KROGKOLLEN:
”Förväntningarna var högre än vad verkligheten förmådde” Agnes Arpi har testat Ipanema.
EN AV MINA
första restaurangupplevelser som ung vuxen var på Bangatan 8A.
Här fanns på den tiden en grekisk restaurang, och trist nog var det där besöket, då vi skulle testa vuxenvingarna genom att gå på restaurang och betala själva, inget vidare.
Sedan flyttade greken ut och en annan restaurang in, för att sedan flytta ut igen och därmed ge plats åt Ipanema. Den brasilianska restaurangen verkar ha brutit den onda cirkeln. I alla fall låter det så på de entusiastiska kommentarer som jag har tagit del av på förhand.
DÄRFÖR ÄR DET
kanske inte förvånande att restaurangen får stå värd för diverse festligheter – vi besöker Ipanema en kväll när en fest håller på att städas ut och ett annat festsällskap snart är på ingång. Abonnerat, står det på dörren, men vår bokning har tagits emot och vi slår oss ner. Vi är helt ensamma i lokalen, så när som på personal.
I menyn står fem brasilianska ölsorter listade, vilket knappast tillhör vanligheterna.
Synd då att inte en enda av dem finns att tillgå.
San Miguel på fat får duga. Bland förrätterna finns både standardrätter som hittas på vilken krog som helst, som vitlöksbröd och pommes frites, och sådant som skapar karaktär. Vad sägs om till exempel torskpiroger eller brasiliansk stekt ost?
OSTBULLAR ÄR RÄTT
och slätt tre mjuka bullar fyllda med ost, som egentligen inte smakar så mycket. Hur mycket man uppskattar tilltaget beror antagligen på hur svag man är för vitt mjöl och smält ost i allmänhet. Därför är jag försiktigt positiv medan sällskapet olyckligt plockar med brödbitarna.
Frites på kassava serveras med majonnäs och chili, och det är mättande och ganska stabbiga bitar. Majonnäsen är bra, men frågan är om det verkligen är den som ska spela huvudrollen.
HAMBURGERKILLEN VILL
vidga sina kulturella vyer och blir till en början lycklig av det läckert upplagda köttmonstret till hamburgare som ställs fram. Med ägg, bacon, ost, majs med mera går den dock snabbt från perverst mumsig till känslan av att det är för mycket av allt.
RÄKGRYTAN MED TOMATER
och kokosmjölk känns i sin tur hemlagad på ett synnerligen trevligt vis, med smakrik sås och en fin sallad, men själva räkorna bidrar marginellt.
Avslutningsvis en passionsfruktsmousse som är söt, syrlig och god, och serveras som den är utan tillbehör. Om burgaren var överdådig är desserten simpel.
LJUSEN PÅ VÅRT
bord tänds först mot slutet, det vill säga när andra gäster snart ska göra entré, och i den plötsliga mysstämningen tvingas vi konstatera att förväntningarna var högre än vad verkligheten förmådde.
Däremot finns det utan tvekan större potential än vad vi får uppleva under vårt besök.
Om det blir en repris satsar jag därför på andra rätter: den brasilianska nationalrätten feijoada och det grillade rostbifflocket.