En text att läsa långsamt

I Maria Rostotskys debutroman har hennes egna erfarenheter av att lämna Sovjet som liten för att tillsammans med sin mamma bosätta sig i Sverige förvandlats till en avancerad och bitvis abstrakt text om Barnet som söker sin identitet, skriver Mattias Hagberg.

0DULD 5RVWRWVN\ ¦U VRP E¦VW Q¦U KRQ VNULYHU HQ VNLPUDQGH RFK NRQNUHW SURVDSRHVL VNULYHU 0DWWLDV +DJEHUJ desto starkare, då ger den mycket tillbaka.

På många sätt är Rostotskys debut en originell text i ordets bästa bemärkelse. Hon lyckas bitvis att närma sig flera olika teman ur en vinkel och med ett språk som öppnar nya dimensioner. Hon gestaltar förhållandet mellan mor och dotter och erfarenheten av att vara migrant på ett sätt som jag aldrig stött på tidigare. Samtidigt är hennes text djupt problematisk. Kanske för att Rostotsky vill för mycket. Kanske för att hon vill problematisera sig själv och de litterära anspråken in i minsta detalj. Tyvärr blir det lite för abstrakt, lite för tungt och lite för akademiskt. När hon mot slutet till och med börjar låna begrepp från Martin Heidegger tappar jag fullständigt kontakten med det hon vill gestalta.

Men, å andra sidan, när Rostotsky är som bäst skriver hon en skimrande och konkret prosapoesi. Det är musikaliskt, flödande och vackert. Där vill jag stanna. Och dit vill jag gärna att Rostotsky återvänder i fler texter.