Det är synd att ingen röker längre
Det är mycket besvärande att ingen röker länge. Tidigare kunde man ibland i Expressens söndagsbilaga få fylla i ett formulär med skära rutor där man skulle lägga samman resultaten och få sin verkliga ålder. Man blev alltid fem år yngre om man inte rökte. Enkäterna har dragit sig tillbaka från söndagsbilagorna, men nyligen såg jag en enkät på nätet. Nuförtiden får man lägga till fem år av åldrande om man röker. Det var roligare att få fem år gratis. Jag kände mig friskare av de där poängen som gjorde mig yngre utan att jag behövde företa mig något.
FÖR NÅGRA ÅR sedan intervjuade jag en gammal redaktör som berättade om en friskus som skrev kåserier i Göteborgs-Posten under den dimmiga guldålder då redaktörerna drack frukost fram till lunch. Någon lär ha fått sig korrekturavdrag sända till Eggers: det var där han säkrast påträffades. Dessa redaktörers motion bestod i en språngmarsch med bankväxel till Enskilda banken varje fredag.
Min sagesman, som genomförde intervjun en höstdag år 2008 i en mörk läderfåtölj med utsikt över Vegagatan, sade om friskusen:
– Ja, han drack aldrig på jobbet, åtminstone nästan aldrig eller åtminstone bara om någon bjöd. Så blev han också hundra år gammal. Det är klart, han rökte förstås en åtti-nitti pinnar om dagen ... I DAG HADE en redaktör som rökte
åttio cigarrretter om dagen betraktats som ett arbetsmiljöproblem inte blott för sin omgivning utan även för sig själv. Men troligen skulle han ha hunnit avlida innan skyddsombudet hade vidtagit några åtgärder. Hundra år skulle han förvisso inte ha blivit.
Men 1947 var han en friskus bara för att han slopade groggen till cigarretten.
JAG HAR EN vän vars far var sjökapten. Fadern hade i hela sitt yrkesliv varit engagerad mot sjöfylleri. Han anlitades ibland vid kongresser för att hålla stiliga nykterhetsbrandtal framför kornblå festgobelänger. En julafton hade familjen suttit vid risalamaltan och en av de medelålders sönerna hade då frågat:
– Men pappa, drack du under alla år aldrig något ombord? Fadern svarade:
– Aldrig en droppe. Ja, jag tog ju en sup till maten varje dag vid lunch, det gjorde jag förstås. Och så två supar till middagen, av rederiets snapsglas. Det var åttor.
HÄR KAN ALLA landkrabbor göra en liten paus och begrunda den allmänna produktiviteten i en svensk länsstyrelsekorridor efter en daglig konsumtion på 24 centiliter brännvin; men den gamle
sjöbjörnen levde i en stark känsla av att vara välförtjänt stark och sund efter ett långt yrkesliv i karaktärsfast nykterhet.
Ja, han var stark och sund.
EN ENDA GÅNG under mitt yrkesliv har jag fått fylla i en alkoholenkät. Det var efter ungefär två veckor i branschen. Enkäten ombesörjdes av Journalistförbundet, tror jag, och låg på skrivbordet en morgon. Den påminde till formen om en skraplott. Man fick skrapa en ruta för varje glas öl eller vin som man beräknade att man drack per vecka. Några rutor in i fältet ändrade den framskrapade bakgrunden färg – från grönt till gult till rött. Det gröna fältet var godtagbart, det röda fältet var betänkligt. Den som skrapade sig från grönt in i övergångsfältet gult manades till eftertanke.
Vid skrivbordet intill mitt satt en gammal rödfnasig reporter som brukade berätta historier om simtävlingarna vid OS i Mexico City 1968.
DET SADES OCKSÅ om honom att han en gång hade följt en femmil på skidor från en taxi. Det var inte svårt att tro. Däremot hade jag oerhört svårt att tro den andra upplysning som lämnades om honom – att han i sin ungdom hade varit till förväxling lik James Stewart.
Jag såg i ögonvrån hur han skrapade med baksidan av en stålkam.
Han klarade sig inom det gula fältet.
Han satt länge och tittade på enkätbladet. Han såg oerhört lättad ut, rentav lycklig. Han hade klarat sig.
Han hade noterat sina dagliga glas.
Ingen hade hjärta att förklara för honom att enkäten avsåg konsumtion per vecka.
DET VAR EN glad gammal murvel – nästan lik James Stewart – som styrde stegen mot kaffeautomaten. Han gick med en spänst som jag inte hade sett tidigare. Det var vår moraliska skyldighet att inte berätta sanningen.