Kärleksfullt men redovisande om ett liv som missbrukare
Visst hade vi elever fått SANTundervisning på biologin – SANT som i Sniffning, Alkohol, Narkotika och Tobak. En besvärad lärare stod och läste något innantill från en broschyr. Sedan fick vi se diabilder på en rökares lunga inifrån med brända flimmerhår och svarta tjärpartiklar.
Den där killen, bara några år äldre än oss, var någonting helt annat. Han beskrev med inlevelse sina egna upplevelser. Gav oss en liten bit av sin själ för att ingen av oss skulle hamna i det helvete där han själv hade varit.
Filmaren Sandra Nelhans hade en liknande upplevelse. Långt senare träffade hon Per Lifvergen igen, den före detta missbrukaren som besökt hennes skola. De bestämde sig för att göra en film ihop. AMBITIONEN äR YTTERST lovvärd även om resultatet blivit nästan tjatigt redovisande. Regissören brinner för att föra ut Pers berättelse till fler.
I scen efter scen uppsöker Per platser som haft betydelse i hans liv, står utanför olika hus, pekar och känner efter. Möter lärare och socialarbetare. Den angelägna, men amatörmässigt ihopsatta dokumentären, utvecklas stundtals till rena kramkalaset. KRAMKALAS. aen före detta missbrukaren mer iifvergrens varma personlighet g•r rakt in i hjärtat, skriver jaria aomellöf-tikK
Finast blir filmen i de ögonblick då den fångar Pers kärleksfulla relation till sin mamma. Per, med sin varma personlighet, går också rakt in i hjärtat.