PÅ T.O. PPEN AV VARLDEN
SEDAN RITADES FOTBOLLSKARTAN OM
Det fanns en tid när Blågult var bäst i världen. Den inföll 2003 och varade i fem minuter och en halvtidspaus. Sedan den osmiumtunga VM-finalförlusten mot Tyskland har Sverige fortsatt att utmana supermakterna – men på flera plan blivit omsprunget av nationer som Frankrike och England. Det här är historien om en fotbollskarta som ständigt ritas om. Text: Stefan Holm
Få svenskor har sett den globala damfotbollen utvecklas på så nära håll som Marika Domanski Lyfors. 1991, när tolv lag samlades i Kina för att göra upp om det första historiska VM-guldet i 80 minuter långa matcher, scoutade hon motståndare åt förbundskapten Gunilla Paijkull. Att döma av resultatet gjorde hon ett bra jobb, för Sverige tog sig vidare från gruppspelet, slog ut värdnationen i kvartsfinalen och besegrade regerande Europamästarna Tyskland med 4–0 i bronsmatchen. Guldet hamnade i USA sedan Michelle Akers gjort två mål i finalen mot Norge. Amerikanskan har blivit 53 år och driver i dag en gård i utanför Powder Springs, där vanskötta hästar ska få ett värdigt liv. Marika har också bytt jobb, utan att lämna landslagsfotbollen. Scouten blev assistent, som blev förbundskapten, som blev U21-bas, som blev fotbollschef, som blev landslagsboss. Nästa år ska hon åka till ett ringmärkt Tokyo men närmast väntar en upphaussad vänskapsmatch mot Tyskland och tidernas mest ovissa världsmästerskap. 59-åringen har mycket ogjort i fotbollens tjänst men ännu mer att titta tillbaka på. Hon har varit förbundsanställd sedan 1989, i tre decennier. På träningsoverallen, närmast hjärtat, lyser Svenska Fotbollförbundets emblem. – Det blir mitt sjunde OS. Sju gånger fyra år... Herregud, det är ju sanslöst hur gammal man har blivit, säger Marika där hon sitter i en orange tygfåtölj på spelarhotellet i Stockholm. Hon var vänsterback i Jitex, Mölndalsklubben som dominerade damfotbollen på 1980- och 1990-talen, men fick aldrig chansen i landslaget. Det är anmärkningsvärt, för på den tiden var hennes blivande make Ulf Lyfors förbundskapten. Själv tog hon över landslaget 1996, efter Bengt Simonsson. Året innan hade Sverige gått till EM-final och förlorat den mot Tyskland. Marika ville mer än så och satte upp det högsta av mål. – 2003 skulle vi vara bäst i världen. Vi jobbade målmedvetet och sedan blev det så, säger hon. Redan 2001 var Sverige ett världslag som utmanade Tyskland om EM-guldet. Titelmatchen gick till förlängning och när den pågått i åtta minuter gjorde Claudia Müller ett på alla sätt gyllene mål. När Marika kramade om sina spelare på Donaustadion i Ulm var hon lika stolt som besviken. Ett svenskt damlandslag hade aldrig genomfört en bättre match.
– Vi kände att vi verkligen kunde vinna ett slutspel, så det betydde mycket för självförtroendet. Svensk fotboll, i synnerhet damfotboll, var väldigt bra och vi hade hjälp av att klubblagen gjorde bra ifrån sig. Klubb- och landslagsfotbollen jobbade tillsammans mot stora mål. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det och lite av den känslan börjar jag få tillbaka. Det är någon form av tro, någon form av harmoni, någon form av glädje. Det här kan bli riktigt, riktigt bra. Jag har en så himla go’ känsla i kroppen.
