Vippfyren på Skagens gren varnade för vandrande rev
Jag rullar upp byxorna, kliver ut i vattnet, tittar ut på havet där vågor kommer farande från två olika håll. Jag förstår att man måste ha en fyr just här. ”Du står med benen i två hav”, förklarar turistinformationen vid parkeringsplatsen, ”ett i Skagerack och ett i Kattegatt”.
FYRLJUS. fart på allvar här hemma med fyringenjör Gustav Heidenstams smarta fyrmodell som skruvades ihop på utsatta platser i kustbandet. Av totalt elva Heidenstammare återstår idag tio stycken.
Själva spetsen på Grenen växer, ungefär en kilometer de senaste hundra åren, och den fortsätter växa i en svagt nordöstlig riktning. Utanför: minst två sjömil av sandrev som rör sig, byter position, oberäkneligt, i två hav.
Kurt Sörensen, en av de danska mästerbyggarna som byggde Kryssarklubbens sköna skolskepp Atlantica, berättade en gång hur han kryssade förbi revet en tidig vårdag med sin Colin Archer, döpt till Grenen. Båten var nästan ny, ett bygge i absolut världsklass som Kurt Sörensen byggt hemma i trädgården på lediga stunder. VÅREN VAR LÅNG, torr, blåsig. Vinden hade legat på och nästan omärkligt torkat ut bordgångarna. När mäster Sörensen kryssade runt revet utanför Grenen forsade plötsligt vattnet in från två håll. Vatten från Kattegatt, Skagerack. Vatten från två hav.
För några år sen dök Grenen upp på Träbåtsfestivalen i Skärhamn. Förtöjde elegant vid kajen, och vi besökare hängde i övermogna klasar över kajkanten för att riktigt kunna se allt, detaljerna i riggen, den nästan osynliga passformen i däck och sittbrunn, lystern i lacken.
SIKTAD.
Den första fyren här på Grenen uppfördes 1561 på befallning av Fredrik II. Fyren var en öppen kolfyr med en gryta som packades med stenkol. Den fyren åkte snart i sjön i en höststorm och 1627 uppfördes en mer effektiv vippfyr med koltunna, världens första i sitt slag, konstruerad av slottsskrivaren och köpmannen Jens Pedersen Grove som blev förste chefen för det danska fyrväsendet. 1745 ersattes vippfyren med ett murat torn, Den Hvide Fyr, med öppen kolpanna. DEN VITA ERSATTES 1858 med Den Grå Fyr med lanternin och roterande lins. Blänk var fjärde sekund som kan ses på 20 sjömils avstånd. Själva fyren är 46 meter hög, Danmarks näst högsta fyrtorn med 210 svettiga trappsteg till toppen… DEN HISTORISKA VIPPFYREN på Grenen är Månadens Fyr på GP, en enkel konstruktion med en kraftig påle i centrum, stagad med starka snedstöttor. Överst på pålen satt en klyka som bar upp en lång hävstång med en korg i yttersta änden. Korgen fylldes med stenkol, med hjälp av en lina med dubbelblock kunde man vippa korgen upp och ned när den skulle laddas om. Fylla, vippa. Upp. Ner. Igen. Igen. Och lysvidden var kanske bara några få sjömil i skitväder.
av Sven-Bertil Bärnarp
Det var förstås fruktansvärt slitsamt att jobba på en vippfyr. Fyrdrängar i hala träskor fick baxa upp kärra efter kärra på fyrbacken i ett, vippfyrar som den på Grenen kunde kräva 6–700 tunnor kol om året. Varje tunna innehöll 63 kannor eller 1,6 hektoliter, massor av kol alltså. VIPPFYREN SLETS HÅRT, krävde ständig passning. Ofta fick man fick elda 16–17 timmar om dygnet när det var som värst. Yrande glödkol ramlade ner på hatten, innanför skjortan. Krokiga fingrar, krumma ryggar och trötta ben när fyrgrytan skulle vippas ner och fyllas med en ny tunna kol på under tio minuter.
På Ulf Sveningsons teckning av månadens GP-fyr skymtar ett fullriggat skepp utanför revet, Ostindiefararen Götheborg. I sjöförklaring efter haveriet noteras skeppets position: ”den 12 September om morgonen klockan 4 låge wi under Skagerns fyr och klockan 5 satte wi segel til”. Åtta timmar senare fångas Götheborg upp av dödvattnet, ”¼ dels mil när Ny Elfsborgs fästening”. Resten är historia.