LAGBYGGE SOM SÖKER STABILITET
Ihöstas jublade Sverige i danska Viborg. Det var ett jubel som väckte förhoppningar om en underbar svensk VM-sommar. Där och då hade bitarna fallit på plats för Peter Gerhardssons gäng. Känslan var att det skulle bli väldigt svårt att slå landslaget i Frankrike. Hedvig Lindahl agerade som en världsmålvakt. I backlinjen kändes trion Fischer, Sembrant och Eriksson som klippor. Och på mittfältet hade vi perfekt balans med Caroline Seger och Elin Rubensson bakom kreativa Kosovare Asllani. Trots att man funderade över vem, eller vilka, som skulle göra målen var känslan i Viborg att grundstabiliteten kunde ta oss ända upp på VMpallen. Om som of fensivt vapen hade vi ju Magdalena Erikssons precisa högerhörnor. Men den här våren har frågetecknen hopat sig. Det svenska laget känns inte längre lika stabilt och säkert. Nyckelspelare som Fischer och Seger har vacklat, Lindahl har knappt fått spela, och forwardsfrågan är fortfarande olöst. Positivt i det senare fallet är att alternativen är fler än på länge. Både Lina Hurtig och Fridolina Rolfö är friska, Sofia Jakobsson har sett pigg ut i franska ligan, Anna Anvegård är ett smart framtidsnamn och Stina Blackstenius brukar vara bra på mästerskap. Sverige är rankat nia i världen. Det rimliga är således hemresa efter åttondels- eller kvartsfinal. Lottningen är så bra att det bara måste bli avancemang ur gruppen. Sedan får första målet vara att bli ett av de tre bästa europeiska lagen, och klara en OS-plats. Det kan bli bättre än så. Men då måste Gerhardssons lag hitta höstformen igen.