SÅ VÄNDES MORDDEPP, FÅGELINFLUENSA OCH MORFINKAOS TILL SILVERSUCCÉ
Sverige hade vunnit EM-guld och spelat VM på hemmaplan tidigare. Men VM-silvret 2003 gjorde damlandslaget folkkärt för första gången någonsin. 3,8 miljoner människor följde finalen mot Tyskland på tv. De lämnade ett Sverige i sorg. Den morgon som det svenska laget flög mot USA avled utrikesminister Anna Lindh av skadorna hon ådrog sig i vansinnesattacken på NK dagen innan. Spelarna kände av det och VMglädjen ville inte infinna sig. – Det var så mycket som hände, så många känslor på en gång, säger Karolina Westberg i dag. Men under den kommande månaden skulle både landslagsspelare och svenska folket få roligare saker att fokusera på. – Jag tror att allt det här spelade in i att det sen blev så mycket uppmärksamhet kring oss. Anna Lindh mördades samma dag som vi åkte. Jag tror att hela landet längtade efter något positivt att ta till sig, säger Hanna Ljungberg. Samma sak gällde i allra högsta grad damlandslaget. Intresset för damfotboll i allmänhet och landslaget i synnerhet var lågt. – Det hade inte varit något mästerskap 2002 och när vi satt och gjorde intervjuer i Sverige innan avresan handlade frågorna om ifall damfotbollen skulle dö eller inte, beroende på vårt resultat i VM, säger Ljungberg. VM skulle egentligen ha gått i Kina, men det stora fågelinfluensautbrottet där i början av 2003 tvingade Fifa att flytta mästerskapet till USA, som hade organisationsvana sedan VM fyra år tidigare. Det var dock ett VM i miniformat då tiden inte fanns för att få till spel på de stora arenor som använts 1999. Trots det blev turneringen en publiksuccé, med drygt 20 000 åskådare i snitt på matcherna. Låt vara att det var näst intill en halvering av siffran från 1999.
Sverige hamnade i ”Dödens grupp”, med USA, Nordkorea och Nigeria. Det började inte bra. Sverige var obesegrat i 15 matcher inför VM, men blev i den första halvleken helt överkörda av USA. – Det var inte jättebra. Men det vände i andra, och jag tror att hela turneringen vände för oss där, säger Victoria Sandell, som då hette Victoria Svensson. Det var hon som lobbnickade in reduceringen (1–2) i den andra halvleken, men det slutade till slut med en 1–3-förlust. – Matchen mot USA var ändå bra för oss. Vi insåg att det gällde att vi steppade upp ganska många snäpp om vi skulle gå långt. På något sätt hade det varit farligt om det gått bra direkt, säger Karolina Westberg. Sverige var ändå illa ute mot Nordkorea i den andra omgången. Mot slutet pressades de ner mot egen mållinje, och trots att hon drog av ett par ledband i foten tvingade försvarsgeneralen Jane Törnqvist sig själv att fortsätta. – Jag fick en gaffelsprängning, som Tomas Brolin 1995. Jag satte mig ner på foten vid en vändning, men jag bröt den inte i alla fall. Vi sa inget utåt, men jag spelade på bedövningsspruta under resten av turneringen. Det hade jag inte gjort om det inte varit VM, säger hon. Sista minuten-bytet av arrangörsland gjorde att matcherna i den sista gruppspelsomgången inte kunde spelas samtidigt, och direkt efter att Sverige slagit Nigeria (3–0) så gick Nordkorea och USA ut på samma arena för att mötas. En nordkoreansk seger hade betytt att Sverige trots sex poäng åkt ut på sämre målskillnad, men USA vann enkelt med 3–0.