Fortfarande förbannad
Efter EM-finalen nådde intresset för damlandslaget nya höjder. 2002 samlades inte mindre än 20 302 åskådare på Råsunda för att bevittna VM-kvalmötet med Schweiz. De fick se Sverige vinna med 4–0 och fixstjärnorna Hanna Ljungberg och Victoria Svensson gjorde två mål var. Sedan kom VM i USA 2003 och ett damlandslag som slagit in dörren till det svenska folkhemmet korsade Atlanten för att gräva guld. Marika kunde kalla spelare från tre av världens bästa klubblag, regerande Champions League-mästarna Umeå, Djurgården/Älvsjö och Malmö FF. Endast tre av de 20 truppmedlemmarna hämtades från annat håll, Kicki Bengtsson (Landvetter), Salina Olsson (Hammarby) och Josefine Öqvist (Bälinge). Väl på plats gick historien igen. Ny final mot Tyskland, ny svensk förlust efter ett golden goal-avgörande i spelminut 98. Skillnaden var att målskytten på Home Depot Center hette Nia Künzer. Den före detta höjdhopparen nådde högst och nickade in en frispark som tillkom sedan Victoria sprungit ikapp Kerstin Stegemann, satt in en tackling, snott bollen och startat en kontring som avbröts när domaren Cristina Babadac satte pipan i munnen. Medan tyskorna bildade kramhög låg svenskorna utspridda på planen. ”Vickan” borrade ner näsan i gräset och ville sjunka genom jorden. Marika reagerade med vrede, sprang ut på planen för att säga några sanningens ord till domaren. 16 år senare kan hon fortfarande bli förbannad när hon tänker tillbaka på avgörandet. – VM 2003 är mitt bästa men också sorgligaste minne. Det blev ett så abrupt slut. Det var ju så nära och jag känner fortfarande att det inte var en okej frispark. Då är det svårt att glömma. Många tycker att jag borde ha glömt och inte prata om det men det var så avgörande och jag vet ju hur hårt vi jobbade för att nå finalen. Sverige var bäst i världen, om så bara i fem minuter ... – Ja, och i halvlekspausen var vi världsmästare. Det är sanslöst. Hur var stämningen i omklädningsrummet och vad säger man som förbundskapten i det läget? – Det var en del taktiska direktiv men framför allt skulle vi fortsätta spela som i första halvlek. Jag upplevde att alla var väldigt fokuserade och på hugget. Sedan, när vi kom ut, var det ungefär som att vi stod stilla i några minuter. Det straffade sig. Jo, kvitteringen kom direkt i andra halvlek. – Om den inte kommit så tidigt hade vi nog kunna hålla undan. Om det inte blivit frispark kanske vi hade gjort mål på omställningen. Det finns alltid så många om. Nu blev det som det blev. Marika skruvar sig i fåtöljen, berättar att hon efter finalen fick en ”isklump i bröstet”. – Jag var så besviken. På banketten drack jag några glas vin för att den skulle försvinna. Det gjorde den inte. Den satt kvar när vi kom hem till Sverige men när vi gick upp på scenen i Kungsträdgården smälte den. Det var helt otroligt att se allt folk. Vi hade varit så pass långt borta, följde inte vad som skrevs och förstod inte hur stort det var på hemmaplan. Vi skojade när vi skulle åka in till stan med bussen. ”Nu ska de försöka skrämma ut några människor på Sveavägen”. Sedan, när vi började åka, var det helt fantastiskt. En bilist körde på en mc-polis för att han tittade så mycket på bussen, äldre damer stod på balkonger och vinkade och det var proppfullt med människor på gatorna. Det vill jag uppleva igen. Du tror onekligen på ditt landslag ... – Vi kan gå hela vägen och jag skulle aldrig tippa något annat. Lottningen är ganska tuff men vi har ett lag som kan slå alla. Det är jag helt säker på men det gäller att vara bäst när det gäller. Framgången i VM 2003 betydde mycket för svensk damfotboll, inte bara för att världens bästa fotbollsliga skulle bli ännu bättre genom alla utländska profiler som valde spel i Sverige. Marika skrattar till och berättar om
KLUBB- OCH LANDSLAGSFOTBOLLEN JOBBADE TILLSAMMANS MOT STORA MÅL. JAG BLIR VARM I HJÄRTAT NÄR JAG TÄNKER PÅ DET
den girl power som spred sig över Svea rike. – Spelarna fick ett otroligt genomslag. Efter VM stod en ledare på sin balkong och tittade ner mot innergården, där småkillar och tjejer spelade tvålagsspel. ”Jag är Vickan”, sa en av killarna. En annan sa att han inte skulle vara med om han inte fick vara Hanna Ljungberg. Han var så söt. Killar som spelade fotboll ville plötsligt vara tjejer. Då har man kommit en bit.
”Tror vi kan konkurrera”
Spelarnas stjärnstatus har inte minskat sedan dess och dagens landslagsprofiler utnyttjar sociala medier för att sälja sig själva, sin sport och sina sponsorer. Kosovare Asllani har 74 100 följare på Instagram, fler än Andreas Granqvist. – Jag hoppas att spelarna blir stora förebilder. De är själva på väg att skapa det, dels genom det de gör på planen, dels genom att de är duktiga på sociala medier och att ställa upp i olika sammanhang, säger Marika. För damallsvenskan är det oerhört viktigt att ”Kosse”, Caroline Seger, Stina Blackstenius och Nilla Fischer har flyttat hem, så att det finns förebilder på nära håll. Löne- och publikmässigt kan damallsvenskan inte konkurrera med ligorna i Frankrike, Tyskland, USA, England, Spanien och Italien. – Vi är duktiga på att få fram bra spelare men många försvinner utomlands. Jag tror ändå att vi kan få klubblag som kan konkurrera internationellt. Det handlar bara om tid, att bygga upp ännu mer resurser och konkurrera med det vi är bäst på, att ta hand om våra profiler och spelare. Vad hade du för idoler? – Jag såg mycket på Blåvitt och hade spelare som Ove Kindvall och Torbjörn Nilsson som förebilder. Vad fick du för att spela?
