ENSAM I SVERIGE
Zabi Nasro Ashoori, 16, är en av tusentals ungdomar som kommit ensamma till Sverige i år.
GP har följt honom under fem månader i det nya landet.
Zabi Nasro Ashoori var 15 år när han flydde från Afghanistan. I bagaget hade han en dröm: att få bo i ett land utan krig, utbilda sig och arbeta med IT. Men vägen dit är lång och svår. GP har följt honom under fem månader i det nya landet. Zabi är en tusentals ungdomar som kommit ensamma till Sverige i år. 21 MAJ. NYANLÄND.
Strax efter lunch kommer 16-årige Zabi Nasro Ashoori gående genom Mölndal Centrum. Han har precis slutat skolan och har några skolböcker i ena handen. Det är nu tre månader sedan han kom till Sverige och han går i en förberedelseklass tre halvdagar i veckan. På sikt vill han utbilda sig till något inom data och IT.
– Jag gillar att gå i skolan så jag tycker inte att det är så svårt. Jag har svenska och matte nu. Men jag vill ha fler ämnen, jag vill lära mig snabbt. Jag är här nu, och jag vill stanna i Sverige, säger Zabi på självlärd engelska.
Han går på bussen för att åka ut till Baggiums asylboende för ensamkommande flyktingungdomar i Kållered. Det är samma buss som han tog första gången han kom till Sverige och Göteborg. Asylboendet ligger tvärs över vägen från Migrationsverkets asylmottagning.
– Det kändes väldigt bra när jag kom fram. Jag kände mig glad och lugn för första gången på länge. Jag hade haft en lång och svår resa, säger han och pekar ut var han sökte asyl.
ZABI ÄR UPPVÄXT i den lilla byn Jamanchi i distriktet Khan Abad i norra Afghanistan. Närmaste storstad, Kunduz, ligger någon timmes bilväg bort. Familjen var jordbrukare och hade bland annat höns och kor. På kvällarna samlades pojkarna hemma hos varandra och tränade boxning. Eller, när generatorn gav dem elektricitet, såg på amerikanska filmer eller lyssnade på musik. Men det var farligt. Talibanerna som kontrollerade området tolererar inte den typen av nöjen.
Det var också talibanerna som styrde den moskéskola Zabi gick i. Där fick han lära sig om islam, sharialagar, att amerikanerna attackerat landet och att de måste slåss för sin frihet. Alla pojkar i byn tvingades lära sig att hantera Kalasjnikovs och de riskerade att bli tvångsrekryterade. Det hände Zabis storebror när han var 16 år.
– Vi har inte hört något från honom sedan han fördes bort. Det är tre år sedan nu. Vi vet inte om han lever eller är död, säger Zabi och ser ner i marken.
Det var av rädsla att också förlora Zabi som familjen bestämde att han skulle lämna landet. Zabis pappa skjutsade honom till Kunduz där han överlämnades till människosmugglare.
– Det kändes hemskt. Jag var rädd. Framför allt för att jag var tvungen att göra resan på egen hand. Jag visste först inte vart jag skulle.
ETT PAR HUNDRA
meter från busshållplatsen ligger asylboendet. Det har plats för 100 ungdomar och är en före detta institution för funktionshindrade som renoverats nödtorftigt. Väggfärgerna är smutsiga, ledningar sticker ut från väggarna och Carl Larsson-tavlorna hänger på sned. I den breda korridoren på Zabis avdelning, där det bor 25 ungdomar, har man ställt en mörkbrun skinnsoffa där de flesta brukar hänga och spela Fifa på Playstation.
Inne på Zabis rum, som han delar med en kille från ett arabisktalande land, hänger en världskarta. Han visar resrutten för oss: Afghanistan, Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland, Danmark, Sverige. När han till slut kom fram var det vinter och allt han ägde var en mobiltelefon och kläderna han hade på sig. En väska hade den grekiska gränspolisen kastat i havet, en annan fick inte plats på den överfulla lastbilen i Serbien.
TACK VARE ETT klädbidrag från Migrationsverket har han nu kunnat köpa ett par extra byxor, t-shirts och en jacka. De ligger omsorgsfullt hopvikta i den annars tomma garderoben.
– Det är otroligt att jag är här nu. Det är som en dröm.
”Det kändes väldigt bra när jag kom fram. Jag kände mig glad och lugn för första gången på länge.”