Kjell Westö: Upplös Svenska Akademien
Svenska Akademien håller på att falla samman inför öppen ridå. Kjell Westö, en av Finlands främsta författare, anser att den enda vägen framåt nu är att lägga ned Svenska Akademien och börja på nytt.
risen och maktkampen i Svenska Akademien lämnar mig inte ifred, jag kan inte låta bli att läsa partsinlagorna och analyserna när de kommer. Men det är förstås en skönskrivning att tala om kris. Det är mer drastiskt än så: en 236 år gammal institution faller sönder inför öppen ridå, med ett narrativ – aggressivt, krigiskt – som stundtals förefaller kalkerat på Big Brother eller Expedition Robinson. Jag vill inte överdramatisera – det handlar trots allt bara om sammanbrottet för en litterär akademi i ett litet, fredligt land i Norden – men min klentrogenhet när jag följer med skeendet liknar klentrogenheten jag känt inför till exempel 11 september eller Donald Trumps presidentskap eller skildringar av vad Viktor Orbán gör med Ungern. Saker händer som jag inte trodde var möjliga, som jag aldrig trodde att jag skulle se. Och ändå har jag varit med så länge att jag borde veta att allt är möjligt i människans värld. DET JOBB SVENSKA Akademien gör för det svenska språket och den svenska litteraturen i det tysta, vid sidan av spektakulära uppgifter som att dela ut Nobelpriset i litteratur, försinkas av den oförsonliga maktkamp som pågår. Både Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman och författaren Björn Ranelid varnade i en webbtevesändning för den kittling – inte sällan ett slags skadeglädje – som man lätt känner inför ett skeende så dramatiskt som detta. Jag får erkänna att när Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund i tur och ordning, i vad som såg ut som en snyggt regisserad mediekupp, lämnade Akademien, kände jag först en kittling. Inte av skadeglädje, det var snarare exaltationen man kan känna när något oväntat men relativt ofarligt händer. Men kittlingen försvann snabbt. När
Författaren Kjell Westö frågar sig vilka av sina svenska författarkolleger som skulle kunna tänka sig att ta plats i en Akademi där tystnadsplikten och ogenomskinligheten tycks gå före nästan allt annat, hur korrumperad verksamheten än blivit.
INGEN VÄG FRAMÅT.
människan blir oförsonlig beter hon sig ofta ovärdigt, så också nu. Vi bevittnar en tragedi, och de många utspelen och inläggen riskerar redan att dra ett löjets skimmer över hela skrået, över författarna och över forskarna inom humaniora. Samtidigt finns det – som några krönikörer påpekat – också något befriande i att den frack– och aftonklänningsklädda elitens inre småttighet avslöjas. Vi låter oss så ofta bländas av makten och härligheten. Och det finns därtill, både i historien och i nuet, gott om platser där människan måste låtsas att hon bländats av pompan och ståten, annars kastas hon i fängelse eller dödas. Befrielsen ligger i att utan rädsla för repressalier kunna säga: se, kejsaren är ju helt naken. Eller som en av Akademien belönad författare sa det: But even the President of the United States sometimes must have to stand naked.
Jag hörde länge till dem som tyckte att akademiledamoten som är förbunden med Kulturprofilen var dramats stora psykologiska gåta. Varför klamra sig fast vid en stol som knappast kan bereda glädje och stolthet längre, efter allt som hänt? Ledamoten är givetvis inte ansvarig för Kulturprofilens sexuella övergrepp och trakasserier, men det verkar handla om så mycket annat också: jävsbrott, Nobelläckage, otillåten användning av lägenheter, etcetera. Jag tänkte, liksom många andra, att ledamotens frivilliga avgång kunde rädda Akademien. Men efter den senaste knappa veckan framstår inte bara ledamoten, utan väldigt många av ledamöterna som psykologiska gåtor.
Dessutom börjar kritiken mot den berörda ledamoten alltmer likna ett drev, och de demoniserande dreven är ett av vår tids gissel. De lättare gammelmediernas och de sociala mediernas gemensamma dramaturgi och driftsekonomi kräver en ny ärkeskurk varje vecka: den här människan som hängs ut via så mefistofeliska foton som möjligt, så att vi alla ska förstå hur dålig hen är. (I Finland var det filmregissören Aku Louhimies för två veckor sedan, #metoo–förseelser, och förra veckan var det schlagerstjärnan Jari Silllanpää, som åkt fast för knarkinnehav. Jag befarar att varje land numera har sin vecko–Mefisto.)
Om det är någonting världen inte behöver mer av så är det maktfullkomliga hel– eller halvhemliga sällskap som agerar som om de stod över resten av samhället
JAG VILL ÄNDÅ säga, att efter Horace Engdahls artikel i Expressen och tisdagens övriga händelser så är det svårt att se någon annan