PÄR TAR PULSEN PÅ / William Spetz

…aktuell i SVT:S dramakomediserie "Filip och Mona" som har premiär 2 november, och som regissör till Shirley Clamps show med premiär 7 november på Maximteatern.

Hur ”gala” är Filip och Mona?

– Filip och Mona är väldigt ”ogaliga”, två ensamma och vilsna personer. Filip jobbar i en matbutik och blir handledare för Mona, en utbränd gynekolog som kommer dit för att arbetsträna. De kommer inte så bra överens till en början, men så växer en slags vänskap fram. Båda längtar efter kärlek och möts i det.

Blir det någon kärlek mellan Filip och Mona?

– Nej, det är bara en platonisk kärlekshistoria mellan dem. Man skulle kunna kalla serien för en dassig Sex and the city,

där Manhattan är utbytt mot en matbutik. Men det är mycket kärlek på många olika sätt.

Vilken genre är det?

– Det är en dramakomedi. Jag älskar när genrer flätas samman. Det är så jag ofta upplever mitt eget liv, att det händer något sorgset men så plötsligt sker det något som gör att man skrattar vid helt fel tillfälle. Filip och Mona är en komedi med mycket värme, men som också är ganska tragisk.

Vad var det svåraste med att porträttera Filip?

– Att förvara hans dåliga beslut… Filip är en smart och trevlig person, men har väldigt lite konsekvenstänk. Han är impulsiv, har ett starkt bekräftelsebehov och är ganska lögnaktig. Det svåra är att porträttera detta så att Filip inte framstår som en idiot. Man kanske inte håller med honom i allt han gör, men jag vill ändå att man ska förstå honom.

I beskrivningen av serien skriver SVT att Mona har tappat sitt självförtroende och att Filip aldrig haft något. Hur står det till med ditt eget självförtroende? När är det på topp och när som sämst?

– Jag är rätt lik Filip på så sätt att jag ofta kan ha en helt okej självkänsla, en grundtro på mig själv. Men det är mycket dagsform, och ibland har jag mycket mer tvivel på mig själv än vad som är rimligt. I mitt jobb kan jag ofta känna att jag har bra och dåligt självförtroende samtidigt. När jag exempelvis går av scenen efter en föreställning kan jag känna ”fan vad roligt det där var” och samtidigt ”varför gjorde jag sådär och missade den där poängen…”. Det dåliga självförtroendet finns där som en drivkraft att vilja bli bättre och utvecklas. En liten strimma av dåligt självförtroende tror jag kan vara ganska bra.

Du startade din karriär med att göra sketcher på Youtube, men har på senare tid setts i allt fler seriösa roller. Har du lämnat det renodlade humorfacket?

– Jag vill inte säga att jag har lämnat någonting, utan vill jobba med projekt där jag känner något. Drama har varit, och är fortfarande, något outforskat för mig som känts svårt och som jag därför har dragits åt. Det man inte riktigt känner till och behärskar känns mest lockande för mig. Jag gillar inte att bli för bekväm och avslappnad. Filip och Mona är ett bra exempel på en typ av sammanhang där jag trivs, där det finns både humor och drama, och man ibland inte vet om något är kul eller bara jättedeppigt… Regissören

Jens Östberg kommer från dramahållet medan jag och Anna Granath kommer från humorfacket, så där har vi verkligen mötts och jobbat tillsammans.

Du ska dessutom göra debut som regissör, till Shirley Clamps show ”Nästan 20 år på scen om man avrundar uppåt”. Hur fick du det jobbet?

– Shirley och Agneta Willman på Maximteatern bollade vad jag förstår namn på lämpliga regissörer, men hur mitt namn dök upp vet jag inte, eftersom jag ju inte är regissör! Jag blev väldigt glad då jag alltid tänkt att jag vill regissera senare i livet, och när en sådan här chans kommer och landar i knät på en så vore det vansinne att inte kasta sig ut! Jag är så glad att de valde mig!

Hur kommer man att märka att showen är ”signerad William Spetz”?

– Mitt jobb är att få fram Shirley i sitt esse, så är showen ”signerad Shirley Clamp” har jag gjort rätt. Men jag förstår vad du menar. Vi kommer att leka mycket med olika genrer, med att fläta samman sorg med humor, och det är något som jag alltid gillar att göra.

Vad har du mer på g?

– Jag har precis börjat filma en långfilm av Felix Herngren som heter Dag för dag.

En dramakomedi om något så dramatiskt som aktiv dödshjälp. En roadmovie med

Sven Wollter, Martina Haag, Tomas von Brömssen, Marianne Mörck och så jag. De är mina idoler allihopa så jag är så glad över att få vara med! Vi åker i en husbil genom Europa till en dödshjälpsklinik i Schweiz. Det är SÅ kul!

Har du någon ”okänd” egenskap eller talang?

– Hmmm… Jag älskar ormar och kräldjur. Och jag vet allt om Whitney Houston,

men det är ju ingen hemlighet. Som det villkorslösa fan jag är har jag bokat fem biljetter till hennes hologram-konsert på Cirkus i vår. Men jag är lite nervös för hur det kommer att bli, så jag får nog dricka ett par glas vin innan så att det åtminstone verkar bra även om det är ett dåligt hologram, ha ha.

Hur ska du fira jul?

– Jag hoppas att jag firar med familjen hemma i Umeå, för jag har inte varit där så mycket i år. Och spela Bingolotto på uppesittarkvällen på lillejulafton. Förra året var det så kul när min 15-åriga syster skulle spela för första gången och höll på att brinna av för att det gick så snabbt när de ropade upp siffrorna. Så jag hoppas på en repris i år! Jag gillar den 23 december när allt är så prestigelöst och fridfullt jämfört med julafton som alltid blir så stressig med alla måsten och besök.

Till sist – vad ger dig puls?

– Första inspelningsdagen. Då får jag alltid skyhög puls och tänker ”Hur fan ska det här gå”?

”Det man inte riktigt känner till och behärskar känns mest lockande för mig”