Det verkliga dramat utspelade sig i stället i Sveriges omklädningsrum. Bara ett par minuter efter segern sjönk målvakten Caroline Jönsson ihop i omklädningsrummet med ruskiga smärtor i magen. – Det var fruktansvärt otäckt. Jag har aldrig haft såna smärtor, varken förr eller senare, säger hon. Hela livmodern var i kramp och i efterhand visade det sig att orsaken var en ovanligt stor cysta. Matchläkaren fattade snabbt beslutet att ge henne en akutinjektion som innehöll morfin. Det dämpade de värsta smärtorna, men gav henne nya problem. Tre dagar senare skulle Sverige spela kvartsfinal mot Brasilien och under tiden diskuterades det vilt i landslagsledningen ifall man skulle våga chansa med Jönsson i målet. Snabbt efter Nigeria-matchen förstod man att matchläkaren hade gjort fel som gett henne morfin, då hon riskerade att fällas för dopning. Precis före matchstart fick hon veta att hon plockats bort från startelvan. – Där skulle jag spela den viktigaste matchen i min karriär, och så kom det beskedet. När de kommer och säger att jag inte får spela, det gick ju inte att förstå. Jag fick gå ut i korridoren i någon minut och samla mig. Jag var helt förstörd. Men det var bara att bita ihop och stötta Sofia (Lundgren) och göra det bästa för laget. Reservmålvakten tvingades släppa in en straff från Marta men storspelade i övrigt. Sverige höll undan och vann med 2–1.
I semifinalen väntade Kanada, och en oväntad svensk hjälte. – Jag hade bestämt mig. Om jag fick hoppa in skulle jag göra mål. 20-åriga Josefine Öqvist hade fått hoppa in i slutminuterna i ett par matcher tidigare i turneringen utan att göra något väsen av sig. Annorlunda nu, då hon fick 25 minuter på sig, inbytt direkt efter Kanadas ledningsmål. Malin Moström kvitterade med elva minuter kvar, och i den 86:e minuten frälste Öqvist den del av svenska folket som orkat släpa sig till tv-soffan under de tidiga morgontimmarna. Inte konstigt att hon inte höll tårarna borta i tv-matchintervjun. – Jag har längtat efter det här, jag har drömt om det. Och så händer det på riktigt. På den andra halvan hade Tyskland gått fram som en slåttermaskin. Krossat Kanada, Japan och Argentina i gruppspelet, innan Ryssland fick åka hem med 1–7 i baken från kvartsfinalen. Inte ens USA kunde hota i semifinalen (0–3).
Av någon anledning hade Fifa bestämt att finalen skulle gå först en vecka efter semifinalerna, men det långa uppehållet gjorde inget för att släcka VM-febern hemma i Sverige. På kvällen den 12 oktober bänkade sig 3,8 miljoner svenskar framför tvapparaterna för att följa landslagets första VM-final. Av tv-skäl startade dock finalen redan klockan 10 lokal tid i USA, vilket gjorde att spelarna fick gå upp redan klockan fem för att sen promenera i gång kropparna. – Det var egentligen rätt sjukt. Snart skulle vi spela VM-final och jag hade aldrig spelat en match så tidigt. Synd att det skulle vara just VM-finalen, säger Jane Törnqvist.
Hanna Ljungberg hade gått mållös av planen i slutspelsmatcherna, men mot Tyskland slog hon till. – Jag fick en lång boll av Vickan och var fri ganska länge. Jag hann inte ens tänka att det inte skulle gå. Men jag hade gärna gjort ett till. Ja, för direkt i andra halvlek kvitterade Tyskland och sen var det en väldigt lång press mot Sveriges mål. Caroline Jönsson storspelade och tog Sverige till förlängning. En billigt dömd frispark lyftes fram, Nia Künzer jobbade sig loss och lobbnickade in 2–1. – Jag ser det som i slow-motion. Bollen går in i målet och jag har aldrig upplevt en sån tomhetskänsla i hela mitt liv. Luften gick bara ur mig, säger Jane Törnqvist. – Golden goal igen, det var jäkligt surt. Kunde de inte ha tagit bort den regeln lite tidigare, säger Victoria Sandell.
”Det gick ju inte att förstå. Jag var helt förstörd. Men det var bara att bita ihop.”
Två dagar senare landade spelarna hemma i Sverige ovetandes om vilken uppståndelse de orsakat. Ledningen hade medvetet hållit dem borta från internet – och sociala medier var ännu ett okänt uttryck. Men nära Stockholm fick de eskort av Jas-plan. – Det var först då jag började förstå. Brandmännen tog emot oss med sprutande vattenkanoner när vi klev ur planet, och sen fick vi åka öppen buss hela vägen in till Kungsträdgården. Det var folk överallt längs gatorna, människor hängde ut genom fönstren i husen. Jag minns att jag tänkte att det kommer inte komma en enda människa till Kungsträdgården, men där väntade 13 000 på oss. Det var helt magiskt, det kommer jag aldrig att få uppleva igen. Att få spela VM-final var stort, men det var ännu större att få komma hem till den mottagningen, säger Linda Fagerström.