Vi bör vara lagom goda

Det är mänskligt att vilja finnas där för andra. Men när övergår uppoffring i självskadebeteende?

Backateaterns Acts of goodness har fått strålande recensioner. Jag har själv inte sett föreställningen men det har inte hindrat temat från att sätta griller i huvudet på mig.

Var går gränsen mellan att hjälpa och stjälpa? När fråntar man genom det goda uppsåtet en annan människa hennes ansvar, och när övergår hjälpen till en självisk handling? Komplexa frågor som träffar det mest centrala i människans natur. I Sverige är vi ansvariga för våra egna yttranden och handlingar när vi har fyllt arton år och blivit myndiga. Åldersgränsen är nog de flesta med på, men var går den etiska gränsen för hur mycket människor kan vända ryggen till ansvaret gentemot andra för att växa och utvecklas framåt som individ?

Att hjälpa och stötta en lidande eller sorgsen medmänniska eller närstående är en legitim anledning att ta på sig ett ansvar. Många föräldrar hjälper sina barn praktiskt och ekonomiskt in i vuxen ålder och försvårar självständighetsprocessen. Vem vill inte hjälpa sina älskade barn? Intentionen är god men konsekvenserna blir sällan lika bra. I religionerna är självuppoffringen den ultimata godheten. Gud är god och om du offrar dig för honom kommer du att belönas. Fast det finns en lite hållhake, man måste gå med på att belöningen infaller först i nästa liv. Fiffig lösning. För oss icketroende finns dock inte den livlinan.

Viljan att göra nytta kännetecknar mänskligheten och driver oss att gå bortom synliga och osynliga barriärer. Det gäller såväl i det samhälliga perspektivet som i de personliga relationerna. Frågan som maler i mitt huvud är på personnivå – när övergår önskan att hjälpa till ett självskadebeteende? Hur god kan man vara utan att det blir en

Den tvångsädla människan är lätt att manipulera

form av narcissism? När blir godheten en förhandling om skuld? I den kurdiska kulturen odlas martyrskapet med stor utlevelse, främst bland kvinnor. I sångerna, sagorna och de flesta muntliga traditioner står ofta någon inför valet att offra sitt eget liv för någon annan, ett barn, en förälder, en nära släkting, eller en älskad. Momentet när denna gestalt träder in i martyrskapet är själva kulmen på berättelsen. Förvånansvärt ofta är det en kvinna. Männen är modiga och kvinnorna självuppoffrande. Syftet är att hålla kvinnorna på mattan. Den som svävar i ett ständigt sorgset och mörkt tillstånd – hur fascinerande det än är i berättarform – tar inte ansvar och kommer inte kräva utrymme därför i förlängningen inte heller att växa. Det är inte bara den kurdiska kulturen som odlar och förvaltar detta martyrskap. Vem känner inte en kvinna, det är ofta en kvinna, som omedelbart identifierar och likt en magnet dras till en medmänniska som ser ut att må fysiskt och psykiskt dåligt? Den tvångsädla människan är lätt att manipulera, hårdvalutan är skuldkänslor. Det räcker att sända signaler om skörhet och lidande så kommer hon till undsättning, redo att försvara och trösta. Genom att trösta andra tröstar hon egentligen sig själv. Talangen att upptäcka det sköra speglar hennes eget inre, oftast ett tillstånd som hon låst sig fast i sedan barndomen.

Vem har inte bevittnat vänskaps- och kärleksförhållande i ens närhet som spelar upp dramat Den lidande och Den vårdande? Viss godhet kan vid första anblicken te sig som en upphöjd egenskap. Men den kan också skapa ett negativt beroende som när missbruk finns med i bilden kallas medberoende, destruktiva band som håller kvar de inblandade i skam och skuld. De når aldrig varandra eftersom deras ensamheter löper parallellt sida vid sida utan att mötas. Man bör vara lagom god.