En text att lä­sa lång­samt

Göteborgs-Posten - - KULTUR - MATTIAS HAG­BERG

I Maria Rostot­skys de­but­ro­man har hen­nes eg­na er­fa­ren­he­ter av att läm­na Sov­jet som li­ten för att till­sam­mans med sin mam­ma bo­sät­ta sig i Sve­ri­ge för­vand­lats till en avan­ce­rad och bit­vis ab­strakt text om Bar­net som sö­ker sin iden­ti­tet, skri­ver Mattias Hag­berg.

0DULD 5RVWRWVN\ ¦U VRP E¦VW Q¦U KRQ VNULYHU HQ VNLPUDQGH RFK NRQNUHW SURVDSRHVL VNULYHU 0DWWLDV +DJEHUJ desto star­ka­re, då ger den myc­ket till­ba­ka.

På många sätt är Rostot­skys de­but en ori­gi­nell text i or­dets bäs­ta be­mär­kel­se. Hon lyc­kas bit­vis att när­ma sig fle­ra oli­ka te­man ur en vin­kel och med ett språk som öpp­nar nya di­men­sio­ner. Hon ge­stal­tar för­hål­lan­det mel­lan mor och dot­ter och er­fa­ren­he­ten av att va­ra mi­grant på ett sätt som jag ald­rig stött på ti­di­ga­re. Sam­ti­digt är hen­nes text djupt pro­ble­ma­tisk. Kanske för att Rostot­sky vill för myc­ket. Kanske för att hon vill pro­ble­ma­ti­se­ra sig själv och de lit­te­rä­ra an­språ­ken in i mins­ta de­talj. Ty­värr blir det li­te för ab­strakt, li­te för tungt och li­te för aka­de­miskt. När hon mot slu­tet till och med bör­jar lå­na be­grepp från Martin Hei­deg­ger tap­par jag full­stän­digt kon­tak­ten med det hon vill ge­stal­ta.

Men, å and­ra si­dan, när Rostot­sky är som bäst skri­ver hon en skim­ran­de och kon­kret prosa­po­e­si. Det är musikalisk­t, flö­dan­de och vac­kert. Där vill jag stan­na. Och dit vill jag gär­na att Rostot­sky åter­vän­der i fler tex­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.