Surr och sug

DET SURRAR I körsbärsträdet. Ett ljud av kollektiv eufori. Körsbärsblommorna har precis slagit ut och bina är genast där. Jag blir nyfiken, hur ser de ut egentligen, bin? Getingar har man mer kontakt med än man skulle önska och humlor ser man allt som oftast – men bin? Jag har ju sett på teve hur de kommunicerar sinsemellan med gulliga danser, men nu vill jag se ett enskilt bi på nära håll! Jag ställer mig under trädet men det är som förgjort. De är ju helt ointresserade av mig och vill varken åt mitt blod eller hallonsaften jag försöker locka med. Bin gillar bara blommor och sticks som bekant endast om man sätter sig på dem. De vill syssla med sitt: Surra runt, suga nektar och göra honung. Honung som säljs på höstmarknader i söta burkar med rutigt tyg om locket. Ljunghonung att ge bort i present. Så TÄNKTE JAG i min naivitet kring bin och deras aktiviteter, men nu hör jag på radion att av allt vi människor äter är 75 procent beroende av binas pollinering. Vidare sägs det att det är brist på bin i världen. Brist! Som om det handlade om brist på olja eller aluminium. Bina dör i massor och den mest sannolika förklaringen är, menar forskarna, de bekämpningsmedel vi använder. Vi behandlar naturen som ett bortskämt barn behandlar sin mamma: Hon ska bara finnas där och tillgodose våra behov. Men nu har mamma fått nog! Vad blir svaret när vi frågar vad det blir för mat? Microchips med 3Dprintade fiskpinnar?