– Skor och kläder. På det sättet har det hänt mycket men det har också gått väldigt många år. Apropå pengar ... Fifa har fördubblat prispengarna i VM, fördelar totalt 279 miljoner kronor. – Ja, går vi till kvartsfinal kommer vi tjäna pengar och det har vi aldrig gjort tidigare i ett mästerskap. Det är bara det att ersättningen på herrsidan också har höjts, så glappet har blivit ännu större. Det är en väldigt stor skillnad. Nej, det måste bli bättre och det jobbar vi för. Håkan (Sjöstrand) och Karl-Erik (Nilsson) driver frågan. Att det tidigare inte fanns pengar inom damfotbollen är en sanning med modifikation men de som tjänade pengar var lätträknade. När Pia Sundhage 1985 tog med sig gitarren till Rom för att spela i ROI Lazio bestod ersättningen av en vespa, tak över huvudet och en veckopeng direkt ur president Domenico Micalis ficka. Tio år senare skrev Anneli Andelén på för Suzuyo Shimizu och tjänade mer än vad hon i dag gör som oppositionsråd i Falkenbergs kommun. De japanska klubbarna hade pengar eftersom företagen kunde välja mellan att betala skatt eller satsa motsvarande belopp på idrott och kultur. I dag är Ada Hegerberg, Lyons norska superstjärna, världens bäst betalda kvinnliga fotbollsspelare med en årslön på 4,2 miljoner kronor. Alex Morgan ska ha en liknande ersättning i Orlando Pride. – Det är bra att det kommer ut att Ada har en hyfsad lön om man ser till vad man kan tjäna på ett vanligt jobb. Sedan kan jag tycka, med tanke på hur det ser ut på herrfotbollssidan, att hon är värd ännu mer. Det där är en fråga för samhället i stort. 4,2 miljoner är ungefär vad Messi får för att knyta skorna ... – Precis, men det finns ändå möjligheter att leva på fotbollen. Jag önskar att alla tjejer i den allra högsta ligan ska kunna spela på professionell nivå. Det är de värda men det är otroligt tufft att konkurrera om resurserna. Det är det allt handlar om. Titta på allsvenskan, superettan och damallsvenskan kontra Europa, där det omsätts otroligt mycket pengar. Tänk om lite av de pengarna lades på lönerna inom damfotbollen. Bara en promille skulle betyda otroligt mycket. Det är väldigt mycket prat om jämlikhet och i framtiden hoppas jag att det visas med handling. I damallsvenskan är genomsnittslönen drygt 10 000 kronor, vilket förklarar varför de många av de bästa spelarna flyr landet och svenska klubbar har svårt att hävda sig i Champions League. Sedan 2014, då Tyresö förlorade titelmatchen mot Wolfsburg, har inget svenskt lag tagit sig längre än till kvartsfinal. Turneringen domineras fullständigt av Lyon, som har spelat åtta finaler sedan 2010 och vunnit sex av dem. Är det realistiskt att tro att allsvenskan blir världens bästa damliga igen? – Man måste vara realist och inse att vi inte har de ekonomiska resurserna. Ska vi konkurrera och locka till oss de bästa spelarna är det med det vi är bäst på, att vi har laganda och tar hand om spelarna. Om vi räknar bort en del
PÅ BANKETTEN DRACK JAG NÅGRA GLAS VIN FÖR ATT KLUMPEN I MAGEN SKULLE FÖRSVINNA. DET GJORDE DEN INTE.
av pengarna skulle många välja Sverige och jag tror att många kommer vända tillbaka. Vi har ett speciellt ledarskap och klubbmiljön är unik. Damfotbollen har vuxit globalt, så konkurrenssituationen då och nu är i det närmaste kontrastlik både när det gäller klubb- och landslagsfotbollen. USA och Tyskland är fortfarande favoriter i alla mästerskap men utmanarna blir fler och fler. I dag är det inte bara Sverige, Kanada och Brasilien som kan störa supermakterna. EM-finalen mellan Nederländerna och Danmark var en påminnelse om det, liksom att Norge vann Algarve Cup för första gången sedan 1998 och att Spanien är regerande U17världsmästare. Sverige återfinns först på nionde plats på Fifas världsrankning och då har Peter Gerhardssons landslag klättrat två placeringar sedan 2017. – Fler lag än någonsin är med i diskussionen. Det är Tyskland och USA. Det är Frankrike. Det är Sverige. Det är Brasilien. Det är Japan. Det är Kanada. Jag glömmer säkert någon... Ja, det är England. Australien är också ett väldigt bra lag. Det blir ett intressant VM. Marika välkomnar utvecklingen trots att de svenska medaljchanserna minskar för varje mästerskap. – Det har jämnat till sig, framför allt i Europa. Väldigt många lag gör bra ifrån sig men det finns fortfarande matcher som vi bara ska vinna. Det gör vi, för dagens landslag är väldigt stabilt. Du var förbundskapten i Kina 2007 men har annars varit lojal och jobbat med svensk fotboll. Varför? – Jag har alltid satt upp mål i livet. När jag började som tränare sa jag att jag skulle vara förbundskapten före 40 och det blev jag som 36-åring. Sedan satte jag upp målet att bli världens första kvinnliga fotbollschef och den möjligheten fick jag 2007. Något säger mig att du har ett mål till, att du vill ha det där VM-guldet ... – Ja, jag måste bara ha ett guld innan jag slutar. Det vore fantastiskt om det kommer i sommar. Jag har blivit av med publikrekordet och VM-silvret är ett annat rekord jag gärna blir av med. Då skulle jag få frid i sinnet och kan sluta, säger Marika Domanski Lyfors.
