Trottoarturism och historiska vandringar
Från vidsträckta skogsområden med svamp och bär i öst till havsvikar, våtmarker och badklippor i väst. Sjuans spårvagn är mer än en transport för Göteborgare och studenter, det är också en historisk resa genom arkitektur och miljösatsningar.
Mellan Bergsjöns Komettorget och Tynnereds Opaltorget sträcker sig den bruna spårvagnslinjen. Många åker den varje dag, för att ta sig till jobbet, eller till studier vid Chalmers eller Göteborgs universitet. Men vissa, exempelvis arkitekten och Göteborgaren Einar Hansson, åker den för njutnings skull.
– Trottoarturism är för alla som vill gå och uppleva. Det finns flera göteborgare som inte varit överallt.
Han står i trappan på Frölunda torg, mellan hållplatsen och kulturhuset, och håller sin egenskrivna guidebok i handen.
Här börjar en av sjuans två avstigare, som han kallar turerna man kan stiga av och gå vid några av hållplatserna.
– Sjuan är en ganska skojig linje. Den kopplar samman havet och skogen och går genom både fina områden och industriområden. Med avstigarna kommer man till platser man inte når från Avenyn.
Den här avstigaren tar oss genom Järnbrott och visar både det ursprungliga från när stadsdelen växte fram på 50-talet och det nya. Vi går genom Positivparken, ett bra exempel på vad man kan göra i stadsdelarna, menar Einar.
– Det här var bara baksida, det fanns inte så många stadsdelsparker förr. MAN SER TYDLIGT att husen, både höga och låga, är ritade av olika arkitekter från olika årtionden. De välvda orangea höghusen vid Positivgatan i kontrast till de grå fyrkantiga på andra sidan vägen. Lite längre bort ligger lägre, modernare lägenheter. Mitt i alltihop dyker två engelska radhus upp.
– Du ser de här märkliga gula, de är importerade. Man ser ganska tydligt var gränserna går, säger Einar och pekar på de olika husen.
Guideboken är tänkt för turister som är intresserade av stadens arkitekturhistoria, men också för göteborgare som är nyfikna på att uppleva en annan stadsdel än den de bor i.
– Det beror på hur man är. Det finns ju nyfikna människor som kikar i guiden och tänker här har jag aldrig varit, ska vi åka dit? SJÄLV HAR EINAR växt upp i öst men sedan flyttat västerut. Han kallar sjuan för miljölinjen, inte bara på grund av dess ändstationer utan för att den på vägen åker förbi flera miljöprojekt. Ett av dem är nästa punkt på avstigaren – solhuset.
Ett stenkast från höghuset, spårvagnsgnisslet och storstadsvimlet sänker sig stillheten över ett lågt lägenhetshus. På taket sitter solpaneler som i stället för att värma upp vatten värmer upp luften i fasaden, vilket gör att huset i princip står i medelhavsklimat. Framför det gula trevåningshuset står ett växthus och stora rabatter breder ut sig med prunkande blommor, bär och grönsaker. Einar kupar handen över ögonen och kikar in genom glasväggen.
– Det har här funnits sedan 80talet, mycket längre än snacket om stadsodling. PÅ VÄGEN TILLBAKA mot spårvagnslinjen passerar vi huset med de flyttbara väggarna. I de noggranna planlösningarnas 50-tal ville arkitekten att lägenheterna skulle kunna ändras efter de boendes behov. Innerväggarna är därför flyttbara, för att kunna göra fler rum eller större öppna ytor. Einar trycker återigen näsan mot en fönsterruta och kikar in.
– Folk brukar fråga om jag inte kan fixa visningar här inne men jag har inte lyckats med det än.
Sedan barnsben har Einar åkt spårvagn med sin farfar och att utnyttja ett stabilt nätverk som kollektivtrafiken för att uppleva staden har länge varit självklart. Nu vill han ge andra chansen att göra samma sak.
– Vissa guider skriver bara om matställen och butiker. Det bästa vore väl en blandning men jag undrar om det någonsin går att göra en bok som är intressant för alla. Men de böcker som finns i dag är ju faktiskt skittråkiga.