Allt fler får adhd-diagnos
Det kan bli stressat, rörigt och helt galet. Halva familjen har diagnosen. Men med omsorg och tålamod går familjelivet ihop med adhd.
Antalet adhd-diagnoser ökar för varje år. På vissa håll i landet har de mer än fördubblats under de senaste tio åren.
Hemma hos familjen Andersson–Granquist har 50 procent av medlemmarna en adhd-diagnos. Det betyder att vardagen kan vara en berg- och dalbana med skratt och gråt, humörsvängningar och tidsuppfattningar som fullständigt kraschar med varandra.
När Roger Andersson står färdig i hallen för att det finns en tid att passa kan hans fru och äldsta dotter ha förlorat sig i någon helt annan sysselsättning.
– Under en period ljög jag för dem. Jag kunde säga att en tillställning började klockan sju, fast det egentligen var klockan åtta. Bara för att vi skulle ha en chans att komma i tid, berättar han.
Lägenheten i Majorna är omsorgsfullt inredd med glittrande ljusslingor och personliga bilder på väggarna. I fönstret hänger adventsstjärnan kvar, trots att det är evigheter sedan julen dansade ut.
– Men den sprider så fint ljus, tycker Jenny Granquist-Andersson och rycker på axlarna. DET ÄR HON som har samlat familjen runt matsalsbordet i vardagsrummet, fixat kaffe och köpt laktosoch glutenfria chokladbollar. Jenny tycker att det är viktigt att berätta hur det faktiskt är att leva med dubbelt upp av adhd i familjen. Den neuropsykiatriska diagnosen är inte en superkraft – som en del vill påstå – utan svårigheter som präglar hela vardagen.
– Det är väldigt jobbigt. Att jag har problem med att få ihop det dagliga livet påverkar oss allihop, säger hon.
Både hon och Rogers dotter från ett tidigare förhållande har diagnosticerats med adhd. Jenny fick ett namn på sina bekymmer i oktober förra året, medan 19-åriga Vindra har haft diagnosen sedan hon var liten.
– Jag hade svårt att koncentrera mig och förstå varför jag skulle lära mig vissa saker i skolan. Samtidigt hade jag väldiga humörväxlingar och utvecklade både ångest och social fobi, förklarar Vindra.
För Jenny, som var vuxen innan hon fick sin diagnos, har resan varit krokigare. Hon fick aldrig någon förklaring på sina misslyckanden som barn, eller varför hon ofta kände att hon inte var som andra. Varför surrade hennes huvud ständigt av tankar och varför kunde hon inte koppla av och göra ingenting?
– Det värsta är nog att tiden är något abstrakt för mig. Jag kan inte göra upp en planering, där alla bitarna med arbete, barn och hem får plats. Det blir kaos när jag försöker, säger hon.
För Jenny har diagnosen varit en välsignelse. Numera kan hon relatera till andra personer med samma problem och har fått en större förståelse för sig själv. De ständiga nederlagen i livet går att förklara.
– Alla frågetecken har förvandlats till utropstecken. Nu när jag vet vad det är som är fel, kan jag hitta nya verktyg för att hantera tillvaron, säger hon. JENNY HAR OCKSÅ fått medicin mot sin adhd, vilket är det bästa hon varit med om. Äntligen har den febrila aktiviteten i hennes huvud stillnat. Hon känner ett lugn inombords som hon aldrig har upplevt tidigare.
– Medicinen har gett mig en möjlighet att stanna upp och reflektera över vad som händer omkring mig, säger hon.
För Roger Andersson har livet också blivit enklare. De ständiga konflikterna med äldsta dottern har i princip upphört och han tycker att han har lärt sig handskas med det oberäkneliga adhdlivet.
– När Vindra var yngre var det förbannat jobbigt. Jag var arg och frustrerad över hennes inställning till skolan. Men med åren har jag lärt mig att själv tänka på ett annat sätt, säger han. TROTS ATT HAN i sitt arbete möter en del röriga ungdomar, hade han svårt att applicera deras problem på sin egen familj. Det var först när han skaffade sig ordentlig kunskap om vad en neuropsykiatrisk störning innebär som han tyckte att det lossnade.
– Roger är den stabila i vår familj. Det är han som står för det långsiktiga och den som alltid håller ihop när vi andra rör till det. Jag är oerhört tacksam över att han stått ut, säger Jenny.
Roger har lite svårt att dölja att han är ganska nöjd med sin roll som familjens stöttepelare. Även om han ibland håller inne med sina synpunkter, för att han ser en fight vara under uppsegling.
– För mig är adhd både jobbigt och fantastiskt. Det händer allt möjligt som jag inte har räknat med. Vi är nog ingen stereotypisk Svenssonfamilj, men det är här vi är, säger han.