Tvåbarnsmamman Hanna Ljungberg, 40, är på skidsemester med familjen men behöver bara sluta ögonen för att ta sig till Kalifornien. Be ”Ljungan” berätta om söndagen den 12 oktober 2003 och hon kan återge varenda detalj. Hon gick upp klockan fem och löptränade i hotellpoolen för att väcka kroppen inför VMfinalen, som blåstes i gång redan klockan 10.00, lokal tid.
41 minuter senare gjorde hon det mäktigaste målet inom svensk damfotboll. Sverige–Tyskland, 1–0, i en VM-final. – Tyskland stod högt upp med backlinjen och ”Vickan” slog en fantastisk passning. Jag fick tid att tänka, drev bollen framåt och såg målvakten stå lite för långt till vänster. Jag fick känslan att ”den här bollen kommer jag sätta” och det var signifikativt för hela mästerskapet. Det fanns ingen tvekan i det vi gjor- de. Som forward känner man of- ta att man ska missa men jag såg luckan och tvekade inte en sekund, säger ”Ljungan”, som placerade bollen till höger om målvakten Silke Rottenberg. Några minuter senare satt hon i omklädningsrummet i Home Depot Center. Där och då var Sverige världsmästare. – Man ger det en tanke och sedan släpper man den. Är det så enkelt? – Jag kan bara prata för mig själv men vi ville vara världsmästare även efter slutsignalen. 3 790 000 svenskar följde upplösningen och många ville sparka sönder sina tv-apparater. Kvitteringen kom omgående i andra halvlek och åtta minuter in på förlängningen säkrade Tyskland VM-guldet genom en Nia med tröjnummer fyra. Künzer, som hon heter i efternamn, nickade in segermålet efter en frispark som förblir omdiskuterad. – Tyskland tog över och pressade på men även om de gjorde 1–1 hade vi chanser att avgöra. Jag hade ett bra läge i straffområdet och blev trängd mellan två spelare. Där tycker jag att jag ska ha en straff och det kan gräma mig ännu i dag. Det går till förlängning och golden goal, de får en feldömd frispark och, ja, vi når inte högst i nickduellen. Vad kände du där och då? – ”Inte igen!” Vi var ju med om samma sak två år tidigare och var så nära. Vi var otroligt besvikna efter finalen men framåt kvällen insåg vi vilken prestation vi svarat för. Även om alla kände besvikelse var vi enormt stolta. Det hade de all rätt att göra, för de förändrade en liga som var i behov av just det. 2002 mådde damallsvenskan inget vidare. Landslagsspelarna tillhörde antingen Umeå, Älvsjö eller Malmö och det var därför sluttabellen såg ut som den gjorde. Det var total klasskillnad mellan lagen i toppen och botten och Hanna Ljungberg vann skytteligan med 24 måls marginal.
MAN MÅSTE VARA REALIST OCH INSE ATT VI INTE HAR DE EKONOMISKA RESURSERNA.
Hennes Umeå blev svenska mästare för tredje året i rad och drog storpublik men det var sämre ställt på andra håll. När Victoria Svenssons Älvsjö tog emot Kopparbergs/ Landvetter kom 227 personer till Älvsjö IP. Derbyt mot blivande samarbetsklubben Djurgården lockade 483. I damsammanhang var det ingen som talade om Stockholms stolthet, trots att laget skulle blåsa Umeå på SM-titeln året därpå. Landslagsspelarna förstod allvaret inför avresan till USA. – Vi åkte dit med en väldigt stor press på oss. ”Lyckas ni inte är nog damfotbollen död”. Vi var så beroende av mästerskapen eftersom det gav uppmärksamhet. Det var inte många som trodde att vi skulle ta oss vidare från gruppen
men vi visste att vi hade ett bra lag och hade satsat långsiktigt mot 2003. Det skulle bli vårt mästerskap, säger Hanna Ljungberg. Hon vill minnas att hon satt bredvid klubbkompisen Sofia Lundgren på flygresan hem. Spelarna fick åka business class från Chicago till Stockholm, vilket var en upplevelse i sig. Tillbaka på svenskt territorium väntade fler överraskningar. Två Gripen-plan eskorterade hjältarna till Arlanda och i en av flygplatsloungerna väntade nära och kära.
