Nu finns bara en lösning – krymp Mellon!

Pang! Hörde ni skrällen?! Det var Owe Thörnqvist som tog sig till Friends och tryckte bort pojkband och Youtubers av bara farten. Undrens tid är tydligen inte förbi. Och det var precis vad tävlingen behöver för att inte dö tråkdöden. Äntligen händer det något! Att en person född på 1920-talet går vidare vänder ju hela spelbrädet över ända. En frisk fläkt, minst sagt, även om den råkar vara 87 år gammal och lite stel i lederna. Mitt tips är att ni hukar er i bänkarna. Till finalen kommer Owe Thörnqvist att ha laddat om. Även Robin Bengtsson tog sig vidare till Friends. För andra året i rad gick landets stelaste artist, stödkragen från Svenljunga, direkt till final. Till och med i det här hopplösa startfältet är det en imponerande bedrift. Inte minst med tanke på att Robin snott rätt friskt från Justin Timberlake, trots att det artistiska avståndet dem emellan är lika långt som mellan Eilert Pilarm och Elvis Presley. Vi snackar eoner. Så Robin Bengtsson ska nog tacka sin lyckliga stjärna för att han hamnade i just den här deltävlingen.

Vad hände mer? Jo, Clara Henry, Tess Merkel & Lina Hedlund från Alcazar bjöd på en snygg och glittrande kampsång för unga tjejers rätt att få vara sig själva, och belönades med kvällens mest varma och välförtjänta applåd. Kanske den enda välförtjänta applåden. Det obligatoriska öppningsnumret var till exempel så plågsamt att det inte ens nådde upp till Melodifestivalens egna och lågt hållna regler för verkshöjd, och Hasse Andersson var tydligen i Green room bara för att hålla tummarna för artisterna.

LITE PÅ SAMMA sätt som vi andra håller tummarna för hela den här produktionen. För att den ska bli lyckad, eller i alla fall hålla ihop, eller i brist på det – ta slut. Snabbt. Men den bara fortsätter. I all evighet. David Lindgrens musicalmoments, Hasse Anderssons mobiltelefonskämt … det går inte. Jag orkar inte längre. Och vi har bara kommit halvvägs. Vi är fast i backarna upp mot Risberg och all out of blåbärssoppa.

NU FINNS DET bara en lösning. Krymp Mellon! Jag vet att det låter radikalt och omstörtande, men det råder inget påbud från SVT om att vi måste vandra sex veckor i öknen. Det räcker med tre. Två deltävlingar och en final. Det är troligen vad det här landets talangpool i form av artister och manusförfattare mäktar med just nu.

Visst. Tre miljoner tv-tittare skämtar man inte bort (även om SVT gör ett seriöst försök) och sponsorerna står i kö för att få synas i samband med festivalen. Vi snackar big business. Jag förstår det. Men vet ni vad, skit samma! Vi måste amputera. Skära bort dödköttet. Annars avlider patienten. Och det vore ju trist. Det enda som är tråkigare än en usel Melodifestival är väl ingen Melodifestival alls?

Jag vet att det låter radikalt och kan kännas omstörtande, men det råder inget påbud från SVT om att vi måste vandra sex veckor i öknen.