Faraos förbannelse i familjeföretaget
Under hela vårvintern har vi liksom legat kort nos efter. Vi har ändå verkligen försökt: vi har söndagshandlat i stora hangarer i Högsbo och burit hem vagnslaster – så känns det – av gummistövlar, mössor, avlusningsschampo, djupfrysta pannkakor och köttbullar, fempack med tandborstar och balar med hushållspapper. Ändå kommer vi liksom aldrig i kapp. Plötsligt hänger det en lapp vid dagisfacket om att stövlarna läcker. Och det är alltid ett mjölkglas som välter till middagen, jag ligger på knä och torkar och så är hushållspapperet slut igen och man säger halvhögt (lite oklart till vem eftersom man befinner sig under bordet):
– Det kan inte vara möjligt, vi köpte ju tolv rullar ... TILL DENNA PLIKTERNAS mångfald har vi under våren kunnat pricka av ett märkligt synkroniserat sammanbrott hos nästan all hushållsapparatur. Eftersom garantierna samfällt löpte ut i höstas går jag och rycker i slangar och kopplingar och muttrar tirader om ondskefulla hållfasthetsberäkningar av någon fjärran och kusligt kompetent ingenjörsdivision. Inom loppet av tre månader imploderade duschen, torktumlaren, frysen, mikrovågsugnen och ugnen. Spisen, tvättmaskinen och kylskåpet har klarat sig, troligen på grund av något förbiseende från tillverkaren. Ett mellanläge intar diskmaskinen som dock låter hängig, och toalettstolen som på sistone rentav själv börjat få förstoppning.
När det gäller köket har vi haft reparatörer och en (uppfriskande öppenhjärtig) korrespondens med försäkringsbolag i gång hela mars och april. Badrummet får vi ta lite senare. FAMILJETILLVARON äR KVITTON, brev, garantier, korrespondens, budgethänsyn. Ibland känns det som att driva ett företag.
I detta företag finns det två företrädare med lite oklar funktion. Jag har inte kommit underfund med om de är chefer eller underordnade. Jag lutar åt att de själva betraktar sig som något slags ganska ansvarslösa hedersledamöter i styrelsen.
Hursomhelst är de helt utan krismedvetande. Stövlarna får hål i samma tempo som tidigare. NäR DE ENGAGERAR sig är de heller inte särskilt konstruktiva. I stället bidrar de med ovidkommande nonsens. När jag en eftermiddag stod och vanmäktigt drog i spaken på toalettstolen kom en av dem (en ung blondin som ägnat förmiddagen åt att dra ut 50 meter rött paketsnöre i trappan), tittade på mig en stund och förklarade till slut att hela problemet var enkelt.
Det beror på, sade hon, en mumie.
Jag avspisade henne med skiftnyckel i hand (jag vet verkligen inte varför jag hade den) men sedan slog mig tanken att jag själv egentligen inte hade någon bättre förklaring till den förbannelse som samfällt drabbat alla maskiner.
Tja, tänkte jag, varför inte en mumie?
Sedan gick hon för att slå in paket.
Ty det är vad min lilla blondin huvudsakligen gör sedan en tid: slår in paket,
Hon ger gåvor till alla hon känner eller sammanträffar med: dagiskompisar, dagisfröknar, kompisars småsyskon och pappor, släktingar i alla storlekar eller bara någon passerande vuxen – till exempel den vänlige mikrovågsugnsreparatören med hammare (!). Paketen innehåller emellanåt vad man förväntar sig från en femåring – prinsessteckningar och små broderier. Men eftersom paketeringsprocessen är huvudsaken nöjer hon sig också med pinnar, reklamblad, tv-bilagor, gammalt påskris, halväten engelsk kolafudge, sagoböcker, björnar och grisar.
Om det råkar vara morgon byggs projektet ut till ett slags födelsedagsfrukostar. Då arrangerar hon paketen på en bricka med saftglas och ostsmörgås och väcker mamman och lillebrodern. Jag har en mycket underordnad roll vid dessa uppvaktningar. I princip är min funktion att gå ett steg bakom för att skapa intryck av folkmassa. DET äR äNDå mindre arbetsamt än min normala funktion som dräng och biträde vid inslagningen. Jag står beredd med en sax och en rulle tejp, jag klipper till pappersbitar och hänger tejpsnuttar på en bordskant där hon hämtar dem. På sistone har lillebror anslutit sig och då uppstår ett slags paketkapprustning. Deras emballerande av omvärlden når sådana nivåer – de vill paketera dockvagnar, leksakbiltrafikhus, riddarborgar, bokhyllor och soffor – att jag känner mig som om jag vore assistent till konstnären Christo; han som drar jorden runt och paketerar riksdagshus och broar. Emellertid ser varken hon eller lillebror riktigt ut som Christo. Christo är KRISTIAN WEDEL
Yg@gp.se EN DAG SKULLE jag hämta en ren skjorta i en resväska som stod under vardagsrumsbordet. När jag kröp in under bordet för att dra ut väskan kom min lilla blondin in i rummet. Hon såg mig inte. I handen hade hon en rulle hushållspapper. Hon gjorde ett paket av sig själv. Hon började vid knähöjd och virade sedan noggrant in sig. När hon kom till halsen ryckte hon av pappersremsan och säkrade den med en knut, i en rörelse som bara verkade alltför rutinerad. Sedan började hon med armarna. Jag satt under bordet och tittade. Efter en stund frågade jag: – Älskade min, vad gör du? – En mumie. Jag tror att det gick åt ungefär femton meter papper. Sedan gick hon till hallspegeln. Hon var inte riktigt nöjd. Hon jämnade ut det över benen. Jag sade: – Vad gör du med mumierna? – Jag gör en boll och spolar ner dom på toa. På EFTERMIDDAGEN veckohandlade vi i Högsbo.