13 000 samlades i ”Kungsan”
Över 13 000 människor hade samlats när silverhjältarna senare klev upp på en scen i Kungsträdgården. Det var hösten ett blågult landslag gick mot en ny vår. Damlandslaget hade vunnit folkets kärlek och fick samma mottagande som väntade herrarna efter VM-bronset 1994. – Det är en av de häftigaste känslor jag har haft. När vi hörde att vi skulle bli firade funderade vi på vilka som skulle komma. Vi fick rapporter om tittarsiffror och hade hört att intresset var stort men vi hade ju inte förstått för fem öre. Hela vägen från Arlanda stod människor i rader utmed gatorna, på hustak och balkonger. Det existerade inte för damlag, gick inte föreställa sig. Att få dela det med många av sina bästa vänner ... Det är en upplevelse jag kommer bära med mig genom hela livet. Hanna Ljungberg är övertygad om att rekordintresset delvis växte fram ur en nationell sorg. Dagen innan spelarna samlades på Hotel Sergel Plaza mördades Anna Lindh inte långt därifrån. ”Ljungan” stod i säkerhetskontrollen på flygplatsen i Umeå när hon nåddes av beskedet att utrikesministern avlidit efter knivattacken på NK. Mona Sahlin, idrottsministern, tog med sig sorgen och följde med landslaget till USA. Inför semifinalen återvände hon till möjligheternas land och när det var dags att summera stod hon vid en scenkant i Kungsträdgården och sa att damernas insats betydde mer än VM-bronset 1994. – Sverige behövde något att enas kring. Det har jag hört från ganska många, och VM blev det positiva under hösten. Det är nog det finaste, det som värmer mest. En sorgens dag följdes av glädjens månad. Det kanske var den kontrast som behövdes. Tror du att vi får uppleva en liknande framgång? – Jag hoppas det. Damlandslaget har gjort många fina prestationer efter det här. Det hade varit fantastiskt att någon gång nå hela vägen men då gäller det att ha spelare som kan prestera och har flera mästerskap bakom sig. Av bara farten blev damallsvenskan världens bästa liga. – Ja, det var läckert. Flera år efter VM spelade de bästa svenska spelarna plus utländska stjärnor i allsvenskan. De man sett på tv kom till arenorna, vilket gav ett uppsving. Vi hade ett snitt på över 3 000 hemma och över 5 000 på bortaplan. Allsvenskan var ligan som gällde. Det är så häftigt att det blev så. Vi åkte dit med orden att fotbollen kunde dö men den blev mer levande än någonsin, säger Hanna Ljungberg.
Victoria Svensson och Mona Sahlin skulle träffas på nytt. Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare agerade vigselförrättare när anfallsstjärnan 2008 sa ja till sin Camilla och tog efternamnet Sandell. 16 år efter svensk damfotbolls största framgång och tyngsta besvikelse står hon utanför Friends arena och skriver autografer. ”Vickan” och Lotta Schelin har parkerat utanför ett tält, eller om det nu ska föreställa ett prisskåp. I en bevakad monter glänser den VM-pokal som Caroline Seger drömmer om att få lyfta den 7 juli, då VM-finalen avgörs på Stade de Lyon. Kön med knattar i blågula landslagströjor vill inte ta slut. En efter en kliver de fram, får sina namnteckningar och poserar med två av svensk damfotbolls giganter medan föräldrar och klubbledare tar bilder med sina mobilkameror. Det var länge sedan ”Vickan” och gravida Lotta gjorde så många knäböj på så kort tid men anfallsstjärnorna tar gärna träningsvärken. Det här är inte vilken dag som helst. Sverige ska möta Tyskland och tillströmningen berättar om en historisk folkfest. Förbund, spelare och klubbar har gått all in för att skapa en vi-känsla och locka storpublik till herrfotbollens nationalarena. – Många har jobbat hårt länge med den här matchen och det är kul att se att det ger resultat. Det här betyder mycket. Det gör alla steg framåt, säger Lotta Schelin och låter pennan dansa över en idolbild. – Äntligen, liksom. Vi får se två världslag och många bra spelare. Så här vill man att det ska vara hela tiden, fortsätter ”Vickan”. Vad hade du gett för att få spela den här matchen? – Det är klart att jag hade velat vara med men nu är det ju några år sedan jag spelade. Tio år har gått sedan Victoria Sandell skruvade dobbarna ur plastsulan och det dröjde innan hon återvände till fotbollen. Nu har hon fyllt 42 och är tjänstledig från sitt jobb som sportchef på Elitfotboll Dam för att träna Tyresö FF, som så sakteliga har rest sig efter kaosets 2014. Klubben spelar nu i division 1 södra Svealand och hade förra året ett publiksnitt på 116 personer. Här och nu råder en annan verklighet.
VI ÅKTE TILL USA MED ORDEN ATT FOTBOLLEN KUNDE DÖ. MEN DEN BLEV MER LEVANDE ÄN NÅGONSIN. ALLSVENSKAN BLEV LIGAN SOM GÄLLDE.
