Fa­ra­os för­ban­nel­se i fa­mil­je­fö­re­ta­get

Göteborgs-Posten - - NAMN -

Un­der he­la vår­vin­tern har vi lik­som le­gat kort nos ef­ter. Vi har än­då verk­li­gen för­sökt: vi har sön­dags­hand­lat i sto­ra han­ga­rer i Högs­bo och bu­rit hem vagns­las­ter – så känns det – av gum­mi­stöv­lar, mös­sor, av­lus­nings­scham­po, djup­frys­ta pann­ka­kor och kött­bul­lar, fem­pack med tand­bors­tar och ba­lar med hus­hålls­pap­per. Än­då kom­mer vi lik­som ald­rig i kapp. Plöts­ligt häng­er det en lapp vid da­gis­fac­ket om att stöv­lar­na läc­ker. Och det är all­tid ett mjölk­glas som väl­ter till mid­da­gen, jag lig­ger på knä och tor­kar och så är hus­hålls­pap­pe­ret slut igen och man sä­ger halv­högt (li­te oklart till vem ef­tersom man be­fin­ner sig un­der bor­det):

– Det kan in­te va­ra möj­ligt, vi köp­te ju tolv rul­lar ... TILL DEN­NA PLIKTERNAS mång­fald har vi un­der vå­ren kun­nat pric­ka av ett märk­ligt syn­kro­ni­se­rat sam­man­brott hos näs­tan all hus­hålls­ap­pa­ra­tur. Ef­tersom ga­ran­ti­er­na sam­fällt löp­te ut i hös­tas går jag och ryc­ker i slang­ar och kopp­ling­ar och mutt­rar ti­ra­der om ond­ske­ful­la håll­fast­hets­be­räk­ning­ar av nå­gon fjär­ran och kus­ligt kom­pe­tent in­gen­jörs­di­vi­sion. In­om lop­pet av tre må­na­der im­plo­de­ra­de duschen, tork­tum­la­ren, fry­sen, mikrovågsu­g­nen och ug­nen. Spi­sen, tvätt­ma­ski­nen och kyl­skåpet har kla­rat sig, tro­li­gen på grund av nå­got för­bi­se­en­de från till­ver­ka­ren. Ett mel­lan­lä­ge in­tar disk­ma­ski­nen som dock lå­ter häng­ig, och to­a­lett­sto­len som på sisto­ne rentav själv bör­jat få för­stopp­ning.

När det gäl­ler kö­ket har vi haft re­pa­ra­tö­rer och en (upp­fris­kan­de öp­pen­hjär­tig) kor­re­spon­dens med för­säk­rings­bo­lag i gång he­la mars och april. Bad­rum­met får vi ta li­te se­na­re. FAMILJETIL­LVARON äR KVIT­TON, brev, ga­ran­ti­er, kor­re­spon­dens, bud­get­hän­syn. Ibland känns det som att dri­va ett fö­re­tag.

I det­ta fö­re­tag finns det två fö­re­trä­da­re med li­te oklar funk­tion. Jag har in­te kom­mit un­der­fund med om de är che­fer el­ler un­der­ord­na­de. Jag lu­tar åt att de själ­va be­trak­tar sig som nå­got slags gans­ka an­svars­lö­sa he­dersle­da­mö­ter i sty­rel­sen.

Hursom­helst är de helt ut­an kris­med­ve­tan­de. Stöv­lar­na får hål i samma tem­po som ti­di­ga­re. NäR DE EN­GA­GE­RAR sig är de hel­ler in­te sär­skilt kon­struk­ti­va. I stäl­let bi­drar de med ovid­kom­man­de non­sens. När jag en ef­ter­mid­dag stod och van­mäk­tigt drog i spa­ken på to­a­lett­sto­len kom en av dem (en ung blon­din som äg­nat för­mid­da­gen åt att dra ut 50 me­ter rött pa­ket­snö­re i trap­pan), tit­ta­de på mig en stund och för­kla­ra­de till slut att he­la pro­ble­met var en­kelt.

Det be­ror på, sa­de hon, en mu­mie.

Jag av­spi­sa­de hen­ne med skift­nyc­kel i hand (jag vet verk­li­gen in­te var­för jag ha­de den) men se­dan slog mig tan­ken att jag själv egent­li­gen in­te ha­de nå­gon bätt­re för­kla­ring till den för­ban­nel­se som sam­fällt drab­bat al­la ma­ski­ner.

