DEBATT: ”Sveriges närmande till Nato har ökat risken för att Sverige dras in i ett krig.”
Leif Elinder, Anders Romelsjö och Martin Gelin, läkare aktiva inom fredsrörelsen
Risken för kärnvapenkrig har aldrig varit större och det beror bland annat på Natos upprustning i Rysslands europeiska grannländer, vilka också kommer att vara måltavla om Putin bestämmer sig för att slå tillbaka, skriver bland andra Leif Elinder.
Under Kubakrisen diskuterade president Kennedy med rådgivare olika alternativ. Ett innebar ett begränsat anfall mot sovjetiska robotbaser. Sovjet antogs godta en sådan utgång hellre än att slå tillbaka på ett sätt som skulle leda till att både USA och Sovjet ödelades.
Under 1950 - 1980 talet rådde ett säkerhetspolitiskt läge kallat MAD (Mutual Assured Destruction). MAD innebär att om en stormakt anfaller först så har den angripna ändå alltid möjlighet att vedergälla. Förmågan att kunna slå tillbaka tjänade som tillräcklig avskräckning. Den relativa trygghet som MAD-doktrinen skapade finns inte längre. USA och Ryssland anklagar nu öppet varandra för att utgöra ”existentiella hot”. Den militärstrategiska balansen blir alltmer skev. USA:s kärnvapenupprustning samt Natos omringning av Ryssland har skapat en ytterst osäker och farlig situation. Fördelarna med att ”slå till först” blir svårare att motstå. Med stöd av Nato installerar Rumänien och Polen nu ett nytt amerikanskt ”försvars”-robotsystem som kallas ”Aegis Ashore”. President Putin har varnat dessa två länder för att de vid en militär konflikt nu kommer att bli förstahandsmål. Rysslands oro för ett avväpnande första anfall förefaller vara äkta. Huruvida oron är välgrundad kan vi inte veta. Avgörande för vår säkerhet är vad respektive stormakt tror och planerar för.
Risken aldrig varit större
Den före detta amerikanske försvarsministern William Perry varnade för att risken för ett kärnvapenkrig nu är större än den någonsin varit. Som skäl anförs bland annat följande:
Beslutet att efter Sovjetunionens fall (1990) bryta överenskommelsen om att inte utvidga Nato. Nato har sedan dess ökat från 13 till 28 länder,
Natos olagliga intervention i Jugoslavien (1999) med avskiljandet av Kosovo.
Uppsägningen av ABM-avtalet (Anti-Ballistic Missile Treaty) år 2001.
Upprättandet av (se ovan) antimissilbaser i Rumänien och Polen – baser som lätt kan omprogrammeras för anfallsrobotar.
Uppgraderingen av det amerikanska kärnvapensystemet för en trillion (12 nollor) dollar.
Den olagliga och USA-stödda kuppen (2014) i Ukraina.
Natos militärstrategiska övertag när det gäller förmåga att slå till först.
Demoniseringen av president Putin inklusive jämförelser med Hitler. (En ”Hitler” är inte någon som man förhandlar med – utan någon som man helst eliminerar).
Oberoende amerikanska säkerhetsanalytiker som VIPS (Veteran Intelligence Professionals for Sanity) bedömer Natos krigsspel i Rysslands närområde som ytterst provokativa och riskabla. Allt fler europeiska politiker tar offentligt avstånd från Natos aggressiva politik – såsom Greklands premiärminister Tsipras, den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier liksom den franske presidenten Hollande.
Motsatta konsekvenser
Nato är globalt starkt. Jämfört med Ryssland spenderar Nato tio gånger mer pengar på rustningar. Många länder antar att en Nato-anslutning ger skydd. Men vid en asymmetrisk militärbalans blir den logiska konsekvensen den motsatta. Slår USA/ Nato till från baser i Rysslands närområde så hinner inte den ryska försvarsledningen reagera. Ryssland har klargjort att en sådan situation kommer man inte att tolerera. Därför tillämpar Ryssland i dag en kärnvapendoktrin som tillåter ett kärnvapenanfall med restriktioner (”The Concept of De-escalation”). Avsikten är att med ett begränsat första angrepp slå till på ett sätt som gör att en fortsatt krigföring blir mindre sannolik. USA undkommer en utvidgning av konflikten till eget territorium genom att inte slå tillbaka. Vilken amerikansk president skulle vara beredd att ödelägga sitt eget land bara för att vedergälla ett ryskt angrepp mot baser i Europa? Det militärstrategiska läget är således ytterst instabilt. Länder med Natobaser i Rysslands närområde löper en allt större risk att bli förstahandsmål. Utgången av det amerikanska presidentvalet skänker ingen tröst – oavsett utgång.
Orsak och verkan
När västpolitiker inte skiljer på ”orsak och verkan”, provokation och reaktion, kan konsekvenserna bli förödande. Nato har nu ställt Ryssland inför tre valmöjligheter
1. att ge upp och acceptera rollen som amerikansk vasallstat, 2. att invänta att Nato slår till först och därmed bli oskadliggjord eller 3. att själv att med taktiska kärnvapen slå till först mot de europeiska raketer/missilbaser vilka utgör ett direkt hot – och räkna med att USA inte är villigt att vedergälla och riskera ett motangrepp på eget territorium. (Donald Trump har redan antytt att USA inte förbehållslöst kommer att ställa upp för sina Nato partners).
President Putin har låtit förstå att det är det sista stridsscenariot som Ryssland nu överväger. Frågan är bara när. Förloraren, i vilket fall, blir Europa.
Sveriges närmande till Nato har ökat risken för att Sverige dras in i ett krig. Därför är det särskilt viktigt att Sverige och andra europeiska länder stödjer alla initiativ, som syftar till avspänning och nedrustning – och på så sätt skapa en opinion som fjärmar oss från Nato.
Många länder antar att en Natoanslutning ger skydd. Men vid en asymmetrisk militärbalans blir den logiska konsekvensen den motsatta.