Borta är värdigheten, anseendet. Allt det som var Akademiens särart och existensberättigande.
Den internationella renommé, som inte minst Nobelpriset i litteratur har, är resultatet av att Akademien vårdat sina traditioner och därigenom sin unika särart och självständighet.
Hon lämnade med högburet huvud, med knytblusens eleganta vita rosett svajande i vinden. Rakryggat, men ack så beklagligt. Men den som tror att Svenska Akademiens kris upphör med den ständiga sekreteraren Sara Danius sorti drar fel slutsats. Förtroende tar en evighet att bygga och ett ögonblick att rasera. Det vi bevittnar är inte slutet på krisen, det är bara dess början.
Kort efter att beskedet kom drog de sedvanliga (och tröttsamma) förklaringarna om patriarkatet och könsmaktsordningen igång i sociala medier. Men den som vill hedra det arbete som Danius utförde och de värderingar hon representerar gör klokt i att inte förminska krisen till en fråga om könstillhörighet.
Danius fick (förhoppningsvis!) inte hedersuppdraget som ständig sekreterare för att hon är kvinna utan för att hon var kompetent och lämplig för det. Att hon tvingades gå beror inte heller på att hon är kvinna utan på att situationen blev henne övermäktig. Precis som den hade blivit för vem som helst, oavsett kön.
DET ALLVARLIGA I den fars som utspelat sig under de senaste dagarna är hur snabbt en anrik institution fragmenterats. Borta är värdigheten, anseendet. Allt det som var Akademiens särart och existensberättigande.
I RUINERNA LURAR decennier av vänskapskorruption, jäv och bristande moral. Det är nämligen med Akademien som med kungahuset; de betraktas som upphöjda och förväntas föregå med gott exempel. De ska stå över allt det olämpliga som ”vanliga” människor skulle kunna tänkas ägna sig åt. När korthuset faller och det blir uppenbart att det bara rört sig om ännu ett fuskbygge påverkas Sverige i stort. För om inte ens några av de mest intellektuella har någon kompass, vad ska man då kunna förvänta sig av någon annan, vem som helst?
På sina håll raljeras det över Akademien, över dess brist på transparens, över dess ålderdomlighet, dess air av elitism. Att Akademien är i behov av förändring råder det emellertid ingen tvekan om. Men förändringen får inte gå ut på att Akademien urvattnas, det sista Sverige behöver är ännu en sammanslutning av ängsliga individer som sneglar på den samtida opinionen.
Den internationella renommé, som inte minst Nobelpriset i litteratur har, är resultatet av att Akademien vårdat sina traditioner och därigenom sin unika särart och självständighet. Det behövs mer, inte mindre elitism i dess rätta bemärkelse, med andra ord.
FÖR ATT FÖRTROENDET ska kunna återvinnas krävs det att man på ett trovärdigt sätt går till botten med den kultur som i decennier tillåtit eller rentav uppmuntrat de avarter som nu sett dagens ljus.
Frågan är om krisen alls går att vända med nuvarande laguppställning. Eller om det ens är önskvärt givet att merparten av de som sitter kvar måste ha känt till att akademieledamoten Katarina Frostenson var delägare i den kulturklubb som hennes man, ”Kulturprofilen”, drev och som Akademien tilldelade pengar under många år. Under torsdagskvällen meddelade hovet att kungen ser över Akademiens stadgar i linje med det uttalande som gjordes tidigare i veckan. Då uttryckte kungen att han övervägde behovet av kompletteringar av stadgarna, bland annat avseende rätten till utträde.
Kanske vore det bäst om samtliga ledamöter ställde sina stolar till förfogande så att nya ledamöter kan påbörja det långa och slitsamma arbetet med att återuppbygga förtroendet för Akademien. Allt annat vore förödande, inte enbart för Nobelpriset, utan också för det omfattande arbetet med svenska språket och utdelningarna av priser och stipendier till landets kulturarbetare.
AKADEMIEN BEHÖVS SOM en garant för långsiktighet och kompetens, för svensk kultur, litteratur och det svenska språket. Ett ankare. Därför får det inte råda några som helst tvivel om att ledamöterna tar sitt ansvar och visar respekt för sitt uppdrag, inte minst genom att inte låta sig påverkas av sina privata relationer eller andra slags intressen.
I en tid när ytliga och antiintellektuella strömningar genomsyrar betydande delar av samhällsdebatten, när kulturen devalveras till en fråga om rätt värdegrund och representativitet framstår Akademiens roll som mer angelägen än någonsin.
Kanske vore det bäst om samtliga ledamöter ställde sina stolar till förfogande