25 882 människor ska titta på en vänskapsmatch och det är bara ett publikrekord i mängden. I slutet av januari samlades 48 121 personer på Estadio San Mamés för att se Athletic Bilbao ta emot Atletico Madrid i spanska cupen. Två europeiska damlag hade aldrig spelat inför en så stor publik, men rekordet stod sig inte länge. En och en halv månad senare såg 60 739 toppmötet i Primera Divisió n mellan Atlético Madrid och Barcelona. Damallsvenskan är inte lika attraktiv. Förra året vann Piteå publikligan med ett snitt på 1 999 åskådare. I genomsnitt sågs matcherna av 895 personer. De svenska klubblagen skulle må bra av en injektion likt den som följde VMsuccén 2003. Året därpå landade superstjärnan Marta i Umeå och fick sällskap av amerikanskan Denise Reddy och de finska landslagsspelarna Laura Kalmari och Sanna Valkonen. Juliana, Brasiliens lagkapten, landslagskamraten Daniela och en viss Hope Solo gick till Kopparbergs/Göteborg. Marina, Martas kusin, hamnade i Själevad, Djurgården/Älvsjö värvade Venus James och Marijke Callebaut och Christie Welsh valde Karlslund. Allsvenskan var, utan konkurrens, världens bästa damliga. – Damfotbollen är beroende av att landslaget presterar och så har det alltid varit. Varje framgång betyder mycket för ligan och VM 2003 betydde otroligt mycket, säger ”Vickan”. 2004 noterades ett rekordhögt publiksnitt för damallsvenskan, 1 127 personer, och tre av de tio bäst välbesökta seriematcherna någonsin avgjordes under säsongen. 8 907 åskådare såg Umeå ta emot Djurgården och ”Vickan” kommer aldrig glömma returmötet på Stockholms stadion. Djurgården/Älvsjö, som redan var klara svenska mästare, har aldrig spelat inför en större hemmapublik. – Det kom över 6 000, så vi fick starta matchen senare för att alla skulle hinna in. Vår ordförande Per Darnell och klubbchef Linda Wijkström klippte upp låsen eftersom bara två ingångar till Stadion var öppna. Det kommer jag ihåg, säger Victoria. Förra säsongen hade Djurgårdens damer ett publiksnitt på 679 åskådare, vilket kan jämföras med 12 306 för herrlaget. – Det har varit höga publiksiffror i Spanien och Mexiko. Kan vi lyckas där kan vi lyckas här också, säger Victoria Sandell. Ökade publikintäkter skulle ge högre löner och bättre förutsättningar, som i sin tur skulle ge skickligare spelare och en bättre produkt. ”Vickan” vet hur det förhåller sig. Hon blev uttagen i världslaget 2003 och kunde året därpå gå ner i arbetstid på brittiska ambassaden och försörja sig som fotbollsspelare. Pengarna kom från hennes skosponsor, Sveriges olympiska kommitté, Djurgården/Älvsjö och privata sponsorer. Det var ett stort steg i damfotbollens utveckling. – Före oss var det Pia (Sundhage), (Lena) Videkull och dem. De har gjort sitt jobb, vi har gjort vårt, Lotta och dem gjorde sitt och nu kommer nästa gäng. Det hade varit kul att vara med nu, säger ”Vickan”.
”Felet hos Fifa och Uefa”
Fifa införde prispengar i dam-VM först 2007, något som på herrsidan varit en verklighet sedan 1982. Inför sommarens VMturnering har det internationella fotbollsförbundet fördubblat summan, från 139 till 279 miljoner kronor. Det låter generöst men glappet till herrfotbollen har ökat. Fifa betalade förra året ut 7,3 miljarder kronor till lagen i herr-VM. Frankrikes världsmästartitel var värd 353 miljoner, mer än vad som fördelas totalt i dam-VM. – Felet ligger högt upp i Fifa och Uefa. Att Karl-Erik och Håkan slåss för damfotbollen vet vi, men det är svårt att få med andra länder, säger Victoria Sandell. Även i Champions League slåss damerna om brödsmulorna. En seger i titelmatchen ger 200 miljoner kronor på herrsidan, 2,6 miljoner på damsidan. – Det är helt sjukt. Det kostar ju inte mindre för Rosengård att flyga till Rumänien eller Ukraina än vad det kostar för Malmö FF:s herrar. Man blir lite trött på det där för i dag tränar alla spelare lika mycket. Landslagsspelarna spelar säkert bara fotboll men de i allsvenskan jobbar och pluggar på dagarna och tränar på kvällen medan herrspelare tränar dagtid. Jag tror att det är därför det är svårt att få kvinnor att bli tränare. Offrat kanske är fel ord men jag var så trött på fotbollen och ville vara hemma på kvällarna, säger Victoria Sandell.
Bakom ena målet på Friends arena har ”Soft hooligans” parkerat med sin banderoll. Den heter så, damlandslagets nystartade supportergrupp. Det höga tonläget berättar att en stor del av publiken utgörs av flicklagsspelare.
