Patriarkatet roar på Ståuppklubben
HUMOR ELINOR SVENSSON Patriarkatets för och nackdelar Henriksberg Supportkomikern Lisa Eriksson är oerhörd. Slutet av huvudföreställningen irrar ut i något ofokuserat. Slutsålt. Elinor Svensson har ett skynke som föreställer en stor livmoder upphängd på scen under hela sin rutin. Det är självklart obehagligt. Vassa, fortfarande alltför skarpa minnesbilder från valåret 2014 skjuter som mild lobotomi genom huvudet. Du tänker, håll nu för öronen på barnen där hemma, på Feministiskt Initiativ.
Att ställa sig misstänksam till en föreställning som heter Patriarkatets för- och nackdelar måste betecknas som sunt. Feminism är ett viktigt, starkt ämne som ofta blir kusligt livlöst när det omvandlas till komedi. Malmökomikern är på detta vis modig i sitt val av tema. Eller bara ostrategisk.
Innan Elinor Svensson går på har den förhållandevis okända Lisa Eriksson producerat tjugo minuter som är enastående. Den Alvestafödda komikern hasar upp på scen och ser knäckt ut. Hon har heroiskt dålig hållning.
Med sin destruktiva karisma etablerar hon en stämning som får människor att skratta utan att hon behöver yttra ett ord. Lisa Eriksson kan till sist bara unna sig att stirra uttryckslöst och stå upp. Svaja lite fram och tillbaka. Det räcker. Hon har ett tonläge som hämtat ur en begravningskista, en livsinställning torr som döden och borde vara enorm. ELINOR SVENSSON HAR alltså någonting att följa upp, och lyckas bara delvis. Förutsättningarna är annars fina. Henriksberg erbjuder, med sin sluskiga heltäckningsmatta och sitt osofistikerade spritutbud, lagom med smuts. Lägg handen mot golvet och kan du känna jämrandet från tusen dåliga fyllor fortplanta sig genom armen. Publiken beter sig onödigt välartat. De skrattar även när skämten inte förtjänar det, applåderar ömt även när de inte behöver. Svensson har också förmågan att vara rolig trots att materialet inte alltid orkar igenom. Hennes sjungande skånska och underbart rörliga ansikte kommer till undsättning när skämtstrukturen är på väg ut för en klippavsats. Delvis består hennes föreställning av sångnummer, ett grepp som borde vara motbjudande men här blir riktigt kul. Framför allt den sorglösa godbiten Kukbild bör lyftas upp. Svenssons röst letar sig in i utrymmet mellan parodi och högallvar när hon tar ton; få hittar hit. NÄR DET GÄLLER resten av komedin är det glesare mellan explosionerna. Huvudpersonen flänger otåligt mellan olika spår utan att hitta skärpa. Föreställningen är också för lång: den dras ut tills den nästan går av. Till slut begriper du inte riktigt hur den bara kan pågå så mycket. Ändå faller inte publiken bort. Trots att intensiteten drar sig tillbaka upp i ventilationen under sista halvtimmen, trots att vissa av resonemangen känns halva. Och alla feminismens undergrupper får spö. Visst får du höra en hel del om vilka olympiska skithus killar är, något som vi alla kan enas om, men Elinor Svensson har större intellektuell spännvidd än så. Allt blir väl trevligt.