Jan Höglund
UTMANINGEN JÄMFÖRT MED en vanlig arbetsdag på akuten är, berättar Lönroth, framför allt det stora patientinflödet.
– Vi vill pressa oss till gränsen för att se vad vi klarar. Vi vet att vi kommer få brist på saker när det kommer in så här många patienter. Det kan vara bårar, läkemedel, blod, operationssalsutrustning.
Under torsdagens övning som gick under namnet ”Liv” deltog totalt 180 personer från Sahlgrenska.
– Det är på gränsen till kaos och att lära sig förhålla sig till kaos och fortfarande hålla en rak linje i vad man ska göra är en stor del i den här övningen, förklarar Lönroth.
Cirka en timme in i övningen börjar bårarna inne på akuten att ta slut. En patient får istället dras in blödandes på en madrass till ett av traumarummen. Några meter bort rullas en livlös patient ut med ett vitt skynke ovanför sig.
Magnus Blimark är stabsöverläkare vid försvarsmaktens Försvarsmedicincentrum med huvudsäte i Göteborg. Han berättar att övningen är den största katastrofövningen som någonsin genomförts i samarbete svensk sjukvård. HANS LÖNROTH, områdeschef Sahlgrenska
– Skälet att försvarsmakten är så engagerad i det här är att vi inte längre har den stora kapaciteten med 50 fältsjukhus längre. Det vi kan göra i en stridszon i dag är primärt omhändertagande av patienter och sedan transportera dem till civilsjukvård. Det gör att vi är helt beroende av den civila sjukvården och den kan ta emot så här stora volymer med skadade, säger han. CIRKA TVÅ TIMMAR in i övningen har patientinflödet på akuten börjat lugna ner sig. Kirurgen Ragnar Ang som har haft så kallad traumabakjour kan börja andas ut.
– Övningen har gått bra tycker jag. Jag är förvånad över att vi kunde ta emot så pass många på så kort tid och greja det här, säger han.
Ragnar Ang menar att svårigheterna med övningen har varit att hålla organisationen och kommunikationen med andra avdelningar dit patienter transporterats vidare efter akutintaget.
Han konstaterar att Sahlgrenska universitetssjukhuset efter övningen är betydligt bättre förberedda för en verklig katastrof. – ÖVNINGEN HAR varit extremt viktig, det går inte att beskriva i ord. Att vi ändå har rott i land det här ger oss självförtroende och ger oss en känsla kring vad i står. I verkligheten tror jag vi sköter här minst lika bra om inte bättre, säger han.
Det är tidigt förmiddag, med en redan värmande sol utomhus. Men annars är inget sig likt på akuten: den normala mottagningen av patienter pågår parallellt, även om vi inte märker av dem. Utanför står gröna militärfordon, militärpoliser och skyddsvakter vid avspärrningsband. FRÅN PARKERINGSHUSETS TAK, bortom vårt synfält, hörs ljudet av försvarets Blackhawk-helikoptrar, som landar med skadade från Käringberget och startar för att hämta nya. Andra förs till akutintaget med fordon och efterlämnar blodspår på golvet. Många släpas in på liggunderlag när bårarna tar slut.
Som betraktare i detta organiserade kaos översköljs man av intryck, det är svårt att veta vad som är sant och vad som är spelat. Man känner tacksamhet över att vården trots allt fungerar, och att det finns så många kompetenta och hängivna människor som alltid är reda att göra allt för andras skull, under de mest vidriga förhållanden.
Dessutom lever de – och vi – nu i en värld som ställer ökade krav på samhället: risk för terror, konflikter och krig, hälsohot och andra svåra situationer. Den katastrofmedicinska beredskapen, som traumavård, måste förbättras. – LANDSTINGEN MÅSTE SNABBT kunna ställa om för att till exempel ta hand om ett stort antal skadade personer, säger socialminister Annika Strandhäll som besökte SU tillsammans med försvarsminister
NÖJDA MINISTRAR.
Socialminister Annika Strandhäll besökte Sahlgrenaka tillsammans med försvarsminister Peter Hultqvist. Peter Hultqvist på torsdagen.
–Vi har aldrig haft en så stor övning någonsin, säger Hans Lönroth, områdeschef och övningsledare på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
SU har 180 personer i arbete enbart för övningen. Och med 100 skademarkörer – skrämmande verklighetstroget sminkade och agerande – är stressen maximal i utrymmen som är alldeles för trånga under så extrema förhållanden. Brister i rutiner och utrustning uppenbaras under anstormningen, givetvis, men det är själva nyttan med en test av det här slaget.
Regeringen ger nu socialstyrelsen i uppdrag att stödja landstingen i detta. Det sker i samarbete och dialog med bland annat kommuner och berörda myndigheter och verk.
”Vi vill pressa oss till gränsen för att se vad vi klarar. Vi vet att vi kommer få brist på saker när det kommer in så här många patienter.”
Som betraktare i detta organiserade kaos översköljs man av intryck, det är svårt att veta vad som är sant och vad som är spelat
Lika viktigt är att samordningen mellan civila och militära instanser fördjupas. Det gamla totalförsvaret, med beredskapslager och fältsjukhus, skrotades och värnplikten lades i malpåse. Det var när det kalla kriget tog slut, och nedmonteringen pågick långt in på 2000-talet.
Nu är läget tillbaka vid det gamla allvarliga och beredskapen måste byggas upp från grunden igen – och det tar lång tid.
Ännu en Blackhawk landar på parkeringshusets platta, med utsikt mot Annedalskyrkan och Medicinareberget. Två patienter bärs på bår, övriga kan gå med hjälp av ledsagare. Bandage och kläder är blodiga. Bårarna och skadade tas ned via en hiss till en tunnel som går direkt till akuten. FÖRSTA STORA INSATSEN här skedde samma år som helikopterplattan invigdes, 1998. Det var efter diskoteksbranden på Hisingen. Omkring 60 dog och 200 skadades. Ovanför plattan hovrade helikoptrar från andra delar av landet för att transportera brännskadade.
Marinen hade egna stora helikoptrar på Säve den gången. Nu finns helikopterdivisionen inte längre kvar i Göteborg. Tiderna förändras, men behoven är kvar och kan snabbt öka. Det är innebörden av en förändrad hotbild. Hur det kan yttra sig i nödlägen fick vi en dramatisk föreställning om på SU:s akut.