RÄDSLA FÖR ATT SKAFFA FLER BARN
SU ÖKAR BEMANNINGEN FÖR BÄTTRE STÖD TILL FÖDANDE KVINNOR
Snart åtta månader har gått sedan Gitte Kraenzmer och hennes man Roger Broqvist tog emot sin lille son Filip på Mölndals sjukhus. Han är det finaste och mest älskade de har, men några fler barn blir det troligen inte.
– Den utsatthet och otrygghet jag upplevde vill jag aldrig mer vara med om. Jag är inte rädd för smärtan, det är absolut inte det. Men att inte känna sig välkommen, att inte kunna få stöd och trygghet i en så utsatt situation som en förlossning, det vill jag aldrig mer utsätta mig för, säger Gitte.
PARET BERÄTTAR OM hur de hade fått en bokad tid för igångsättning på Mölndals sjukhus. Gitte var i vecka 43 när de förväntansfulla kom till förlossningsavdelningen
– Det första vi fick höra var ”vad gör ni här”, säger Gitte.
De var på väg att bli hemskickade men när personalen fick koll på att Gitte var i vecka 43 blev de tillsagda att stanna. Samtidigt fick de veta att det var överfullt på förlossningen.
– Värkarbetet hade startat under natten och de sa åt oss att gå ut på stan. När vi kom tillbaka var det fortfarande fullt. Jag hade börjat få ordentliga värkar men vi fick veta att vi skulle gå ut igen, säger Gitte.
De var ändå vid gott mod, det skulle ordna sig, de skulle snart få en plats och tas omhand av en barnmorska.
– Men när vi väl kom till förlossningen lämnades vi i stort sett ensamma. Någonstans ska det finnas
”Någonstans ska det finnas någon som guidar och vägleder och ger trygghet men vi såg knappt en barnmorska”
*,77( .5$(1=0(5
någon som guidar och vägleder och ger trygghet men vi såg knappt en barnmorska, säger Gitte. ROGER OCH GITTE var ett bra team men efter många timmar utan värkpaus var Gitte totalt utmattad och näst intill panikslagen.
– Barnmorskan, som stod för kunskapen och tryggheten, sprang stressad mellan förlossningarna. Ingen kontrollerade att jag skulle orka fullfölja förlossningen, säger Gitte.
När det senare under natten väl kom en barnmorska som hade lite mer tid tog hon tag i situationen. Gitte behövde hjälp för att få kraft att fortsätta. Tidigt nästa morgon föddes Filip.
Erfarenheten från förlossningen, att känna sig i vägen och inte välkommen följde sedan familjen genom hela vistelsen på sjukhuset. Det var fullt på bb och efter att ha väntat i flera timmar i förlossningsrummet flyttades de till ett litet rum där det redan fanns en annan familj. Ingen tog emot dem och de kände sig ännu en gång undanskuffade och till belastning. – DET FÖLJDE OSS hela vägen. Vi fick inte plats någonstans och kände det som att vi inte var välkomna. Så ska det inte vara och sjukhuset skrev själva senare en avvikelserapport efter att vi berättat om hur vi haft det, säger Roger.
Lyckan över lille Filip är störst av allt, men utsattheten, ensamheten och rädslan de upplevde under dagarna på Mölndals sjukhus har ändå satt tydliga spår.
– Att vi berättar tar inte bort den negativa upplevelse vi bär med oss. Men vi vet att vi tillhör en tyst grupp och om inte vi berättar, vem ska då göra det. Om larmen bara kommer från barnmorskorna blir det ihåligt. Resursbristen är på riktigt och det drabbar både personalen och de blivande föräldrarna, säger Gitte. GENOM ATT BERÄTTA hoppas de nu att de ansvariga inom förlossningsvården ska lyssna mer på barnmorskornas krav på en bättre arbetsmiljö.
– Vi känner inget negativt mot någon personal vi träffat. Men bristerna i systemet gör att det är så stressigt för dem att de inte kan ge det professionella stöd och bemötande som de vill. Jag önskar verkligen att det händer något nu, att inte fler familjer ska behöva känna sig så utsatta som vi.