Galna chalmerister?
Det är allmänt känt att man, om man har en absolut övertygelse om någonting, kommer få den övertygelsen bekräftad för sig vart man än tittar. Man kommer med lätthet se allt som talar för övertygelsen och missa allt som talar emot den. Det är därför det är så viktigt med kritiskt tänkande.
Men vissa övertygelser är så djupt rotade i en, har bekräftats så ofta och så kraftfullt att det knappt längre finns rum för något tvivel. Personligen har jag till exempel en övertygelse om att chalmerister är galna.
DENNA ÖVERTYGELSE ÄR baserad på mycket konkreta händelser. Jag hade en hyresvärd som var chalmerist. Han försökte lura mig, en vilsen humanist, på pengar genom att påstå att min hushållsel för två månader hade kostat fyra tusen kronor. Då hade jag dessutom under de två månaderna avstått från att hålla mina sedvanliga musik- och neonljusshower hemma.
Många, många gånger har jag, på väg hem över Chalmersområdet mitt i natten, blivit vettskrämd av kartongfigurerna av kårmedlemmar, i naturlig storlek, som står i fönstren till kårhuset och stirrar ut i natten med psykotiska leenden.
Men det konstigaste av mycket konstigt som jag har sett chalmerister göra inträffade i maj. Klockan var kanske två på natten. Jag gick på utsidan av Chalmersområdet för att undvika kårmedlemmarnas dödsleenden.
VID DAMMEN FRAMFÖR arkitektbyggnaden stod en grupp chalmerister. De hade, så vitt jag minns (jag hade nyligen sett om Eyes Wide Shut och kan således inte svära på att minnet är helt oförvanskat) svarta kåpor med huvor på sig. De hummade på en ramsa komponerad av gutturala läten. Plötsligt slutade de. Någon läste upp något på latin, en mansröst, mycket gäll, mycket monoton. Sedan, i den stilla natten: ljudet av en rakapparat.
Sedan måste jag erkänna att jag halvsprang därifrån medan proceduren började om. Jag har inte gjort några vidare efterforskningar i detta. Den här korta texten får tjäna som en liten hint om att det kanske är dags att någon kollar upp vad det är som faktiskt händer på Chalmers om nätterna.