RÄDS­LA FÖR ATT SKAF­FA FLER BARN

SU ÖKAR BE­MAN­NING­EN FÖR BÄTT­RE STÖD TILL FÖ­DAN­DE KVIN­NOR

Göteborgs-Posten - - SIDAN 1 - KA­RO­LI­NA VIKINGSSON 031-62 48 44 ka­ro­li­na.vikingsson@gp.se

Snart åt­ta må­na­der har gått se­dan Git­te Kra­en­z­mer och hen­nes man Ro­ger Bro­qvist tog emot sin lil­le son Filip på Möln­dals sjuk­hus. Han är det fi­nas­te och mest äls­ka­de de har, men någ­ra fler barn blir det tro­li­gen in­te.

– Den ut­satt­het och otrygg­het jag upp­lev­de vill jag ald­rig mer va­ra med om. Jag är in­te rädd för smär­tan, det är ab­so­lut in­te det. Men att in­te kän­na sig väl­kom­men, att in­te kun­na få stöd och trygg­het i en så ut­satt si­tu­a­tion som en för­loss­ning, det vill jag ald­rig mer ut­sät­ta mig för, sä­ger Git­te.

PA­RET BE­RÄT­TAR OM hur de ha­de fått en bo­kad tid för igång­sätt­ning på Möln­dals sjuk­hus. Git­te var i vec­ka 43 när de för­vän­tans­ful­la kom till för­loss­nings­av­del­ning­en

– Det förs­ta vi fick hö­ra var ”vad gör ni här”, sä­ger Git­te.

De var på väg att bli hemskic­ka­de men när per­so­na­len fick koll på att Git­te var i vec­ka 43 blev de till­sag­da att stan­na. Sam­ti­digt fick de ve­ta att det var överfullt på för­loss­ning­en.

– Värk­ar­be­tet ha­de star­tat un­der nat­ten och de sa åt oss att gå ut på stan. När vi kom till­ba­ka var det fort­fa­ran­de fullt. Jag ha­de bör­jat få or­dent­li­ga vär­kar men vi fick ve­ta att vi skul­le gå ut igen, sä­ger Git­te.

De var än­då vid gott mod, det skul­le ord­na sig, de skul­le snart få en plats och tas om­hand av en barn­mors­ka.

– Men när vi väl kom till för­loss­ning­en läm­na­des vi i stort sett en­sam­ma. Nå­gon­stans ska det fin­nas

”Nå­gon­stans ska det fin­nas nå­gon som gui­dar och väg­le­der och ger trygg­het men vi såg knappt en barn­mors­ka”

*,77( .5$(1=0(5

nå­gon som gui­dar och väg­le­der och ger trygg­het men vi såg knappt en barn­mors­ka, sä­ger Git­te. RO­GER OCH GIT­TE var ett bra team men ef­ter många tim­mar ut­an värk­pa­us var Git­te to­talt ut­mat­tad och näst intill pa­niksla­gen.

– Barn­mors­kan, som stod för kun­ska­pen och trygg­he­ten, sprang stres­sad mel­lan för­loss­ning­ar­na. Ing­en kon­trol­le­ra­de att jag skul­le or­ka full­föl­ja för­loss­ning­en, sä­ger Git­te.

När det se­na­re un­der nat­ten väl kom en barn­mors­ka som ha­de li­te mer tid tog hon tag i si­tu­a­tio­nen. Git­te be­höv­de hjälp för att få kraft att fort­sät­ta. Ti­digt näs­ta mor­gon föd­des Filip.

Er­fa­ren­he­ten från för­loss­ning­en, att kän­na sig i vägen och in­te väl­kom­men följ­de se­dan fa­mil­jen ge­nom he­la vistelsen på sjuk­hu­set. Det var fullt på bb och ef­ter att ha vän­tat i fle­ra tim­mar i för­loss­nings­rum­met flyt­ta­des de till ett li­tet rum där det re­dan fanns en an­nan fa­milj. Ing­en tog emot dem och de kän­de sig än­nu en gång un­dans­kuf­fa­de och till be­last­ning. – DET FÖLJ­DE OSS he­la vägen. Vi fick in­te plats nå­gon­stans och kän­de det som att vi in­te var väl­kom­na. Så ska det in­te va­ra och sjuk­hu­set skrev själ­va se­na­re en av­vi­kel­se­rap­port ef­ter att vi be­rät­tat om hur vi haft det, sä­ger Ro­ger.

Lyc­kan över lil­le Filip är störst av allt, men ut­satt­he­ten, en­sam­he­ten och räds­lan de upp­lev­de un­der da­gar­na på Möln­dals sjuk­hus har än­då satt tyd­li­ga spår.

– Att vi be­rät­tar tar in­te bort den ne­ga­ti­va upp­le­vel­se vi bär med oss. Men vi vet att vi till­hör en tyst grupp och om in­te vi be­rät­tar, vem ska då gö­ra det. Om lar­men ba­ra kom­mer från barn­mors­kor­na blir det ihå­ligt. Re­surs­bris­ten är på rik­tigt och det drab­bar bå­de per­so­na­len och de bli­van­de för­äld­rar­na, sä­ger Git­te. GE­NOM ATT BE­RÄT­TA hop­pas de nu att de an­sva­ri­ga in­om för­loss­nings­vår­den ska lyss­na mer på barn­mors­kor­nas krav på en bätt­re ar­bets­mil­jö.

– Vi kän­ner inget ne­ga­tivt mot nå­gon per­so­nal vi träf­fat. Men bris­ter­na i sy­ste­met gör att det är så stres­sigt för dem att de in­te kan ge det pro­fes­sio­nel­la stöd och be­mö­tan­de som de vill. Jag öns­kar verk­li­gen att det hän­der nå­got nu, att in­te fler fa­mil­jer ska be­hö­va kän­na sig så ut­sat­ta som vi.

FULLT NÄR FILIP KOM. 1¦U *LWWH NRP WLOO 0¸OQGDOV VMXNKXV I¸U DWW I¸GD P¸WWHV KRQ DY SODWVEULVW RFK ¸YHUEHODVWD­G SHUVRQDO

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.