Alla är förväntansfulla men de 90 minuter som följer är en redovisning i varför Sverige ligger sju placeringar efter Tyskland på världsrankningen. Gästerna är rejälare, bättre organiserade och vinner välförtjänt med 2–1. Målvakten Hedvig Lindahl, som fått begränsat med speltid i Chelsea, är slagen men inte nedslagen. Hon möter medierna med ett leende och säger att hon har ”kontroll på känslolivet”. – Personligen tycker jag, utan att ha diskuterat med laget, att det här var mycket bra. Ja, det är ju inte bra att förlora men vi spelade en väldigt bra kontrollerad första halvlek. Så är det inte alltid mot Tyskland. Då kan det vina om öronen hela tiden. Vi gör ett mål och har bud på fler, och så är det heller inte alltid mot Tyskland. Jag kanske är den enda men jag har en bra känsla efter matchen. Det är inte nu vi ska vara som bäst. Jag är inte orolig, säger 36-åringen. Publikrekordet tar uppmärksamhet från spelet och en dåligt genomförd landskamp fick en vacker slutscen, då spelarna gick runt planen för att tacka för stödet. – Det var grymt att slå rekordet tillsammans. Att vi fick den här inramningen är väldigt bra. En del tjejer har inte varit med på mästerskap med mycket folk på läktaren, så det här var en väldigt bra träningsmatch. Det var svårt att höra varandra på planen, som det kommer bli i VM. Vi tackar det svenska folket för att de kom hit, säger Lindahl. Några minuter senare har Nilla Fischer parkerat framför mikrofoner, kameror och diktafoner. Hon bär runda glasögon med tunn båge. – Jag har inte samma känsla som Hedvig. Det är svårt att vara korrekt analytiskt så nära inpå en match men jag är besviken på att vi inte är bättre. 34-åringen har varit en del av landslaget sedan 2001, då hon debuterade mot Norge. – Jag fick fem minuter som vänsterback, rörde bollen tre gånger och gjorde en brytning. Det är något jag alltid kommer komma ihåg. Det var fantastiskt att vara med på lägret och få göra debut med mina idoler. Hela gardet med ”Vickan” och ”Mosan” (Malin Moström) var med och jag såg upp till Therese Sjögran, som var en fantastisk lirare, säger Fischer. Hon har hunnit med en del sedan de första träningspassen på den idrottsplats i Verum som i dag heter Nillavallen. Den senaste i raden av Diamantbollen-vinnare slog igenom som tonåring men när det var dags för VM 2003 satsade Marika Domanski Lyfors på mer rutinerade alternativ. – Jag satt som klistrad framför tv:n.
DET ÄR HELT SJUKT. DET KOSTAR INTE MINDRE FÖR ROSENGÅRD ATT FLYGA TILL RUMÄNIEN ÄN VAD DET KOSTAR FÖR MALMÖ FF.
Det blev ett negativt avgörande, golden goal mot Tyskland. Tyvärr är det ofta det olyckliga som dröjer sig kvar men det var fantastiskt att följa VM och se vilken eufori det var på hemmaplan, säger hon. Hur har damfotbollen utvecklats under dina år i landslaget? – Det är svårt att sammanfatta men konkurrensen på både klubb- och landslagsnivå är mycket större. Det är svårare att ta de där medaljerna men det är bara positivt, en del i utvecklingen. Fotbollen i dag, med snabbheten och fysiken, är på en annan nivå. Om jag varit 20 år och haft samma kvalitet som då hade jag inte platsat. Ju bättre förutsättningar vi får, desto bättre blir vi, säger hon. Lagkaptenen Caroline Seger, som närmar sig 200 landskamper, har också sett damfotbollen förändras. Hon vill inte prata om ekonomiska orättvisor utan föredrar att gilla läget, i synnerhet en dag som denna. – Det sätts publikrekord i hela Europa, vi ökar i synlighet och VM i Frankrike blir ett avstamp mot framtiden. Man kan tycka att det är orättvist men så länge vi tar kliv i rätt riktning är jag glad. Vi måste sluta jämföra för då kommer vi bara slå oss blodiga. I stället måste vi se varifrån vi kommer och vart vi är på väg, att fokusera på och lyfta det positiva, säger Seger, 34. Vad hade du för idoler som liten? – Jag har sett upp till mina föräldrar. När jag växte upp kunde jag sakna en kvinnlig förebild på fotbollsplanen men det visades ingen damfotboll på tv. Nu syns vi mer och jag hoppas att alltfler ser upp till oss. Den här matchen betyder jättemycket, framförallt för alla unga flickor som är på plats. De kan få idoler och se att det är fullt möjligt att komma ut på en stora arena och spela för sitt land inför mycket folk. Jag hoppas att situationen inspirerar och motiverar och att kärleken till oss som lag växer. Vi får inte lägga för mycket fokus på att vi måste leverera så fort vi får publik. Tyskland visar prov på många saker och det är så här damfotbollen ser ut. Å andra sidan är det inte nu utan i VM ni ska slå Tyskland ... – Jo, det hade ju varit skönt, säger Caroline Seger.
