom dörren och låtsades ta med någon. Han var lite bråkig, så vi pratade lugnt med honom. När kvinnan stod och tittade i fönstret placerade vi den osynlige mannen i baksätet på polisbilen. Det hade blivit bra bilder om någon sett oss och filmat. Det var vår kreativa topp som poliser, men tanten ringde inte efter det. 2003 slog Josefine Öqvist ner som en BLOND BOMB och sköt Sverige till VMfinal. Vem kan få ett liknande genombrott? – Vi har en hel del intressanta spelare, som
Lina Hurtig (Linköping). Det är inte ofta man ser tjejer dribbla i straffområdet men hon orsakade en straff mot Djurgården. Den kvaliteten kommer vi behöva för att gå jättelångt i VM. Vi måste ta in spelare som vågar utmana sin motståndare. Det finns INGEN LÄTT MATCH, BOBBO. Finns det en risk att landslaget blir för upphaussat? – Det finns alltid risker. Pratas det väldigt mycket positivt kan det gå åt andra hållet, men vi har fullt fokus på första matchen. Att folk tippar är inget som stör mig. Det är upp till var och en att tycka och tro, en del av engagemanget runt idrotten. Människor är olika, en del positiva, andra negativa. Även spelarna ser saker på olika sätt. Vissa gillar att vara favoriter, andra vill vara underdogs. Caroline Seger, Nilla Fischer och Hedvig Lindahl börjar komma till åren. Har du
Då tänker jag inte på något annat.
någon gång tänkt att MINA STJÄRNOR HAR SLOCKNAT? – Det är en riktigt bra låt, alltså. Nej, absolut inte. De är med för att de är tillräckligt bra. De som inte är tillräckligt bra kommer inte med. De som är med i truppen men inte är tillräckligt bra får inte spela. Det är så det är. Lisa Dahlkvist, som 2016 sköt Sverige till OS-final, verkar längta efter ett samtal från dig. Hur har du resonerat kring laguttagningarna, LÅT KVASTEN GÅ? – Efter EM (2017) gjorde Magnus och jag en bedömning av vilka spelare vi ville titta på mot Kroatien, som var vårt första läger. Underlaget var EM och allsvenskan och en del proffs som vi inte hade sett live. Det blev 23 spelare som vi aldrig haft i träning och utifrån det tog vi ut laget. Sedan dess har vår bedömning varit att bland andra Lisa inte varit tillräckligt bra för att vara med. Så är det nu också. Jag och Magnus gör den bedömningen. 1991, 2003, 2007, 2011, 2015 och 2019... Ett av fotbollens största MYSTERIER måste vara att Sverige och USA nästan alltid hamnar i samma grupp. – Ja, det är galet. Det är ju så med lotten. ”Ibland blir det rätt, ibland blir det fel, lev med det.” Ha, ha, ha. Du ställer Eldkvarn-frågor och jag svarar med Markus Krunegård-text. Vad talar för att du kommer lämna Frankrike med HUVUDET HÖGT? – Resultaten mot toppnationerna, att vi har visat att vi kan konkurrera. Vi har mött Kanada två gånger, vunnit en gång och fått ett kryss. Vi har slagit England borta, spelat 0–0 mot Frankrike borta och förlorat mot Tyskland (1–2) då vi inte presterade på topp. Vi måste upp på absolut högsta nivå men de 23 spelare som åker till Frankrike är oerhört motiverade.