Cykelnycklar och evigt liv
Jag hittar inte cykelnyckeln.
Mellan ”hittar” och ”inte” osar en svordom, jag hittar f-n inte cykelnyckeln. Sen blir ramsan ännu fulare: jag hittar f-n inte den j-a cykelnyckeln.
Först när detta är uttalat och svordomarna ångrade och strukna, börjar resten av livet: jag måste skynda till tåget.
Eftersom cykeln är låst går jag. Att gå är senaste hälsotrenden.
Om gående kombineras med småspringande kallas det intervallträning, ännu bättre.
ETT RIKTIGT REJÄLT svettframkallande flås om dagen skjuter upp döden med fem år, har det säkert redan stått på löpsedlarna.
Hur länge uppskjutandet kan pågå beror på hur gammal man är när man börjar skjuta upp. Fem år går fort om man småspringer och i backspegeln är 15 år plötsligt ingenting (vart tog åren vägen). Evigt liv utlovas inte ens av kvällspressen.
Kvällen ägnas åt letande, kompletterat med långa förhör. Sånt kan jag, så många polisserier som jag sett. Utmärkta engelska Line of Duty, till exempel. Där förhör antikorruptionsenheten AC-12 inte bara andra poliser, de ser också rakt igenom sig själva. AC-12 (kan ses på SVTplay) skulle plocka isär mig på nolltid. När hade jag cykeln senast? Vad hade jag på mig?
Var brukar jag lägga nyckeln? Förhörsledaren inriktar sig på jackfickor, och på tapp, var stod jag när jag tappade nyckeln, och även på släpp, jag kan ha släppt den var som helst innanför dörren, och utanför.
Störst fokus läggs på väskor. Jag tänker då: prinsessan Madeleine. Tolv av hennes märkesväskor visades nyligen upp i skvallertidningen. Av en mycket ungefärlig uträkning framgår (jag googlade runt lite) att de tillsammans går på mellan 100 och 200 000 kr. Till och med kassen som bärs till vardags är av franskt innemärke, ”poppis bland både kändisar och kungligheter”.
SMÅ VÄSKOR KALLAS clutch. En clutch håller man - nej inte man - det är kvinnor som håller i clutch´s. En clutch är inte bara svårstavad, den har inget handtag heller. Den innesluts i en välmanikurerad hand, som vet att hålla i en clutch på ett ståndsmässigt vis.
Detta omåttliga väskfrosseri är inget att avundas.
SÅ MYCKET KRUT hon måste lägga på att leta efter mobil, plånbok, läppstift för att inte tala om inbjudningarna till alla festerna. Välja rätt väska till rätt balklänning tar tid, och att ideligen flytta prylar mellan kasse och clutch suger energi - såvida hon inte placerat cykelnycklar i alla? Så kan det vara, i så fall kan hon rycka tag i närmsta bag och dra direkt för tåget väntar inte.
Jag kollar en gång till: den sitter fortfarande inte i låset. Ytterligare förhör måste till. På ena sidan bordet, jag, på den andra Steve Arnott, Detectiv Sergeant. Han ler inte.
TA DET FRÅN början, säger han. I taket dinglar en lampa. Adrian Dunbur övervakar scenen. Han är Senior Investigating Officer.
Jag upprepar: det var en grillfest med sparris lindad i bacon. Jag cyklade hem i mörkret. Baklyktan funkade inte så jag satte inte på framlyktan heller, det finns ingen logik i det, det medger jag. Ändå var jag förhållandevis nykter. Inga vittnen, dock. Jag ställde ifrån mig cykeln. Låst måste jag ha gjort, för nyckeln sitter inte i. Den ligger inte under skåpet heller. Den ligger ingenstans. Cykeln måste därför släpas låst till närmsta verkstad, som inte är nära alls.
TILLS DETTA BLIR av, går jag mig i form och får leva femton extra år. Om inte nyckeln oförhappandes dyker upp, risken finns. Då blir det som det blir.
Så mycket krut prinsessan Madeleine måste lägga på att leta efter mobil, plånbok, läppstift ...