Myrorna kvittar det lika
En gång låg det en ståtlig myrstack under en stor gran på andra sidan häcken ovanför slänten ner mot Rörkärrshöla. Det var en gedigen konstruktion, en mönstergill kon med bred bas. Den beboddes av några hundratusen vanliga skogsmyror (Formica rufa), och var ett välmående samhälle med vida, rika marker att hämta sin bärgning ifrån. Det fanns inga konkurrerande skogsmyrstackar, och innevånarna i stacken levde i lugn och strävsam frid. Ingen bestämde vad som skulle göras, eller kanske alla; ett kollektivt medvetande fattade beslut för stackens bästa och därmed för var och en av dess innevånare.
De hade röjt breda stigar åt alla håll; ut bland ängens tuvor, ner i granskogen i slänten, in till trädgårdens alla bladlöss, ner i vår garagenerfart. De släpade hem barr, torkade tusenfotingar, nässelfjäril svingar, pinnar, fjädermyggor, smågräshoppor, blomflugor, spottstritar och bladlusavföring. De hälsades med jubel hemma i stacken över sina bedrifter och sina fynd. NÅGON VINTER IBLAND kom en eller annan gröngöling och hackade sig in i stacken och slukade några tusen medborgare, men detta togs med jämnmod; drottningarna, oftast flera i en skogsmyrstack, lade hundratals ägg var per dag under sommaren, skadan var snart reparerad.
De levde inrutade liv, de var drottningar; några stycken, hanar; en handfull föddes upp varje sommar, eller arbetare; i mängder. En gång i deras historias gryning hade vingade hanar och honor flugit iväg från andra stackar, funnit varandra och parat sig – varpå hanarna genast dött. En befruktad hona hade bestämt sig för att platsen under granen på andra sidan häcken var en bra plats. Hon hade bitit av sig vingarna och börjat bygga sin stack och lägga ägg. Hon hade vårdat äggen och larverna och pupporna och jobbat på tills det funnits arbetare nog för att hon skulle kunna sluta att knoga själv och koncentrera sig på sin äggläggning.
Hennes enda parning gav befruktade ägg i hela hennes liv, som kunde bli tjugo år långt. Det var ett ändamålsenligt samhälle hon skapat, om än den sociala rörligheten var lika med noll.
Kanske var stacken till och med lycklig, på sitt sätt. SEDAN KOM VI.
Och vi tog oss för att renovera det gamla huset på andra sidan häcken. Sakförståndiga personer rekommenderade oss att byta elledningarna som var isolerade med tyg och gick i plåtrör i väggarna.
Elektrikern upptäckte att det promenerade omkring skogsmyror i plåtrören och att de låg döda i massor i kopplingsdosorna. Det var ett mysterium hur de kom in i huset och att vi inte såg till dem någon annanstans än i elledningarna. Så kan ni inte ha det, sa elektrikern; det är brandfarligt med myrlik i kopplingsdosorna, ni måste göra er av med myrorna. Vi funderade över hur det skulle gå till, fann det svårt att angripa stacken med Myrr och göra slut på dem ens i deras välmående frid. JAG BESTÄMDE MIG en dag för att flytta stacken, att ge dem en chans någon annanstans, tog på stövlar och handskar och beväpnade mig med spade och sopsäck.
Jag tog ett spadtag i stacken. Förvirring utbröt. Hänsynslöst fyllde jag säcken. Gudskelov var det svårt för dem att klättra upp ur den. Jag stängde noga till den, tog den på ryggen och tömde den bredvid stigen i slänten mot ån. Myrorna stirrade sig bestörta omkring i bråten och på platsen de hamnat.
Den var väl vald, tyckte åtminstone jag, en sydvästsluttning med lingon- och blåbärsris och små björkar, hassel och ekar.
Jag gick tillbaka till stacken och grävde mig ner, fyllde säck efter säck. Jag blev inte så värst biten och tog mig djupt genom underjordiska gångar och kamrar. Det var vandalism av grövsta slag, men jag förhärdade mig och fyllde till sist hålet efter stacken med jord. Där irrade ännu några myror, men så gott som alla var deporterade till slänten ner mot ån.
Därnere var ett sammelsurium av barr och jord och ägg och larver och puppor och vredgade myror. I sin ilska föreföll de inte att kunna komma överens om hur de skulle få ordning på förödelsen.
Dagen därpå hade de organiserat sig en aning, samlat ihop ägg, larver och puppor och stuvat ner dem i virrvarret som de börjat forma till en slags stack. INNAN SOMMAREN VAR slut hade de åstadkommit någonting som kunde anses acceptabelt inför vintern. Stacken var kanske hälften så stor som den ursprungliga, men det var en stack med antydd konform och stigar åt alla de håll.
De överlevde vintern men trivdes inte, och efter några år övergav de platsen jag sett ut åt dem och etablerade en ny stack längre ner längs stigen. Och så fortsatte det, var och vartannat år byggde de en ny stack och övergav den gamla. Och för varje flytt blev stacken lite mindre.
Efter några decennier hamnade de i drivhjulet från den gamla turbinen som ligger till beskådan utanför kraftverket, men där fick de inte vara ifred för ungarna som skulle peta i stacken med pinnar.
Jag följde deras regression med visst vemod, och när jag gick förbi deras bräckliga byggen fick jag dåligt samvete.
Nu har de sedan några år flyttat uppströms ån och bosatt sig på en björkstubbe invid vägen till kraftverket. Det verkar som om de så sakteliga är på väg att få till en stack av gammal god form.
Man kan säga att har man en gång blivit bortkörd är det svårt att hitta någonstans att ta vägen.
”Det var vandalism av grövsta slag, men jag förhärdade mig och fyllde till sist hålet efter stacken med jord”