Lahiris text väjer för det sentimentala. Hon berättar sakligt, gestaltar, klipper i tid och perspektiv och rör sig mellan både kontinenter och medvetanden.

Subhash som står i centrum, det är hans till synes lite menlösa anpasslighet som döljer den moraliska kompass som är romanens. Det är också hans öde som starkast berör. Att hans liv, trots att han är den förstfödde, på något sätt böjs av och gör loopar kring den döde lillebroderns. Lahiri gör mycket synligt hur en människas död kan forma så många efterlevandes liv. När Udayan skjuts av polisen – inför ögonen på sina föräldrar (en så stor skam att de inte förmår beskriva det för Subhash) – blir skulden ett slags förgörande arv. LAHIRIS TEXT VäJER för det sentimentala. Hon berättar sakligt, gestaltar (ibland på väl påtagligt amerikanskt creative writing-manér), klipper i tid och perspektiv och rör sig mellan både kontinenter och medvetanden.

Det är, trots det våld som ligger i botten, en ömsint roman, en försonlig bearbetning av en historia som jag av intervjuer förstår delar en hel del inslag med Jhumpa Lahiris egen historia. Också hon blev till i Calcutta på 1960-talet, för att sedan som mycket liten flytta med sina föräldrar över världen och växa upp som indisk-amerikanska på Rhode Island i USA.