Bakom masken är märkligt avslagen
DRAMA BAKOM MASKEN Regi: Albert Dupontel Frankrike, 2017 (117 min) **
Precis innan den vita flaggan hissas i första världskriget förlorar Edouard halva ansiktet till tyska bomber. Men det är hans egen franska officer som har tvingat fram det sista anfallet i det meningslösa skyttegravskriget.
Albert Dupontels Bakom masken leder förstås tankarna till andra filmer om att läka såren efter kriget. Exempelvis Christian Petzolds lysande Phoenix från 2014, där Berlin låg i ruiner efter Nazitysklands fall medan Nelly fick ett nytt ansikte genom plastikoperation. I Bakom masken pågår däremot livet i Paris ungefär som vanligt. Den största förödelsen ägde rum på behörigt avstånd från det arrondissement där den konstnärlige rikemanssonen Edouard växte upp. Han ratar 1910-talets mer primitiva ansiktskirurgi och döljer istället sin deformation med iögonfallande masker. Till slut antar han formen av en påfågel för att resa sig ur askan.
Edouard bearbetar krigstraumat genom att verka i det fördolda och hämnas mot både pappas och fosterlandets svek genom bedrägerier kring diverse krigsmonument. Samtidigt fortsätter den stridslystne officeren Pradelle även i fredstid att gräva gropar för andra, med skumraskaffärer på begravningsplatser för stupade soldater. BAKOM MASKEN ÄR en infallsrik skröna om krigets förlorare och profitörer baserad på Pierre Lemaitres roman som mottog Goncourtpriset 2013. Regissören Dupontel spelar själv rollen som Albert, som återberättar historien om sin sårade stridskamrat, men det känns som att filmen rekapitulerar romanen snarare än gestaltar en egen historia. Det är tyvärr märkligt avslaget för att vara så händelserikt och på pappret intressant.