Tja, tänk­te jag, var­för in­te en mu­mie?

Se­dan gick hon för att slå in pa­ket.

Ty det är vad min lil­la blon­din hu­vud­sak­li­gen gör se­dan en tid: slår in pa­ket,

Hon ger gå­vor till al­la hon kän­ner el­ler sam­man­träf­far med: da­gis­kom­pi­sar, da­gis­frök­nar, kom­pi­sars små­sys­kon och pap­por, släk­ting­ar i al­la stor­le­kar el­ler ba­ra nå­gon pas­se­ran­de vux­en – till ex­em­pel den vän­li­ge mikrovågsu­gns­re­pa­ra­tö­ren med ham­ma­re (!). Pa­ke­ten in­ne­hål­ler emel­lanåt vad man för­vän­tar sig från en femå­ring – prin­sess­teck­ning­ar och små bro­de­ri­er. Men ef­tersom pa­ke­te­rings­pro­ces­sen är hu­vud­sa­ken nö­jer hon sig ock­så med pin­nar, re­klam­blad, tv-bi­la­gor, gam­malt på­s­kris, halvä­ten eng­elsk kola­fud­ge, sa­go­böc­ker, björ­nar och gri­sar.

Om det rå­kar va­ra mor­gon byggs pro­jek­tet ut till ett slags fö­del­se­dags­fru­kostar. Då ar­ran­ge­rar hon pa­ke­ten på en bric­ka med saft­glas och ost­smör­gås och väc­ker mam­man och lil­le­bro­dern. Jag har en myc­ket un­der­ord­nad roll vid des­sa upp­vakt­ning­ar. I prin­cip är min funk­tion att gå ett steg bakom för att ska­pa in­tryck av folk­mas­sa. DET äR äN­Då mind­re ar­bet­samt än min nor­ma­la funk­tion som dräng och bi­trä­de vid in­slag­ning­en. Jag står be­redd med en sax och en rul­le tejp, jag klip­per till pap­pers­bi­tar och häng­er tejp­snut­tar på en bords­kant där hon häm­tar dem. På sisto­ne har lil­le­bror an­slu­tit sig och då upp­står ett slags pa­ket­kapp­rust­ning. De­ras em­bal­le­ran­de av om­värl­den når så­da­na ni­vå­er – de vill pa­ke­te­ra dock­vag­nar, lek­sak­bil­tra­fik­hus, riddar­bor­gar, bok­hyl­lor och soffor – att jag kän­ner mig som om jag vo­re as­si­stent till konst­nä­ren Christo; han som drar jor­den runt och pa­ke­te­rar riks­dags­hus och bro­ar. Emel­ler­tid ser var­ken hon el­ler lil­le­bror rik­tigt ut som Christo. Christo är KRISTI­AN WE­DEL

Yg@gp.se EN DAG SKUL­LE jag häm­ta en ren skjor­ta i en res­väs­ka som stod un­der var­dags­rums­bor­det. När jag kröp in un­der bor­det för att dra ut väs­kan kom min lil­la blon­din in i rum­met. Hon såg mig in­te. I han­den ha­de hon en rul­le hus­hålls­pap­per. Hon gjor­de ett pa­ket av sig själv. Hon bör­ja­de vid knä­höjd och vi­ra­de se­dan nog­grant in sig. När hon kom till hal­sen ryck­te hon av pap­pers­rem­san och säk­ra­de den med en knut, i en rö­rel­se som ba­ra ver­ka­de allt­för ru­ti­ne­rad. Se­dan bör­ja­de hon med ar­mar­na. Jag satt un­der bor­det och tit­ta­de. Ef­ter en stund frå­ga­de jag: – Äls­ka­de min, vad gör du? – En mu­mie. Jag tror att det gick åt un­ge­fär fem­ton me­ter pap­per. Se­dan gick hon till hall­spe­geln. Hon var in­te rik­tigt nöjd. Hon jäm­na­de ut det över be­nen. Jag sa­de: – Vad gör du med mu­mi­er­na? – Jag gör en boll och spo­lar ner dom på toa. På EF­TER­MID­DA­GEN vec­ko­hand­la­de vi i Högs­bo.

Bild: aN­NET­TE GRaNÉLI

All­ting går att slå in – helst med så myc­ket pap­per och snö­re som möj­ligt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.