Lekfull uppfinnarlust som kräver en paus
Här måste man stanna upp, sitta på trappan och låta konsten ta sin tid. Karin Brygger har sett Flat and Spatial, curerad av Bea Marklund. Flat and Spatial – där inte mindre än nio konstnärer presenteras – visas fram till tredje december på Galleri Thomassen. Det är en blandning av Göteborgsbaserade konstnärer och andra, från Berlin till Stockholm är den korta sammanfattningen av gruppen som består av Gabriele Basch, Marie Dahlstrand, Martin Formgren, Olof Inger, Anders Johansson, Ivar Lövheim, Elin Odentia, Linnea Rygaard och Sara Wallgren.
Curator Bea Marklund har fört samman den relativt unga gruppen, där varje individ förvisso har ett helt personligt uttryck men ändå det gemensamt med de andra att deras måleri (det är främst måleri) rör sig i den abstrakta sfären. Visst finns det något undantag, en av Anders Johanssons målningar Unanswered Riddles (2017) som flirtar med de banala (hjärtat, mannen vi betraktar bakifrån, som stirrar bortåt …) utan att för den skull bli banal. Väggen med hans tre verk är stark och framför de tre helt olika verken kan man bli kvar, upplöst i såväl tidlöshet som just obesvarade gåtor. FAKTISKT ÄR ”UNANSWERED riddles” inte helt fel fras att ha i huvudet när man besöker Flat and Spatial. Här får du inte svaren, utan frågorna. Konstnärerna är allt annat än upptagna med att hjälpa åskådaren, snarare är det tydligt att här pågår samtida undersökningar av vad konsten kan vara och, gissar jag, även av hur man som konstnär kan arbeta med sitt eget uttryck och inte minst material – på detaljnivå. Linnea Rygaards Lift (olja och akryl på duk), som är det första verket som möter en besökande ser på håll ut som en ”perfekt målning”, en avbildning där formerna nästan träder ut ur ytan men när man kommer helt nära ser man att konstnären tillåtit sig att leka under själva processen och penseldragen – ojämna, till synes slumpmässiga ibland – är kanske viktigare än slutprodukten. Det väcker nyfikenhet och intresse – varför? Kanske för att påminna oss, som Bea Marklund beskriver det, att varje abstrakt verk aldrig existerat innan just det kom till världen. DET HANDLAR INTE om avbildning, det handlar om att uppfinna och samtidigt utforska. Just därför är det inte en utställning där man glider in och snabbt glider ut, nöjd med vad man sett. Här måste man stanna upp, sitta på trappan en stund eller kanske pröva att känna med händerna på det strävsläta träet i Sara Wallgrens skulptur Becoming som ligger fritt på golvet i det nedre stora utställningsrummet. Ytterligare ett verk träder fram ur väggen och tar plats i rummet, Gabriele Basch mörkglimrande draperi av svart plats, lackerat med mångfärgat lack som hänger från taket, skimrande förändrar det hela lokalen. Se det!
Här får du inte svaren, utan frågorna. Konstnärerna är allt annat än upptagna med att hjälpa åskådaren.