Halvtomma OSläktare – men en helhjärtad publik
När det är olympisk final borde läktarna alltid var proppfulla. Så är det inte här, inte ens på de riktigt stora evenemangen. Det är synd, för en bättre publik än den brasilianska har jag aldrig upplevt.
Alla som är här noterar det uppenbara: Läktarna gapar i många fall halvtomma, och i vissa fall inte ens det. Orsakerna är flera; internationella gäster kan ha skrämts bort av larm om zika och kriminalitet, medan det för brasilianarna och stadens ”cariocas” finns andra orsaker att stanna hemma. Som avstånden, till exempel. Rio är en jättestad och arenorna ligger utspridda över ett stort område. Och den olympiska parken – där man ju samlat ett antal av arenorna – ligger i ett område dit Rio-borna sällan beger sig. Och dit det tar tid att komma.
JAG BOR SJÄLV vid Copacabana och bussen till den olympiska parken tar drygt en timme. Då åker vi ändå i en ”olympic lane” det vill säga en fil reserverad för OS-deltagare, funktionärer och media.
Sedan är det såklart biljettpriserna. De varierar kraftigt mellan olika evenemang, men Brasilien är ett land som håller på att fullständigt trasas sönder av en total ekonomisk härdsmälta, och då är kanske inte livesport det första man lägger pengar på.
En annan sak som irriterat OSbesökarna är säkerhetskontrollerna. Flera har rapporterat om hur timslånga köer gjort att de missat just sin favoritgren för att i stället stå och trängas vid en röntgenmaskin av flygplats-typ.
SAMMANTAGET HAR ALLTSÅ allt detta lett till att även den gren som jag i skrivande stund bevittnar, mångkamps-finalen i gymnastik – av många ansedd som en av OS riktiga höjdpunkter – inte lyckas fylla mer än omkring hälften av stolarna.
Trist, såklart. Och det är svårt att skylla på brassarna med tanke på omständigheterna. Dessutom gör de som faktiskt är här vad de kan för att höja temperaturen – och de lyckas verkligen.
Invigningen till exempel. Vad tror ni hade hänt om en svensk konferencier uppmanade sin publik att spontandansa lite? Inte mycket. Men på Maracana bevittnade jag tiotusentals människor hämningslöst ge sig hän – och de var inte ens berusade, vilket möjligen hade krävts i Sverige?
Eller när jag såg Brasilien spela handboll mot Slovenien. Varje mål, varje räddning innebar ett jättevrål från läktarna, och efter matchen – som Brasilien förlorade – hyllade man sitt hemmalag med stående ovationer och allsång.
ÄNNU MER GALET var det när en brasiliansk simmare, jag minns inte vem nu, knep den åttonde och sista finalplatsen häromdagen. Läktaren kokade av hejaramsor som om det vore ett laddat fotbollsderby som pågick. Alltså: Tack, kära Rio-publik, ni gör verkligen vad ni kan. Men jag önskar att ni varit lite fler.