Parham söker jämvikt i livet
MUSIK: Tredje skivan på sitt trettiotredje år. Då vill Parham hitta jämvikt mellan musiken och livet, kärleken och arbetet, Göteborg och Stockholm, Sverige och Iran.
KULTUR: Vid 33 års ålder är det dags för Parham att släppa sitt tredje album – Torsk. Efter det hårda arbetet i studion ska han snart byta miljö och framföra de nya låtarna live – inte minst på Pustervik den 27 april. GP träffar göteborgsartisten inför den stundande turnén för att prata om uppväxten, kulturella skillnader mellan Sverige och Iran och om att mogna som musiker.
Parham har nyligen skrivit på ett förstahandskontrakt på en lägenhet och slipper fortsätta sova på sin brorsas soffa. En lättnad för båda. Bröderna är olika. Parham är den kreative, brorsan behöver sina rutiner. Jobba, träna, äta, sova.
– Han är skitstor och tävlar i MMA. Jag tränar också har kört flera olika kampsporter, men jag skulle vara chanslös mot honom, konstaterar Parham samtidigt som han trampar sina kliniskt vita Nike air uppför trapporna till sin lilla ombonade studio.
– Vi har alltid haft studios som är ganska smutsiga i någon konstig lokal där det inte har känts så nice. Vi har ändå fått till det, men det här är mycket bättre. Det ser ju inte ut som en studio egentligen, mer som ett hem, konstaterar Parham, som sätter på kaffe som han sedan kommer att glömma bort att hämta.
Det är fin skiva du har gjort. Du sjunger fint, det är sköna melodier.
– Tack! Jag har inte haft speciellt bra självkänsla när det gäller min sångröst. Jag spelade piano på släktingars bröllop och så när jag var yngre, men vågade inte riktigt ta fram sången i min egen musik. Nu har jag accepterat att jag kanske inte sjunger rent, men jag kan sjunga med känsla. Och det är lättare när jag kan vara här i lugn och ro.
Det har tagit tid för dig att bli bekväm med din egen röst?
– Ja, när man är ung tycker man det är skitjobbigt att bara höra sig själv inspelad, men nu är jag tryggare. Och jag vet hur jag ska göra, det handlar om tekniska saker också, som att fatta hur mickarna funkar och inte anstränga sig för mycket utan anpassa rösten efter låten om den nu ska vara lugn eller bangig eller dampig och rolig.
Hur mår du annars?
– Jag mår bra. Jag hade lite issues med min farsa ett tag och det är väl inte löst än. Men jag har insett att man måste gå vidare. Jag är 33 nu och kan inte köra på som när jag var yngre. Men destruktiviteten jag har inom mig är ändå densamma som när jag var 15-16 år och rände runt.
– Som vuxen gäller det att inte falla igenom bara för att det är något som strular lite. Samtidigt blir såklart allt lättare med lite mer pengar på fickan och inbokade spelningar att se fram emot. Jag behöver bli sedd och bekräftad som alla andra, fast ibland vill jag bara dyka in i min hoodie och vara för mig själv.
När vill du kliva av en stund?
– Ibland är det för mycket att vara i Stockholm och springa på massa events. Det är nåt varje dag där med nåt varumärke eller nån som ska släppa nån ny låt. Och hela tiden är det gratis alkohol. Till slut går folk runt och blir vandrande reklampelare och man undrar om man egentligen gör musik eller bara är en krydda på deras event. Jag är trött på det. Men det är kul att snurra runt och känna av tempen ibland, få lite koll på hur man ligger till. Det är sökandet efter balans, hela tiden.
Är du i balans nu?
– Sådär. Jag åker ned till Iran en gång om året numera och var där senast för några veckor sedan. Men den här gången blev jag rastlös efter bara några dagar. Man äter jättemycket och så sover man och så äter man igen och sedan är det kakor och te och det är varmt. Till slut vill jag bara sticka ut och springa ett maraton.
– Men jag kan inte sticka ut och jogga på gatan, folk gör inte det i Teheran. Och gymmen är stängda. Det finns ingen träningskultur där. Då blir det problem med balansen.
– Första gången jag var där, för två år sedan, var allt nytt och jag sög åt mig som en tvättsvamp. Nu har jag varit där fyra gånger och fått grepp om hur allt funkar, det är inte lika exciting längre. Men mormor och morfar lever fortfarande och jag har många släktingar, så det är sweet att vara med dem.
Hur har resorna till Iran påverkat dig?
– Det har påverkat min syn på livet. Kvinnorna i Iran har det väldigt tufft. Dels att de måste klä sig på ett visst sätt och dels att de har sämre rättigheter om det exempelvis blir en dispyt i relationen med en man. Men överhuvudtaget är inte människor fria där, det finns så mycket de inte kan göra.
– Sedan kommer jag hem och inser att här kan jag göra nästan vad jag vill. Då gäller det att ta vara på det och inte slacka så mycket.
Berätta mer om Iran!
– Jag har sett hur det är så inpräntat i folk hur man ska bete sig och vad man ska sträva efter. Statussymbolerna är väldigt starka. Hur mycket pengar man har, om man är gift och har barn och vilket yrke man har blir otroligt avgörande för hur andra ser på dig. Det kan vara
”Ibland är det för mycket att vara i Stockholm och springa på massa events”
”Det kan vara folk som inte alls mår bra egentligen, men på ytan ser allt fint ut”
folk som inte alls mår bra egentligen, men på ytan ser allt fint ut.
