Att ett storkrig måste ha en storförklaring anses, främst av de senare, som självklart. Fast varför?

MåNGA HAR FÖRSTåS försökt svara. De som uppfattar kriget som tragedi har pekat på hur kombinationen av adderad enfald, bristande omdömesförmåga och tillfälligheternas spel till slut fick bägaren att svämma över. Andra, förmodligen de flesta, har intresserat sig mer för struktur- och maktanalyser med syftet att komma åt syndabocken, skurken – vilken vanligtvis utpekas som Tyskland.

Att ett storkrig måste ha en storförklaring anses, främst av de senare, som självklart. Fast varför? En som inte är hågad att delta i skuldjakt och ansvarsutmätande är Cambridgehistorikern Christopher Clark som i sin nya, briljanta bok The Sleepwalkers menar att det moraliska ansvaret för kriget är jämnt fördelat. Det inleddes med Storserbiska drömmar stödda av Ryssland, ett militärt eskalerande Tyskland, ett Storbritannien fast i imperialistiska ambitioner och slutade i Gallipoli, Somme och Verdun. HISTORIEN ÄR EMELLERTID lika lite en tillfälligheternas nyck som bestämd av strukturer. Christopher Clarks syn på historien, i synnerhet då veckorna fram till krigsutbrottet 1914, liknar snarare ett parti schack i kolossalformat. Pjäserna är uppställda och drag och motdrag och överraskande rockader driver spelet mot en oförutsägbar punkt där reträtt är omöjlig, alla strategier röjda och endast slakten återstår.

Nu var väl de europeiska ledarna knappast sömngångare, Clark tänjer stundom sin bärande metafor hårt, men vägen mot undergången har ändå något sömngångaraktigt över sig. För fast ingen egentligen ville ha kriget, var snart hela världen matt. Många små drag, alla på samma gång lika obetydliga och helt avgörande, gjorde det möjligt. Vilket är en lika skrämmande som tragisk slutsats.