Jag är jättetrött på folk som mår dåligt

livs första panikångestattack över jul, men det är väl inte så märkvärdigt. Inte att jag ligger vaken på nätterna heller och tänker på döden, eller att jag ofta vill resa mig upp och gå mitt i ett samtal. Jag har ju hört allt förut. Det är ingen kul känsla. Men mina problem är inte stora. Jag har inte förlorat en nära anhörig än eller skilt mig. Jag har inte cancer eller oavbruten värk, är varken utbränd, utmattad eller utfattig, uträknad, borträknad eller bortglömd, tandlös, hopplös, håglös eller barnlös. Jag har vänner och familj. Jag arbetar och jag skrattar. Ibland skrattar jag för att lätta upp stämningen. Jag fejkar, för omgivningens skull. Och plötsligt känns allting lite roligare. Ytlig trevlighet är underskattad. Förljugenhet är underskattad. Det spelar ingen roll vad alla säger om att vi måste prata. Allt måste faktiskt inte upp i ljuset. Vissa saker kan man behålla för sig själv en stund. Vissa saker får man se till att härbärgera.

som lyssnar, för den vill jag vara. Det ligger i mina gener att jag finns där. Det ligger i mina gener att jag öppnar dörren på vid gavel, reser mig i natten och pinnar iväg för att undsätta en lidande. Jag hanterar vant manier och depressioner, självförakt, dödsångest, neverending ältande, oannonserade utbrott och allsköns attacker. Allt förlåter jag. De mår ju dåligt. De som mår dåligt får bete sig. De får skita i mina råd, sumpa jobbet, sluta hos terapeuten, köpa upp pengarna, fortsätta dricka, gå tillbaka till exet, förstöra festen igen och igen och igen. Men om jag lyssnar noga kan jag stundtals ana ett mystiskt ljud någonstans ifrån. Om jag lyssnar ordentligt kan jag höra ett dovt morrande inifrån. något. Det är när min vän pratar om en jobbig väninna. ”Jag är så jävla trött på folk som mår dåligt!” säger min vän frimodigt. Min andning upphör för en sekund. Jag fnissar nervöst och ser mig omkring. Får man säga så? Får man verkligen…? Tydligen. Efteråt dröjer vännens ord kvar inom mig. ”Jag med”, viskar jag tyst till mig själv under täcket på kvällen, ”jag är också trött på folk som mår dåligt, jättetrött faktiskt”. Samma sekund är det som om det lättar och exploderar i min kropp samtidigt. Och det där morrandet förvandlas till ett befriande lyckovrål.

jag att tänka på den nyskilda väninnan som satt på min balkong och kedjerökte i många långa månader. Hon upprepade samma fraser, om samma man, gång på gång, tills någonting en dag brast inom mig. Jag avbröt henne mitt i en mening. ”Sluta!” skrek jag. ”Det måste vara slut nån gång!” Hon såg nyvaket på mig. Som om hon först nu förstod att jag var där. Efter den gången hörde jag henne aldrig nämna hans namn igen. Hur kunde jag glömma hur det funkar? ❖