– Min farbror har ett ganska litet hus och skäms för det. Så han säger hela tiden att han håller på och bygger på ett större som snart ska bli klart. Men jag vet ju att det inte är sant. Så jag försöker bara visa att jag älskar att vara med dem oavsett hur deras hus ser ut. Jag bor ju själv i en etta på 28 kvadrat.
– Många tjejer och killar bär på en stor sexuell frustration. De kan inte träffa någon hur som helst, man bor hemma till dess att man gift sig och fått barn. Jag träffar många i min ålder eller lite yngre som kanske aldrig har legat med någon.
– Sedan är det en klassfråga också. Är man rik i Teheran har man andra möjligheter till ett friare liv. Då har man kanske ett eget hus, med pool och allt och så festar de där.
– Mycket av nätet är stängt och då blir det som är öppet helt extremt. Instagram är helt nedsmetat av skräpkultur. Där går de loss på värsta World Star HipHop-vis med sex och våld och ratchet-kultur. Sedan på ytan är det så himla väluppfostrat att det blir helt falskt.
Hur ser din familj i Iran på dig och ditt liv?
– I början fattade de inte riktigt att jag kan leva på min musik. Och sedan tycker dom att en del saker är konstiga, som att jag väljer att ha en cykel istället för en bil. Det skrattar de bara åt.
Är det sådant konflikten med din pappa handlar om?
– Ja, i grunden är det mycket sånt. Jag vill inte outa honom mer än vad jag gjort i låtarna. Men att han inte accepterar någon som familjemedlem om man inte är högutbildad bygger egentligen bara på hans egna komplex. Min pappa kommer från en jättefattig familj. Farfar var fruktförsäljare och han var jätteful i mun. Han hade tre fruar och säkert flickvänner vid sidan om. I min pappas ögon är det en smutsig lågstatusmänniska som lever så. Men min farfar var en soft snubbe som kunde tugga med folk. Men pappa tyckte inte om det. Han förnekade sin bakgrund.
Det är ju samtidigt en klassresa han ville göra, din pappa kanske hade det drivet, den viljan?
– Absolut, och jag kan känna att jag också har det drivet i mina gener. Att jag vill ta mig någonstans. Jag växte upp på Pennygången och ville vidare någon annanstans. Men jag kan ju för den sakens skull inte förneka och förakta mina barndomsvänner som finns kvar däruppe.
Vad tycker din pappa om dig och dina val?
– Jag vet inte. Vi har inte snackat på flera år nu. Men jag tror, om vi tänker att han är den där typiska grispappan som bara sticker, att han är nöjd med att vi klarat oss ganska bra utan att han behövde bry sig. Han slipper, i sin värld, ha några skuldkänslor.
– Han var alltid på mig om att jag skulle utbilda mig. Jag fick mitt första jobb, min första lön och kunde köpa min första bil. Men han ville bara att jag skulle plugga. Så jag tog ett studielån på fucking 200 000 och pluggade, och sedan gick jag ändå tillbaka till musiken. Allt han lyckades med var att skuldsätta mig, han kunde inte se vad jag tyckte om att göra.
– Nu tror jag att han skryter om att hans son är framgångsrik och är på tv varje dag. Vilket ju inte heller är sant. Men det är bara hans extrema variant på det iranska statustänkandet.
Vad är status för dig?
– Jag är säkert också fast i statusjakt. Kläder och så. Men för mig handlar det kanske mer om vad jag gör och vad jag åstadkommer. Att få spela på Götaplatsen eller på Way out West. Jag tycker det är coolt att kunna toucha många människor, och att utvecklas och vara kreativ.
Du visar mycket av dig själv i dina låtar?
– Ja, det tycker jag. Till en viss gräns. Men jag är mer försiktig när det gäller andra. Och jag kan nog inte skriva om något som hänt mig innan jag tagit mig igenom det.
Vad vill du göra i framtiden, om fem år?
– Det där är så svårt. Nån sidogrej kanske, något som inte har med musiken att göra. Fast kanske inte starta en hamburgerkedja som Petter, han är ju extrem, Sveriges Jay-Z. Han är uppe på morgonen och kör triathlon och simmar i svinkallt vatten och sedan har han krog och allt annat. Och dessutom gör han musik och har en massa kids. Men det är hans tempo, hans balans. Det inspirerar mig.
Är det dags för en egen familj?
– Inte än. Det tror jag inte. Vi var nära på det, jag och mitt ex. Men det gick inte. Och sedan gjorde vi slut. Så jag tänker att det kanske inte var menat att bli. Händer det så händer det, vi får se.
Är det nån du vill lyfta fram, i ert gäng, som du tror mycket på?
– Det finns flera, men jag säger Berko. Han är smart och duktig och vet hur man för sig och allting. Men han har valt att plugga nu så vi får se. Jag tror man måste våga bestämma sig för att ta första steget och gå genom elden och satsa hundra procent. Inte göra två olika saker samtidigt. Men alla tar sina egna beslut.
När gick du genom elden? Var det med första plattan?
– Ja! Första plattan, det var elden alltså. Jag sket ner mig innan jag skulle släppa den, men sedan bara: ”Oj, det funkade, kanske kan jag göra detta”. Tyvärr blir det aldrig samma känsla igen, men det är därför man måste fortsätta testa nya grejer.