Eric Hilmersson
”Hon motsvarar alla förväntningar – och överträffar dem. Ända från kvalet och fram till finalen var hon snabbast, smartast, starkast. Hon besegrar demonen från VM.”
Hon föll så oerhört tungt i VM för ett år sedan. Den här gången föll Stina Nilsson till marken först efter att hon passerat mållinjen.
Lättnad. Lycka. Revansch.
Och sedan föll tårarna.
Hon har haft press på sig. Det har hon haft länge. För de senaste åren har hon varit världens bäste sprinter, tillsammans med den evige rivalen Maiken Caspersen Falla. Förra året blev det för mycket. Nilsson blev för ivrig i en kurva, försvann i ett snömoln och bjöd på tidernas stramaste leende i mixed zone efteråt.
Det är egentligen först nu som hon berättar om hur hårt det där tog, hur ont det gjorde, och hur besviken hon var.
Men hon skyllde inte på något eller någon annan än sig själv. Redan där och då, i Lahtis, talade hon om lärdomarna som fanns att dra.
såklart att i sprint är den enda positionen där man undviker knuffar, stavar och strul den längst fram. Och det var där Nilsson placerade sig tidigt i loppet, med Falla hack i häl.
En annan lärdom är att i sista kurvan in mot upploppet händer det ofta obehagliga saker när alla försöker hitta bästa positionen. Därför gav Stina Nilsson precis allt hon hade i den sista, sugande uppförsbacken. Det var inget ryck à la Charlotte Kalla, som ju bara försvann från resten av fältet. Nilsson fick mödosamt dra sig loss, slita sig lös, riva åt sig decimeter för decimeter.
Och när krönet var passerat hade hon fått sin lucka. HON VINNER TILL SLUT med tre sekunder. Det är en evighet i sprint. Hon motsvarar alla förväntningar – och överträffar dem. Ända från kvalet och fram till finalen var hon snabbast, smartast, starkast. Hon besegrar demonen från VM. Och när allt var klart, när berget var bestiget och känslorna inte längre behövdes fängslas bakom en mask, då brast det för Stina Nilsson. Få saker är härligare att se än idrottare som gråter av lycka på prispallen.
Hon säger att hon undvikit internet de senaste veckorna. Att hon inte varit inne på sitt instagram-konto. Det betyder att hon helt enkelt inte orkat se alla lyckönskningar, alla förhoppningar och förväntningar som hennes följare haft. Jag kan verkligen förstå henne. Det är en sak att, som Sebastian Samuelsson, åka till OS och egentligen bara ha som krav att se och lära. Att åka dit med vetskapen att den här gången får det inte gå som senast, det är oerhört tufft.
Så precis som storfavoriten Sarah Sjöström grät i Rio för två år sedan grät storfavoriten Stina Nilsson i Pyeongchang. Och det var, faktiskt, underbart att se känslorna från det normalt sett så kontrollerade superproffset.
Sverige har därmed redan vunnit två guld. Det är lika många som vi tog under hela förra OS. Och jag är ganska säker på att det blir fler. Minns att det fanns en tid (Nagano 1998 och Salt Lake City 2002) där Sverige inte vann ett enda guld. Det här artar sig mer och mer till ett succé-OS. PÅ HERRSIDAN GICK DET som väntat betydligt trögare – men Oskar Svenssons åkning och femteplats gladde sannerligen. Han är bara 22 år och har av somliga kallats för en svensk version av Petter Northug. I dag fick man en aning om varför – även om han har en bit kvar. Det finns fart i den killen.
Slutligen är Hanna Falk, än en gång, klart bästa svenska efter Nilsson och slutar femma. Det var hon i VM också, då hon blev fyra. Den gången fick hon ändå inte köra stafetten – det fick Ingemarsdotter – och risken är stor att hon får stå tillbaka i OS också med tanke på att en viss Charlotte Kalla visat intresse för stafetten.
Det är synd. Jag hade unnat Falk en medalj.