Rätt att pricka Maud Olofsson
En del av debatten kring Nuon-affären bär efterklokhetens prägel. Men beredningen av ärendet lämnar frågetecken.
På tisdagen avslutades granskningen av den så kallade Nuon-affären – statliga Vattenfalls köp av det holländska kol- och gaskonglomeratet för fem år sedan – i riksdagens konstitutionsutskott, KU.
Som väntat riktas tung kritik från utskotts-majoriteten mot förra näringsministern Maud Olofsson. Inte helt oväntat riktas också kritik mot statsminister Fredrik Reinfeldt, i princip för att han inte tillsett att rutinerna för regeringsarbetet fungerat. Man kan närmat jämföra det med när en ansvarig utgivare i media fälls för vad en medarbetare åstadkommit. KRITIKEN MOT REINFELDT omöjliggjorde i sin tur att det kunde bli politisk enighet i utskottet. En sådan tycks ha varit möjlig fortfarande på måndagskvällen då ett kompromissförslag lanserades. Men det hade kanske varit för mycket begärt med bara några månader kvar till valet. KU är ett viktight granskningsorgan, men det har också alltid varit ett politiskt organ, ett vapen för oppositionen oavsett om denna råkat vara socialdemokratisk eller borgerlig. Oenigheten gjorde nu att de borgerliga regeringspartiernas representanter inte heller ställde upp på kritiken mot Maud Olofsson, vilket nog också måste ses som ett politiskt ställningstagande. Olofsson förtjänar kritik, inte bara för att hon som ex-minister vägrat komma till förhör i KU, utan främst för brister i handläggningen av ärendet inom regeringen.
Det framstår således som ytterst märkligt att en affär i den här storleksordningen, 89 miljarder kronor, inte förts upp i regeringskretsen och inte heller på partiledarnivå.
En annan sak är att det med facit i hand nu är lätt att döma ut en affär, som inte uppfattades som särskilt kontroversiell när den genomfördes. KUförhören har bekräftat bilden av en affärsledning och en styrelse som var fast besluten att genomföra affären och absolut övertygad om affärens lönsamhet och förträfflighet.
Till detta kommer att Vattenfalls expansion på den europeiska kontinenten redan tidigare hejats på av Socialdemokraterna. Mycket av kritiken mot affärens innehåll framstår i den dagern som efterhandskonstruktion. DÄREMOT FANNS SEDAN länge inom Olofssons eget parti, Centern, en tveksamhet sedan länge till Vattenfalls expansion inom den europeiska fossilbränslesektorn. Det borde ha fått klockor att ringa hos Olofsson för extra noggrann förankring.
Vattenfall gjorde vid denna tid lättförtjänta vinster på höga energipriser. Det var säkert inte lätt att ifrågasätta beräkningarna hos en av hybris uppfylld affärsledning. Men en affär av den här storleken skulle ha beretts och diskuterats mer grundligt av ägaren staten. Det är en oundgänglig slutsats och en lärdom för framtiden av denna märkliga affär.
GP 14/5 -14