Magnus opererar där nöden är som störst
Slumpen avgjorde hans yrkesval. I dag är han en erfaren neurokirurg, som också opererar på fritiden. Möt Magnus Tisell, just hemkommen från sin tredje Malawi-resa.
I bokhyllan samsas doktorshatten med provrör och Nordisk familjebok i gulnade skinnband. På golvet står kartonger fyllda med instrument och förbandsmaterial.
– Det är överblivna grejor som jag ska ta med nästa gång jag åker till Malawi, säger Magnus Tisell och slår sig ner i sitt lilla arbetsrum på Sahlgrenska.
Han har jobbat som neurokirurg i drygt 20 år. Enkelt uttryckt opererar han hjärna och ryggmärg i alla tillstånd. Det kan gälla missbildningar, tumörer, vätskecirkulationsrubbningar, kärlförändringar och skador. Mestadels har han arbetat på Sahlgrenska, men också en del i Norge, eftersom hans specialkompetens efterfrågas där. Av en norsk kollega fick han nys om det u-landsprojekt, som Oslo universitetssjukhus bedriver på Queen Elizabeth Hospital i Malawis näst största stad Blantyre.
– Läkarbristen är stor. De har bara en riktig neurokirurg i landet; Patrick Kamolo, som är utbildad i Sydafrika. Enbart på Sahlgrenska har vi 20, säger Magnus, som nu dragit i gång en neurokirurgisk verksamhet på sjukhuset i Blantyre.
Sedan i november förra året har han sparat sin komptid för att kunna resa dit och operera på sin fritid. Hittills har det blivit tre resor om vardera två veckors vistelse, då Magnus opererat måndag till torsdag och alltid ihop med Patrick Kamolo.
– Målet är att utbilda honom, vilket tar minst tio år. Patrick försöker sig inte på att operera svåra fall själv; de får vänta. Han vet sin gräns, men den försöker vi ju höja hela tiden, säger Magnus och förklarar att de också kommunicerar på WhatsApp och skickar bilder till varandra.
Merparten av patienterna på
neurokirurgen är barn med ”vattenskalle” eller ryggmärgsbråck.
– De hanteras bra av Patrick. Det jag hjälper till med, är att operera svåra missbildningar och stora komplicerade tumörer, säger Magnus och visar en bild från sin senaste resa.
– Den här tumören var stor som en grapefrukt och operationen var klar först halv ett på natten. Patrick spelade Händels Messias oratorium hela tiden; det gör han oftast, fast jag föredrar malawisk dansmusik. När jag hörde ”Halleluja”, visste jag att det bara gått två timmar. I slutet av operationen sov alla, utom jag och operationssköterskan! SÄKERHETSMARGINALERNA är mindre i Malawi än i Sverige, eftersom det råder brist på såväl personal som läkemedel och utrustning.
– Utrustning som går sönder kan inte alltid lagas, vilket gör att man måste improvisera. Det finns ingen att ringa efter. Jag har inga problem med det. Men man får inte vara för rigid i tankesättet. MED BRA MIKROSKOP och enkla instrument lyckas Magnus utföra svåra operationer också i Malawi. Men eftervården brister tyvärr ibland och en del patienter dör i kramper eller malaria.
Fredagar är vikta åt mottagning med bland annat återbesök.
– Patrick har bra uppföljning. Sist träffade jag sjuårige Precious, en föräldralös pojke som var där med sin farmor, säger Magnus och tillägger att de ofta har sådana namn som Precious, Wonderful och Blessing.
– Jag opererade honom i december. Han hade en godartad hjärntumör och var jättedålig då; han låg bara i sängen och kräktes. Och nu är han helt frisk! Väldigt kul, säger Magnus och visar ett foto av en leende pojke i mobilen.
Många dör i väntan på operation, eftersom diagnosticeringen är bristfällig.
”Läkarbristen är stor. De har bara en riktig neurokirurg i landet”
”Det är tillfredsställande att göra något som spelar roll och det här är det enda jag kan”
– En stor del av hjärntumörerna i Sverige är elakartade. Sådana ser vi aldrig i Malawi. De patienterna hinner dö innan de fått sin diagnos.
Trafikolyckor är vanliga i landet, men eftersom en bra ambulansvård saknas, kommer sällan personer med skallskador till neurokirurgen.
– Det är tråkigt att patienter hinner dö eller få obotliga skador innan jag hunnit ner. Men det kan jag inte göra något åt, säger Magnus. MALARIA ÄR LIKA vanligt i Malawi som förkylning här och 70 procent av alla patienter på medicinavdelningen har aids. Varför hålla på med hjärnkirurgi när så många dör i dessa sjukdomar? Svaret blir att om inte Magnus gjorde det, skulle vissa individer drabbas hårt.
Det är inte enbart av godhet som han åker till Malawi för att operera. En neurokirurgisk operationssal är nämligen stängd på Sahlgrenska, eftersom operationssköterskor saknas.
– Det här är ett bra sätt för mig att hålla i gång. Jag gillar att operera. Det är tillfredställande att göra något som spelar roll och det här är det enda jag kan. HITTILLS HAR DET blivit tre resor och i juli är det dags igen. Magnus vet redan att en liten flicka med en ryggmärgsmissbildning väntar på honom.
– Det är kul att vara efterlängtad; att ha en definierad uppgift som ingen annan i landet kan utföra.
Att Magnus blev neurokirurg var en slump. Han var visserligen intresserad av biologi och utbildade sig liksom sin pappa till läkare. Fast han hade inga drömmar om att bli neurokirurg.
– Nej, absolut inte! Men det var det enda jobbet jag fick när jag var klar, säger han.