EN­SAM I SVE­RI­GE

Göteborgs-Posten - - SIDAN 1 - NY­AN­LÄN­DA: LÅNG RE­SA ATT BLI HEM­MAS­TADD

Za­bi Nas­ro As­ho­o­ri, 16, är en av tu­sen­tals ung­do­mar som kom­mit en­sam­ma till Sve­ri­ge i år.

GP har följt ho­nom un­der fem må­na­der i det nya lan­det.

Za­bi Nas­ro As­ho­o­ri var 15 år när han flyd­de från Af­gha­nis­tan. I ba­ga­get ha­de han en dröm: att få bo i ett land ut­an krig, ut­bil­da sig och ar­be­ta med IT. Men vägen dit är lång och svår. GP har följt ho­nom un­der fem må­na­der i det nya lan­det. Za­bi är en tu­sen­tals ung­do­mar som kom­mit en­sam­ma till Sve­ri­ge i år. 21 MAJ. NY­AN­LÄND.

Strax ef­ter lunch kom­mer 16-åri­ge Za­bi Nas­ro As­ho­o­ri gå­en­de ge­nom Mölndal Cent­rum. Han har pre­cis slu­tat sko­lan och har någ­ra skol­böc­ker i ena han­den. Det är nu tre må­na­der se­dan han kom till Sve­ri­ge och han går i en för­be­re­del­se­klass tre halv­da­gar i vec­kan. På sikt vill han ut­bil­da sig till nå­got in­om da­ta och IT.

– Jag gil­lar att gå i sko­lan så jag tyc­ker in­te att det är så svårt. Jag har svens­ka och mat­te nu. Men jag vill ha fler äm­nen, jag vill lä­ra mig snabbt. Jag är här nu, och jag vill stan­na i Sve­ri­ge, sä­ger Za­bi på själv­lärd eng­els­ka.

Han går på bus­sen för att åka ut till Bag­gi­ums asyl­bo­en­de för en­sam­kom­man­de flyk­tin­gung­do­mar i Kål­le­red. Det är sam­ma buss som han tog förs­ta gång­en han kom till Sve­ri­ge och Gö­te­borg. Asyl­bo­en­det lig­ger tvärs över vägen från Mi­gra­tions­ver­kets asyl­mot­tag­ning.

– Det kän­des väl­digt bra när jag kom fram. Jag kän­de mig glad och lugn för förs­ta gång­en på länge. Jag ha­de haft en lång och svår re­sa, sä­ger han och pe­kar ut var han sök­te asyl.

ZA­BI ÄR UPP­VÄXT i den lil­la byn Ja­man­chi i di­strik­tet Khan Abad i nor­ra Af­gha­nis­tan. När­mas­te stor­stad, Kun­duz, lig­ger nå­gon tim­mes bil­väg bort. Fa­mil­jen var jord­bru­ka­re och ha­de bland an­nat höns och kor. På kväl­lar­na sam­la­des poj­kar­na hem­ma hos varand­ra och trä­na­de boxning. El­ler, när ge­ne­ra­torn gav dem elekt­ri­ci­tet, såg på ame­ri­kans­ka fil­mer el­ler lyss­na­de på mu­sik. Men det var far­ligt. Ta­li­ba­ner­na som kon­trol­le­ra­de om­rå­det to­le­re­rar in­te den ty­pen av nö­jen.

Det var ock­så ta­li­ba­ner­na som styr­de den mos­ké­sko­la Za­bi gick i. Där fick han lä­ra sig om islam, sha­ri­a­la­gar, att ame­ri­ka­ner­na at­tac­ke­rat lan­det och att de mås­te slåss för sin fri­het. Al­la poj­kar i byn tving­a­des lä­ra sig att han­te­ra Ka­lasj­ni­kovs och de ris­ke­ra­de att bli tvångs­re­kry­te­ra­de. Det hän­de Za­bis sto­re­bror när han var 16 år.

– Vi har in­te hört nå­got från ho­nom se­dan han för­des bort. Det är tre år se­dan nu. Vi vet in­te om han le­ver el­ler är död, sä­ger Za­bi och ser ner i mar­ken.

Det var av räds­la att ock­så för­lo­ra Za­bi som fa­mil­jen be­stäm­de att han skul­le läm­na lan­det. Za­bis pap­pa skjut­sa­de ho­nom till Kun­duz där han över­läm­na­des till män­ni­sko­smugg­la­re.

– Det kän­des hemskt. Jag var rädd. Fram­för allt för att jag var tvung­en att gö­ra re­san på egen hand. Jag viss­te först in­te vart jag skul­le.

ETT PAR HUND­RA

me­ter från buss­håll­plat­sen lig­ger asyl­bo­en­det. Det har plats för 100 ung­do­mar och är en fö­re det­ta in­sti­tu­tion för funk­tions­hind­ra­de som re­no­ve­rats nöd­torf­tigt. Vägg­fär­ger­na är smut­si­ga, led­ning­ar stic­ker ut från väg­gar­na och Carl Lars­son-tav­lor­na häng­er på sned. I den bre­da kor­ri­do­ren på Za­bis av­del­ning, där det bor 25 ung­do­mar, har man ställt en mörk­brun skinn­sof­fa där de fles­ta bru­kar hänga och spe­la Fi­fa på Plays­ta­tion.

In­ne på Za­bis rum, som han de­lar med en kil­le från ett ara­bisk­ta­lan­de land, häng­er en världs­kar­ta. Han vi­sar resrut­ten för oss: Af­gha­nis­tan, Pa­kis­tan, Iran, Tur­ki­et, Gre­kland, Ma­ke­do­ni­en, Ser­bi­en, Ung­ern, Ös­ter­ri­ke, Tyskland, Dan­mark, Sve­ri­ge. När han till slut kom fram var det vin­ter och allt han äg­de var en mo­bil­te­le­fon och klä­der­na han ha­de på sig. En väs­ka ha­de den gre­kis­ka gräns­po­li­sen kas­tat i ha­vet, en an­nan fick in­te plats på den över­ful­la last­bi­len i Ser­bi­en.

TACK VA­RE ETT kläd­bi­drag från Mi­gra­tions­ver­ket har han nu kun­nat kö­pa ett par ex­tra byx­or, t-shirts och en jac­ka. De lig­ger om­sorgs­fullt hop­vik­ta i den an­nars tom­ma gar­de­ro­ben.

– Det är otro­ligt att jag är här nu. Det är som en dröm.

”Det kän­des väl­digt bra när jag kom fram. Jag kän­de mig glad och lugn för förs­ta gång­en på länge.”

Bild: ERIK ABEL

Bil­der: ERIK ABEL

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.