Det räcker inte att ansluta sig till ett Namn – feminism, socialism, liberalism – som till ett elnät

DET ÄR SOM om ideologier trots grava inre olikheter har blodsband, där vid behov en familj i sin helhet kan anklagas för fastern som jämt släppte sig vid matbordet, och åkte dit för bedrägeri, underförstått hela byket är likadant; medan man från familjens sida fromt spelar med, fast då genom att förneka fasterns existens (eller skyller på katten). Som debattförfarande skapar det föga klarhet.

Speciellt inte i valtider. Det frågas enträget efter visioner, eller åtminstone ideologiska diskussioner; men detta kräver preciseringar mer än namnmagi, hänvisningar till familjen. Här har vi FI, men vilken feminism avses? Är en röst på folkpartiet en på liberalismen, en hurdan liberalism? Socialdemokraterna, vilken eventuell vänster? Det räcker inte att ansluta sig till ett Namn – feminism, socialism, liberalism – som till ett elnät, så att rätt ideologisk gloria tänds kring ens arma huvud, och allt därmed är klappat och klart. Ingenting är klappat och klart. Symbolval förblir självbespeglingar, identitetsmarkörer bara. Praktiken återstår. MAN BORDE KONCENTRERA sig mer på ideologiers funktionella sida, inte vad dess olika representanter idealistiskt säger sig vilja uppnå, utan hur, praktiskt, eftersom handlingen i slutändan definierar syftet. Namn är bara etiketter, innehållet avgör, och för att säga det filosofiskt som en Sartre: feminism, vänster, liberalism är inte essenser som föregår existensen.

Den enda verkligt övergripande tanke som tycks prägla val är att medelklassens röster räknas mest. Där har vi kanske slutligen ändå den homogenitet som förenar alla riktningar och ideologier i ett enda gemensamt blodsband. Då slipper man kolla olika synsätt och ståndpunkter, eftersom de ju i detta fall är identiska. Vad folket i stort anser om denna gemensamma grundval är en annan fråga.