Tillsammans. Ordet syntes och hördes överallt på Friends arena och spelar en central roll även här, bakom en svart vikvägg på Nordic Light Hotel i centrala Stockholm. På en scen i en lokal som heter Spectra står initiativtagaren Annika Grälls, 56. ”Tillsammans för fotboll i världsklass”, lyder texten på en skylt vid hennes sida. Hon hälsar välkommen till konferensen Avspark, som handlar om damfotbollens kommersiella värden. Arrangören Elitfotboll Dam, som samlar klubbarna i damallsvenskan och elitettan, ökade förra året sponsorintäkterna med 163 procent. Det var då sponsoravtalet med Svenska Spel
förlängdes. Uppgörelsen är värd 145 miljoner kronor, en ökning med drygt 60 procent, och sträcker sig till och med 2023. Månaden därpå, i juni, köpte bostadsutvecklaren Obos namnrättigheterna till högsta serien för 40 miljoner kronor. – Vi börjar bli stora. Vi börjar bli kaxiga. Nu tar vi nästa steg med Avspark, som ska bli en årligen återkommande konferens. Jag har gigantiska förväntningar på dagen och har fått ja från alla som fått frågan. Ja, alla förutom en – men det kanske inte riktigt var ett nej, inleder Grälls varpå en videohälsning från Amanda Lind spelas upp. Kultur– och demokratiministern är på ett annat uppdrag men har skickat sin sakkunnige, Anders Lindell. Han behöver inte känna sig ensam. I lokalen finns ett 70-tal personer från näringslivet, mediebranschen och fotbollsfamiljen. De är utplacerade vid runda bord med vita dukar. Siffrorna som redovisas är smickrande. Damallsvenskan är i dag landets femte populäraste liga. Enligt Sportnavigatorn har andelen intresserade i åldersgruppen 15–29 år sedan 2014 stigit från 6 till 28 procent. – Det är helt otroliga siffror om man tittar på ligans genomslag, tittarsiffror och intresset hos unga. Många ser vårt kommersiella värde på ett annat sätt och vi får en exponering som vi inte haft tidigare. Vi kan verkligen bygga för framtiden, säger Annika Grälls. Hon är fotbollsmamman som blev en av idrotts-Sveriges mäktigaste kvinnor. Annika sitter i förbundsstyrelsen, är ordförande i Elitfotboll Dam och har förtroendeuppdrag i Sveriges olympiska kommitté och Riksidrottsförbundet. Det var en oväntad resa för en tjej som växte upp i en by utanför Hedemora och njöt som mest av idrottslivet när hon fick följa med sin far eller storasyster till Leksand för att titta på hockey. Hennes engagemang startade när dottern Maja, då 13, kom hem från skolan med en fråga: Är det verkligen meningen att jag ska lära mig mer när jag spelar med killarna på skolgården än på min egen fotbollsträning? – Vad hade hänt om jag sagt ”Okej, men du är ju tjej”? frågar sig Annika. Hon gjorde inte det utan började studera en miljö hon inte vill kännas vid. – Tjejträningen anpassades efter de som kunde minst och omfattades av sociala pauser. Alla tyckte det var självklart att killarna tränade dubbelt så mycket och generellt ser föräldrar ett större investeringsvärde i sina söner. Jag blev frustrerad, började engagera mig på riktigt och tittade på vad forskningen sa. Det finns många ”förutfattningar” som begränsar våra barns drömmar. Tillsammans med Tomas Ekman skrev Annika Grälls en bok som hon sålde in till Svenska Fotbollförbundet. ”På samma plan” kom ut 2008. – ”En frustrerad mamma skriver” hade den lika gärna kunnat heta. Jag skickade manus till förbundet och frågade om det fanns intresse. Det blev en fackla i sammanhanget. Varför ska det vara annorlunda för tjejer? Man vill väl men i stället begränsar man. Det är det boken handlar om, säger Annika, som började verka inom Kif Örebro. Varför brinner du så starkt? – Har man åsikter om saker och hur det borde vara kan man inte bara gnälla, utan fundera och agera: Hur kan jag bidra till förändring och förbättring? Annika Grälls lämnar hotellet med en känsla som hon ska ta med sig till Frankrike. – Om jag har en ökad framtidstro? Absolut. Vi når mål på mål med både Svenska Fotbollförbundet och EFD. Hur tror du att damfotbollen ser ut om tio år? – Vi är på gång med något stort och vill bidra till den värld vi vill ha, där hållbarhet och jämlikhet är självklarheter. Alla ska ha samma förutsättningar. Det är allmänmänskligt.
ALLA TYCKTE DET VAR SJÄLVKLART ATT KILLARNA TRÄNADE DUBBELT SÅ MYCKET. JAG BLEV FRUSTRERAD.