Förförisk men undflyende Björk
(One Little Indian/Playground)
Innan vi ger oss i kast med denna efemära framtidsvision, låt oss backa bandet bara lite. I januari 2015 gav Björk ut albumet Vulnicura, en isande becksvart men urstark redogörelse för ett kraschat förhållande. Smärtan. Sorgen. Vreden. Det skoningslösa fallet. Kampen för att resa sig igen. Det var hennes ”heartbreak album”, för att citera Björk själv. Men musiken kändes också som en existentiell fråga. Kan man gå vidare?
Utopia är ett svar på den frågan. Det vidöppna sår i bröstet som illustrerade Vulnicura transformeras till en helt annan öppning. En portal. The Gate, som den så vackra förstasingeln heter och handlar om. Och det är verkligen som att kliva in i den mörka klädkammaren och komma ut i en skimrande sagovärld.
Tyngden och mörkret har upplösts i en skir dimma präglad av ljus och lätthet och en sällsam, återhållsam eufori.
”Jag började tänka på skivan som en stad bland molnen”, berättar hon i en intervju. ”Där finns ingen tyngdlag. Det är mer som att flyta runt i luften.” JUST LUFT ÄR också något av ett musikaliskt tema. Inte bara det luftiga soundet, utan också högst handfast i instrumenteringen – grunderna till musiken har skrivits för och spelats in av en för ändamålet nybildad tolv kvinnor stark flöjtensemble. Och till den långa Body memory kallade Björk in en sextio personer stark kör.
Björk började arbeta med Utopia omedelbart efter Vulnicura. Återigen i samarbete med den venezuelanske producenten Alejandro ”Arca” Ghersi. Skrivandet och inspelningarna skedde hemma på Island. NATURENS NÄRVARO ÄR påtaglig, men så är också teknologin. För det är inte bara frid och fröjd och änglalika harpor – Björks vana trogen är det digitalt skorrande och upphackade lika självklara element. Fascinerande hur otvunget hon förenar karg teknologi och fluffig naturromantik i ett och samma uttryck, som i den gripande Loss.
Det är annars inte så mycket enskilda låtar som fastnar, utan mer det tillstånd som musiken befinner sig i och tar lyssnaren till. Lager på lager av melodier och rytmiska klanger. Allt förföriskt men ständigt undflyende, ibland närmast desorienterande, som en utopi just. DET SOM HÅLLER – och räddar – den här skivan kvar på jorden är Björks egensinniga texter och tematiken bakom. Där aktivisten Björk står stadigt och rakryggad. Hon som engagerar sig i klimatfrågan och står upp mot sexism och inskränkt högerpopulism.
I en intervju tidigare i år sa Björk att Utopia var ett svar på allt det Donald Trump är symptom på. Snarare än att gnälla eller bli arg så ville hon här måla upp en alternativ drömvärld, ett motförslag.
”See this possible future and be in it”, som hon sjunger i Future forever.