Lundqvist glöder i Shirley Valentine
TEATER MARIA LUNDQVIST Shirley Valentine Lorensbergsteatern Willy Russell Edward af Sillén och Daniel Rehn Edward af Sillén Lars Östberg Spelas i april på Lorensbergsteatern. Åker på turné med Riksteatern i höst. Den senaste svenska uppsättningen av Shirley Valentine har aldrig varit så bra som den blir i april 2018, lovade nyligen Maria Lundqvist i en radiointervju. Om det stämmer är det synd: under premiärkvällen på Lorensbergsteatern gapar hundra stolar tomma. Kanske fick göteborgarna som brinner för brittisk 1980-talsdramatik sitt lystmäte stillat när samma monolog uppfördes på Stora teatern i fjol – ”en storartad kväll” enligt GP:s kritiker Lis Hellström Sveningson. VAD SOM ÄR märkligt? Att hur mycket verket än tumlas, härdas och förfinas, och hur många extrainsatta föreställningar och nypremiärer det än blir, tappar hjältinnan inte ett kryddmått av sin nervösa energi. Herrarna Russell och af Sillén får ursäkta, men detta är till 98 procent Maria Lundqvists förtjänst. Hon knycker med knäna, ler slugt och hemlighetsfullt; sekunden senare fullkomligen skakar hon av berättariver, orden och infallen kommer för fort för att den hämmade hemmafrun Shirley Bradshaw född Valentine ska kunna sortera dem. Publiken är ständig anförvant, och hon håller oss skickligt på kroken, också i de segment av den tre timmar långa pjäsen som lätt kunde ha strykts. SER VI PÅ Ibsens försmådda hemmafruar är Shirley av annat skrot och korn. Hon varken lämnar manligheten åt sitt öde som Dockhems-Nora eller skjuter sig ut ur fångenskapen likt Hedda Gabler. I stället åker hon på en helt vanlig tvåveckorssemester till Grekland för att finna sig själv – och kanske också hitta sin g-punkt, men det är absolut inget krav. ATT DET SKULLE röra sig om könsförtryck finns inte på kartan. I stället är det upp till både mannen och kvinnan att ”upptäcka livet” och lyckan, ty båda är de lika goda kålsupare. Edward af Silléns och Daniel Rehns översättning gör varsamma förflyttningar till vår samtid – till exempel har originalets The F Plan-diet ersatts av det för 2000-talet mer lättdechiffrerade LCHF – men den förenklande lösningen på hemmafruns bekymmer har de inte kunnat göra mycket åt.
Det glimtar dock otaliga små ljus. Ett av dem är det systerskap bland tillvarons undanträngda som skymtar i pjäsens långa anekdoter; gamla klasskamrater, grannkvinnor som avskyr varandra men också ger kraft när det behövs.
Sådana stänk, samt en glödande Maria Lundqvist, gömmer att Shirley Valentine emellanåt blir en pamflett för yuppie-erans självhjälpsfilosofier.