Om regnet kommer
Vi är i stan. Det ska bli riktigt dåligt väder och då är det absolut rätt ställe att befinna sig på. Museer, kyrkor, matställen, biografer, Systemet och gallerier, överallt kan man få tak över huvudet och något att rikta ögon och öron mot medan det skvalar på utanför. Och huset vi bor i är också vattensäkert, det finns mat i kylskåpet, medier man kan sätta på och stänga av och posten kommer ofta som den ska.
Men nu sitter vi som vanligt på piren och betraktar världen. Den slutar vid högbron, Masthuggskyrkan, Otterhall och Navigationsskolan. Ja, ett svart höghus sticker upp ett fult finger på Hisingssidan också. De där halvdussinet byggnader är våra landmärken. STÖRRE ÄR INTE världen. Men nu får vi alltså besök utifrån, en gråblå molnskärm seglar upp bakom nämnda högbro.
Vi har inte för avsikt att bli blöta men vill gärna beskåda själva väderskiftet. Kanske har vi missat något viktigt där. Vad det nu kan vara.
Den väldiga molnanhopningen kommer närmre och stegrar sig nästan. Fronten blir fransig. Samtidigt djupnar färgen. Ingen människa verkar bry sig om den där dramatiken som utspelas över deras huvuden. De är väl så långt inne i sina egna liv.
Borde det inte börja blåsa? Innan vattnet går? Men det här är ju ingen graviditet och nederbörd är inte samma sak som barnsbörd. Vi kan lätt rusa in på resecentrumet när det börjar störta ner så vi tar det lugnt. ÄLVFRIDA TUTAR OCH lägger ut. Ett par skarvar kommer susande någon halvmeter över ytan. De blir kanske bättre fiske när regnet hänger nära ytan.
Molnen rör sig långsamt, gubbigt, som om de tog sig hit på cykel och knappt det. Det leder kanske cykeln. Och regnet har de spänt fast på pakethållaren.
Åt Kortedala till är det fortfarande lite blått. Jo, det blir regn. Små, droppar börjar falla, rätt lugnt och sansat. Mer dramatiskt blev det inte. Vi surnar nästan till.